1993 startade jag klubben Soul tillsammans med min gamle vapendragare Robert Baum på legendariska jazzhaket Fasching i Stockholm 1993. Nästa år fyller alltså Soul tjugo år. Helt makalöst. Snart hela två årtionden där vi varje lördagnatt har serverat hundratals svettiga kroppar på dansgolvet den absolut bästa och mest dansanta soulmusiken som någonsin skapats. Den här krönikan handlar om några av de låtar som varit stora hits på det där oerhört nötta dansgolvet.

”Hits” förresten. Många av de låtar vi spelat på Soul genom årtiondena finns ju knappt, inte mer än på sjutumsvinyl. Tills 2004, då vi (dvs jag, Robert och Magnus Räms, som kom ombord på Soul när jag flyttade utomlands några år) gjorde ett samlingsalbum på den idag klassiska indieetiketten Amigo. Det var inte helt lätt, flera av de amerikanska majorbolag som idag kontrollerar dessa gamla masters kände inte ens till låtarna. Och vissa av dom fick vi mastra direkt från våra egna vinyler för det inte längre finns några mastertapes. Vi kallade plattan för ”Soul – Vol. 1 Dancefloor Classics” – en mycket otymplig titel ackompanjerat av ett skitfult omslag. Men galet bra låtar. Många av dom finns att lyssna på hos WiMP.

Öppningsspåret var Temptations-sångaren David Ruffins sjukt svängiga version av The Jackon Five’s dansgolvsvältare ”I Want You Back”. Mycket coolare än Jackson-brödernas version. Sen kom funk-kollektivet Tower of Power med sin ”Only So Much Oil In The Ground”. Jag har aldrig varit ett större fan av ToP, men denna grymma låt spelar i en helt egen liga. Spår tre och samlingens första kvinnliga nummer blev Betty Wright och hennes skönt svängiga midtempo groove ”If You Think You Got Soul”. Vi gillade den så mycket att vi till och med tryckte upp t-shirts med titeln.

Utöver namnet, så var det var inget alls genomsnittligt med the Average White Band eller deras version av Isley Brothers ”Work To Do”. Mycket bra danslåt! Likaså Ann Sextons ”I Still Love You” från 1973.

Efter detta spår bytte vi stil till Young Holt Unlimited och deras kultklassiker ”Wack Wack”. Den finns tyvärr ej i WiMP, men det gör däremot gruppen som ”bas och trumduon” var med i innan – Ramsey Lewis Trio. I deras version av Len Barrys klassiker ”One Two Three” hör man vad det rör sig om, nämligen soulig, latin-influerad och dansant instrumentaljazz. ”Do The Whoopie” med Sugar Pie DeSanto finns ej heller i streamingvärlden, men det gör å andra sidan ”In The Basement”, som hon här gör med Etta James. Denna låt valde vi som debutsingel till min kära artist Jasmine Kara. Både Sugar Pie och Etta var artister på Chess-labeln på sextiotalet, vilket på den tiden drevs av min idag mycket goda vän, Marshall Chess.

”Mean Man” skrevs av Allen Toussaint och släpptes 1968 av Betty Harris. Nästa spår var countrysoul sångaren Joe Tex och hans ”I Wanna Be Free”. Bra låt, men den enda version som finns streamad är licenserad till en mod-samlingsplatta och är helt uruselt mastrad, knappt lyssningsbar. Vad är det med mods och deras förkärlek till pissigt ljud? Själva har vi alltid lagt ned stor möda på att ljudet skall vara så bra som möjligt – både på skiva och på dansgolvet…

Philly soul är alltid lika trevligt, särskilt som här med The Third Degrees och ”Get Your Love Back”. Sammy Davis Jrs vokalversion av temat till TV-serien Hawaii 5-0 heter ”You Can Count On Me” och denna ratpack-hårda uptempo stomper svänger hårt. Vi körde också en hel del girlgroups på Soul, som t ex The Blossoms och deras ”That’s When The Tears Start”.

Någon som levererar avsevärt hårdare tjejsoul är dock Bettye Lavette. Hennes version av LSD-trippen ”What Condition My Condition Was In” har alltid varit en stor favorit på northern soul scenen. Jag älskar den här låten och lyckades faktiskt få The Dap Kings (sedemera Amy Winehouses husband) att spela in den med gamla fängelsevakten Sharon Jones på sång i början av 2000-talet. Jag ville se hur nära vi kunde komma originalsoundet. Vi lyckades ganska bra, tycker jag.

En ännu hårdare låt är ”Swim” med Jack Hammer:

My Mother Tried To Flush Me
That’s How I Learned To Swim
She Didn’t Need A Baby
No, She Did It On A Whim

My Father Was A Junkie
A Low Down Dirty Sham
He Left My Mother Nothing
And He Didn’t Leave Me His Name

Skoningslös hippiesoul när den är som bäst. Och oerhört dansant. Samma gäller för saliga Etta James och hennes r&b-killer ”Seven Day Fool”. Vi avslutade plattan med superfoxy Margie Joseph och hennes ganska obskyra northern midtempo closer ”One More Chance” från 1969. Den har ännu inte dykt upp i streamingfloden, men hennes sexiga ”I Can’t Move No Mountains” som kom ett par år senare funkar lika bra som avslutning på denna resa runt planeten Soul. Det är den här stora bredden av olika Soul sounds som hållit klubben med samma namn levande så här pass länge.

Fredrik Ekander

Fredrik Ekander är legendarisk DJ, modfather och VD på Cosmos Music Group.