Startsida / Inlägg

Opeth and us: Two of a perfect pair

av Wimp-redaktionen
ukjent

Den här månadens HiFi-album i WiMP är ”Pale Communion” från det svenska bandet Opeth. Vi bjöd in gitarristen Ivar Bjørnson från Enslaved för att hjälpa oss att belysa Opeths historia och reflektera lite kring förhållandet mellan de två banden – både med fokus på deras likheter och deras individuella utveckling. Medan du läser Bjørnsons text föreslår vi att du samtidigt lyssnar på Pale Communion, och självklart då helst i HiFi-kvalitet! 

Opeth and us: Two of a perfect pair av Ivar Bjørnson

Det händer relativt ofta att vi i Enslaved jämförs med Opeth, och ser man på vår parallella historia så är det inte helt konstigt. Skillnader i kommersiell storlek gör att jämförelsen lätt går vägen från väst till öst – men det finns även gott om historiska, musikaliska och inte minst inspirations- och utvecklingsmässiga likheter. Är det något som norska metalband har varit bra på genom åren (kanske lite för bra på) så är det att försöka ”blåsa upp sig” och se större ut än vad man egentligen är. Opeth är mycket stora, och kan nog sägas vara färdiga med den biten. Själva jobbar vi på det!

Det mest irriterande med Opeth är att bandet bildades redan 1990 – ett år innan oss. Opeths tidiga musikskapande påminner till stor del om låtstrukturerna i gamla goda Captain Beefheart (som vi båda avgudar); fullständigt kaos, fram och tillbaka hit och dit – men hela tiden med ett driv och en känsla av ostoppbarhet.

Opeth och vi påbörjade våra karriärer på Candlelight Records i Storbritannien. Detta resulterade i albumen Hordanes Land (Enslaved, 1993) och Orchid (Opeth, 1995). När vi fortsatte jobba med Osmose Productions blev Opeth kvar på Candlelight fram tills 1999 då de bytte till Peaceville Records (Darkthrones gamla label), som distribuerades av Music For Nations. Under åren före milleniumskiftet kom våra karriärer att gå mer och mer åt olika håll: Opeth gick till ett stort bolag (i alla fall sett till metal-genren), medan vi fortsatte traska runt i ”independent-landet” – något man kan säga att vi gjorde fram till 2010 års signing till Nuclear Blast och releasen av Axioma Ethica Odini.

Medan våra utmaningar gällande line up blev allt mer allvarliga mot slutet av 90-talet, hade Opeth istället hittat sin form, och turnerade allt längre vändor runt jorden. Medan vår Spinal Tap-period på allvar satte sordin på en spirande uppgång med Frost 1995, fick Opeth – efter att framgången redan var ett faktum, allt svårare att hålla ihop. Den högt aktade trummisen Martin Lopez (som började sin karriär i Amon Amarth) hade fått problem med panikkänslor under turnén 2004. Samtidigt hittade Enslaved sin första stabila line up. Medan kärnan i Enslaved alltid har bestått av mig själv (Ivar, gitarr) och Grutle (bas och sång), fick Opeth möta nya motgångar när Peter Lindgren kastade in handduken 2007. Sedan dess har Opeth till stor del varit ett en-mans-projekt plus band.

Den här övergången kan delvis förklara Opeths dramatiska förändring som slutade med att alla spår av extrem metal försvann. Någon överraskning är det dock inte; de progressiva elementen har alltid funnits där. Speciellt Camel kan nog sägas ha haft stort inflytande på Åkerfeldts ”take” på proggen, medan Enslaved mer har tagit inspiration från King Crimson.

När vi pratar om progg och Opeth, måste vi nog ändå främst nämna Steve Wilson som varit den tydligaste influensen för Åkerfeldts grandiosa progressiva metamorfos. Porcupine Trees frontman var med som producent vid Blackwater Park (2001) och guidade bandet in i nya och främmande vatten. Fram till det albumet hade de mjukare progressiva elementen blandat sig sömlöst med dödsmetallen. Men när uppföljaren skulle skrivas var Åkerfeldt osäker på hur de spritt skilda influenserna och uttrycken skulle förenas. Lösningen var smått genial: man slutade helt enkelt att försöka förena dem. 2002 kom den aggressivare Deliverance, som följdes upp av den melodiska och mjuka Damnation från 2003. Det var för övrigt samma år som Enslaved släppte Below The Lights – en skiva som i mångas tycke kom att cementera vår riktning vidare mot det mer progressiva och melodiösa.

På de två efterkommande Opeth-albumen Ghost Reveries och Watershed var det ”ursprungliga” döds-progg-soundet någorlunda intakt: den förstnämnda innehar även den hårdaste öppningen som går att hitta på Opeths album. Men sedan tog det slut. Med 2011 års Heritage försvann alla extremiteter. Borta var den världsklassiga death metal-sången, samt alla antydningar till något som helst death metal-riff. Med detta tog de proggen från att vara en influens till att bli den viktigaste ingrediensen i Åkerfeldts kompositioner. Och då pratar vi inte om en av de många besvärliga övergångarna som försökts göra från extrem metal till andra genrer (har du till exempel hört ett black metal-band försöka spela straight rock?). Nej, Opeth gick rätt från en elitdivision till en annan – och är idag ett av de främsta renodlade proggbanden. Ska man vara intellektuell är det kanske mer korrekt att säga att det är ett av de främsta retrobanden som spelar musik influerad av den äldre progressiva musiken. Potato/potatoe. Man måste hursomhelst säga att det är rätt underhållande att se på några av Opeth-fansens reaktioner på bandets övergång från benhård death metal till progg. Min personliga favorit är bilden av ett ex-fan som efter Heritage valde att tatuera in en gravsten med Opeths logga på – naturligtvis med albumets releasedatum som dödsdag.

I år var det kanske fler som förväntade sig en renodlad progg-skiva. Men med nya Pale Communion blev nog många ändå överraskade över av att drag från 70- och 80-tals-heavy har smugit sig in i progg-bonanzan. Men, och det är också viktigt att säga: mitt i allt, där den musikhistoriska kompassnålen frenetiskt siktar mot den ena progg- och hårdrocksaxeln till den andra, låter det fortfarande omisskänneligt ”Opethskt”. Så jag skulle vilja påstå att det på ett otroligt märkligt sätt funnits en genomgående integritet och logik i Opeths dramatiska resa under de senaste 10 åren.

Från skärningspunkten kring den experimentella mittfasen runt år 2000, har våra två band tagit olika vägar. Medan våra svenska storebröder i Opeth tog proggen från sitt ursprungliga element, verkar det som att vår experimentella fas ledde till en fusion av våra rötter och det nya (gamla?) och spännande. Nu kvarstår att se om vi klarar av att ta våran något mer rabiata behandling av det progressiva arvet lika långt som våra bröder har.

Om någon skulle falla för frestelsen att koppla ihop progg med mera självtillräcklighet, har de knappast träffat bandet bakom de intrikata låtstrukturerna. Mikael Åkerfeldt är inte bara känd för att ge de torraste mellansnacken på scenen (endast utkonkurrerad av vår egen Grutle samt undertecknad). När vi fick äran att vara gäster på deras turné i Watershed i USA 2009, fick vi vara med om det mest infantila ”last gig”-skämtet i våra karriärer. Detta var under turnéns sista konsert i Washington D.C. dit många fina gäster, bland annat högt uppsatta personer från ambassaden hade kommit. Innan den tredje låten uppenbarade skämtet sig, i form av av nyinköpt (och tämligen avancerad) ”fart-machine” som anslutits direkt till högtalarsystemet. Så fort man närmade sig en mikrofon gick den lös på scenen. Det höll på en bra stund. Medan vi gjorde vårt bästa för att hålla masken, kunde vi se våra proggrockande vänner kivas om vem som skulle få hålla fjärrkontrollen till maskinen. Majestätiskt.

Och inte minst lite progressivt.

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB