Startsida / Inlägg

José James: ”Många kritiker vägrar att recensera min musik”

av Nora Lindkvist
josejames12002

Att placeras i ett särskilt musikaliskt fack kan på många sätt vara begränsande. För den amerikanska artisten José James, som tidigare i år släppte det hyllade albumet ”While You Were Sleeping” har det blivit allt viktigare att slå sig fri från kategoriserande genrer. Men att ha en fri syn på vad musik är och samtidigt vara verksam på den internationella jazzscenen har också haft sina konsekvenser. I Storbritannien vägrade till exempel många jazzkritiker att recensera det senaste albumet.

När José James besökte Stockholm i oktober stämde vi träff med honom för att få veta lite mer om hur han ser på jazzen som genre. Det blev ett långt samtal som också kom att handla om hans kärlek till José Gonzales, hur det är att jobba med Blue Note Records samt hur det känns att spela inför Aretha Franklin.

Är det här din första gång i Sverige?

– Nej, det är min tredje gång. Senast jag var här var under turnén till ”No Beginning No End”. Jag minns dock inte vart jag spelade då. Under de senaste åren har jag spelat på så många ställen att jag glömmer vilka scener jag stått på. Jag besöker ungefär 40 länder per år, så det blir rätt förvirrande efter ett tag…

Jag läste någonstans att du inspirerats mycket av den svenska artisten José Gonzales. Stämmer det?

– Jag gillar hans röst och hans låtar. Dessutom är han en riktigt sjyst snubbe. Jag träffade honom på en festival i Helsingfors, vilket också var första gången jag såg Junip. Det jag gillar med Junip är att de har ett soft men ändå kraftfullt sound. De behöver inte ens släppa fler skivor – så bra är dom!

När folk pratar om dig nämner de ofta att du blandar genrer, med allt ifrån jazz och soul till pop och hip hop. Jag läste någonstans att du själv tycker att jazzen är väldigt begränsande?

– I musikbranschen är det väldigt svårt att börja med jazz och sedan göra något annat. Man fastnar i det facket liksom, och det är svårt att bryta sig loss. Jag tycker att det är en stor utmaning. I Storbritannien hatar till exempel de flesta jazzkritikerna det här albumet. Många vill inte ens recensera det, för att de inte tycker att det är jazz. Det är väldigt frustrerande eftersom jag inte bara vill ses som en genre utan som en artist.

Du växte upp i Minneapolis i USA under 80-talet. När började du intressera dig för musik?

– Jag började tidigt att lyssna på hip hop, och det var också så jag lärde mig om jazz. När jag var 14 började jag sjunga. Det var mycket standardlåtar och sånt i början – vanliga låtar som alla sjunger. Vid 17 års ålder bestämde jag mig för att satsa på musiken mer professionellt. Det stod mellan college och musiken, men jag tyckte att det kändes så tråkigt att plugga. Jag var bra i skolan, men samtidigt extremt uttråkad.

Vad gjorde du då?

– Jag startade ett band, och försökte få så många gig som möjligt. Jag skrev massor av musik. Då bodde jag fortfarande kvar i Minneapolis. Under tre års tid tog jag alla spelningar som fanns, och sedan drog jag till New York.

Vad hände där?

– Jaa, du. Allting stannade av. Jag fick inte ett enda gig – inte någonstans. Det var extremt hårt. Jag spenderade tre år med att kämpa, men det hände ingenting. Så jag beslutade mig för att flytta tillbaka till Minneapolis igen. Men plötsligt fick jag en chans att vara med i jazztävlingen The Thelonius Monk Competition, och efter det kom jag in på en musikhögskola i New York. Så sedan flyttade jag tillbaka dit igen.

Hur trivdes du med studierna i New York?

– Jag vet inte om jag lärde mig så mycket, men det var ett bra ställe att få nya kontakter. Dessutom startade jag ett band där och tillsammans gjorde vi EP:n ”The Dreamer”. I samma veva ställde jag också upp i en annan jazztävling i London. Jag åkte dit, träffade massa folk och fick skivkontrakt. Och på den vägen är det…

Men nuförtiden är du signad till Blue Note Records. Hur är det?

– Det är helt fantastiskt. Don Was [musiker, producent och VD för Blue Note] är supercool och väldigt ”laid back”. Med sin unika bakgrund, som musiker, producent och skivbolagsdirektör har han en väldigt bra förståelse för hur allt fungerar. Han ser ”hela bilden” och förstår varje steg i processen.

Hur mycket frihet har du?

– Total frihet. Don signade mig enbart för att jag skulle göra det jag vill göra. Visst kan jag få tips och råd, men på det stora hela gör jag precis som jag vill.

Ditt nya album ”While You Were Sleeping” släpptes tidigare i år. När man lyssnar på texterna får man intrycket av att det här är en klassisk kärlekshistoria. Håller du med om det?

– Ja, albumet har verkligen en dramatisk känsla. Men det handlar inte bara om mitt liv just nu, utan också om tidigare relationer. Alla förhållanden man haft hänger med en – de försvinner liksom inte bara för att de är över. De är en del av vem man var förut men också av den man är idag. Men albumet handlar också om relationen till mig själv och mitt förflutna, samt om ett spirituellt förhållande.

Är du spirituell?

– Ja, absolut. Jag är inte religiös men jag känner absolut ”någonting”. Låtar som ”4 Noble Truths” och ”While You Were Sleeping” handlar om en slags spirituell resa mot att förstå vem jag själv är.

Hur såg inspelningsprocessen ut? Om jag har förstått det rätt så producerade du det mesta själv, med hjälp från ditt band och Brian Bender.

– Om man jämför med mina tidigare album så var det väldigt annorlunda. Den här gången spelade vi inte in live, utan lade varje spår för sig, precis som på ett popalbum. Det var en utmaning. Dessutom samarbetade vi mycket, och alla i bandet fick komma med åsikter och synpunkter. Det var många gånger vi inte kom överens, och stämningen var betydligt mer spänd än vid tidigare inspelningar jag varit med på. Vi ville skapa ett helt nytt sound också, så det blev verkligen en upptäcktsfärd för oss alla.

Är du perfektionist när det kommer till sound och detaljer?

– Nej, faktiskt inte. Brian är mycket mer så, men för mig är känslan det viktigaste – inte små detaljer. Något man lär sig när man jobbar med andra människor är att man aldrig kommer uppnå det där soundet man först hörde i sitt huvud när man skrev låten.

Det är mycket gitarrer på albumet, ofta ganska hårda och med mycket edge. De känns nästan lite Jimi Hendrix-liknande.

– Ja, det blev mycket gitarrer. För det första skrev jag hela albumet på gitarr, så de var naturligt att vi skulle utgå från det. Sedan ville jag uppnå ett mer utpräglat rock-sound. Jag träffade gitarristen Brad Allen Williams som visade sig kunna förverkliga mina idéer på ett lyckat sätt – han kan spela allt ifrån jazz till funk och pop. På ”While You Were Sleeping” ville vi även få till något som både Jimi Hendrix och The Beatles använde – ett baklängessolo. Vi spelade in det som vanligt och vände det i efterhand. Det tog ganska lång tid innan vi kom på hur vi skulle göra det snyggt. Men ”While You Were Sleeping” är också min absoluta favoritlåt på albumet. Trots att den var absolut svårast produktionsmässigt ser jag den som en av de bästa låtarna jag skrivit.

Som en kontrast till detta finns det också ett väldigt mjukt och soft sound på albumet, inte minst på den vackra ”Dragon”, skriven av Becca Stevens. Hur kommer det sig att ni arbetade tillsammans?

– För mig kändes det viktigt att samarbeta med många olika människor, och framförallt att jobba mer med kvinnor. Jag frågade Becca om hon kunde skriva en låt, och det blev ”Dragon” – jag älskar den låten. Jag arbetade även mycket med Talia Bilig som var med och skrev ”U R the 1” och ”Without You”.

Låtarna på albumet känns verkligen som ”låtar”, där de flesta är runt 4-5 minuter långa – precis som på ett popalbum. Ni har inte heller jobbat särskilt mycket med improvisation. Hur ser det ut live – är det mer improvisation då eller är allt inrepat?

– För det här albumet kör vi dem som låtar. Det är så jag vill att mina låtar ska vara just nu. Men visst, lite mer improvisation blir det ändå när vi kör live. Våra gig är dock inte längre som ”vanliga jazzgig”. Men att musiken har så många olika uttryck är också anledningen till att de här musikerna vill spela med mig. Men när det kommer till jazzfestivaler idag tycker jag inte heller att de är som jazzfestivaler, utan mer som pop- eller rockfestivaler. Nuförtiden kan man gå på jazzfestival och se Kendrick Lamar liksom.

Hur trivs du i musikbranschen?

– Egentligen tror jag inte att det handlar om att trivas eller inte. Det handlar mer om att hitta sin egen väg och den platsen där man känner sig bekväm. För min egen del vill jag ju inte bli någon megastjärna med stora shower och stadium-spelningar – som Bruno Mars till exempel. I och med att jag vet det blir allting annat också mycket lättare. Det blir mindre press. Jag tror att det handlar om att vara realistisk med sina mål. Många artister har för orealistiska mål, och det kan vara förödande.

Vad betyder ljudkvalitet för dig? Och tycker du att det är viktigt att lyssna på musik i hög ljudkvalitet?

– Ja, i mina ögon är det framtiden. Alla jag känner lyssnar på musik, och då främst i sina smartphones. Därför är ljudkvalitet extremt viktigt. Det finns inget värre än att lyssna på musik i dålig kvalitet. Alla musiker, oavsett genre och stil, spenderar mycket tid och energi på att få sin musik att låta så bra som möjligt. För mig som musiker är det frustrerande att inte ha kontroll över hur musiken sedan konsumeras. Vinyl är min favorit men det är dock inte så praktiskt när man reser…

Ja hur ser det ut nu – har du ett hem?

– Ja, jag bor i New York, men jag spenderar nästan halva året på resande fot.

Är det jobbigt?

– Nej, jag gillar det. Ärligt talat så är det svårare att inte resa.

Varför?

– När man har vant sig vid det här livet, är det tråkigt att bara vara hemma. Jag är en underhållare, och gillar att hålla igång och spela, resa och se nya platser. Det är rätt beroendeframkallande.

Kan du ta med dig vänner och familj på resorna?

– Jag har mitt band – de är min familj och mina vänner. Musiken är det viktigaste i mitt liv.

Är det sant att du har spelat för Aretha Franklin?

– Ja, visst! Två gånger faktiskt – en gång på hennes födelsedag och en gång på hennes julfest.

Hur var det?

– Vad ska man säga? Hon är drottningen liksom. Hon har en otrolig närvaro, och är en av de bästa sångerskorna någonsin.

Var det inte nervöst att spela för henne?

– Jo, absolut, jag var skräckslagen. Hade hon inte gillat det hade jag blivit helt förkrossad. Men det gjorde hon, och det var något som verkligen stärkte mitt självförtroende. Hennes åsikt väger tyngre än de flesta andras. Om hon gillar det, bryr jag mig faktiskt inte om vad någon annan tycker.

Känner du dig allltid självsäker när du ställer dig på scen?

– Ja. Jag är professionell – det är det här jag gör. Då kan man inte vara osäker. Det enda jag är orolig för är att bli uttråkad. Men så länge jag kan resa, se nya platser, testa nya saker och uppträda så är jag nöjd.

Så du har ingen plan B med ditt liv?

– Nej, absolut inte.

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB