The Rolling Stones är ett av världens absolut mest framgångsrika rockband genom tiderna. På dagens datum 1964 släppte The Rolling Stones sin självbetitlade platta i England. Den blev en av de mest sålda under året och låg som listetta i tolv veckor.

Historien börjar 1961, då skolkamraterna Mick Jagger och Keith Richards träffade gitarristen Brian Jones och startade en covergrupp ihop. Mick Jagger sjöng, Keith Richards och Brian Jones spelade gitarr, Ian Stewart piano, Dick Taylor bas och Tony Chapman trummor. En nobbad demoinspelning fick Taylor att lämna gruppen, som i samma veva tog namnet The Rollin’ Stones. Namnet kommer från en blueslåt med Muddy Waters. Taylor ersattes av Bill Wyman och trummisen Tony Chapman, som de övriga i bandet inte kom överens med, ersattes snart av en kompis till gruppen, Charlie Watts.

Efter några år som coverband släppte Stones sin första egna singel 1964 –”Tell Me”. Men det var först året efter, 1965, när de släppte skivan Out of Our Heads med singlarna ”(I Can’t Get No) Satisfaction” och ”The Last Time”, som bandet verkligen slog igenom, fick sin första listetta och dessutom lyckades erövra andra sidan av Atlanten.

Med nästa skiva, Aftermath (1966), som bara består av egenskrivna låtar, visade Jagger och Richards att de verkligen hade fått kläm på låtskrivandet. Men trots detta var bandet präglat av narkotikamissbruk och interna maktkamper mellan Brian Jones och Richards/Jagger. Managern Andrew Oldham hade tidigt insett värdet av att presentera bandet som en motpol, eller ett rufsigare alternativ, till Beatles. När Lennon, McCartney och de andra kastade in handduken 1970, var det få som kunde argumentera mot Stones egna uttalande om att de var ” the greatest rock and roll band in the world”.

Efter det kom hit-plattorna som på räls. Beggars Banguqet (1968), Let It Bleed (1969) och Sticky Fingers (1971) är väl alla tidlösa klassiker. Trots det var det riktigt stökigt inom gruppen och under inspelningen av Let It Bleed sparkades den tidigare bandledare Brian Jones. Inom loppet av ett år gick han bort, bara 27 år gammal.

Med fantastiska Exile on Main St (1972), som spelades in i Frankrike efter en tvist med den brittiska skattemyndigheten, nådde Rolling Stones toppen av sin karriär och albumet anses av många som deras bästa någonsin.

70-talet präglades av att ersätta gitarrister, minskad popularitet och problem med myndigheterna – både hemma i England och USA. 1975 blev gitarristen Ron Wood en fast del av bandet och med 80-talets början fick bandet ett nytt uppsving med albumet Tattoo You (1981), som bland annat innehöll öppningsspåret ”Start Me Up”. Resten av decenniet präglades av konflikter mellan Jagger och Richards, pianisten Ian Stewarts död 1985, Ron Woods drogproblem och trummisen Charlie Watts alkoholism. Många trodde bandets 25-åriga karriär i praktiken nu var över, men med Steel Wheels (1989) lyckades Jagger och Richards samarbeta igen och bandet gav sig åter ut på världsturné.

År 1993 lade basisten Bill Wyman ner och Darryl Jones tog småningom över hans plats. De fick en grammy för Voodoo Lounge 1994, släppte Bridges to Babylon 1997 och gav sig ut på ännu en världsturné. Under 2005, åtta år efter det senaste släppet kom A Bigger Bang (2005), som många tycker är deras bästa platta sedan början av 80-talet. Efter några månader av uppskjuten turnéstart, på grund av Keith Richards skallskada och efterföljande hjärnkirurgi, gjorde bandet ännu en världsturné, som skulle vara deras sista, under en tvåårsperiod från augusti 2005.

Gubbarna må komma upp i åldrarna (snart i 70-årsåldern) och det är ett under i sig att Keith Richard fortfarande kan stå på benen, men skam den som ger sig! I slutet av 2012 släppte Stones singeln ”Doom And Gloom”, som de säger ska vara deras sista singel någonsin, men vi får väl se. Från och med maj 2013 ger sig bandet än en gång ut på vägarna med turnén 50 & Counting.