Med en lång och framgångsrik karriär bakom sig har producenten, ljudteknikern och artisten Daniel Lanois nu tagit språnget ut i okända vatten.

Som Brian Eno´s främsta skyddsling tog han tidigt den ambienta musik till nya nivåer, vilket kanske är tydligast på Ambient 4: On Land (1982) och Apollo: Atmospheres And Soundtracks (1983). Men som studioproffs har Daniel Lanois också spelat in tongivande album för U2 och Peter Gabriel, samt gett nytt syre till bland annat Bob Dylan och Neil Youngs karriärer. Hans egen musik tar ofta upptäcktsfärder inom den ambienta världen, samtidigt som han aldrig irrar sig för långt bort från sin trogna pedal steel – lyssna till exempel på den western-doftande och instrumentala plattan Belladonna från 2005. Med Flesh And Machine visar Daniel Lanois på hur han för första gången använt varje vapen i sin ljudarsenal.

Det är lätt att stämpla albumet som ambient, men under ytan bubblar det av nya idéer och unika ljud, även om det hela är rotat i den ambienta filosofin om hur man förmedlar en idé. Lanois spenderade oändligt många timmar med att bearbeta olika ljud för att skapa den vibrerande ljudpaletten som utgör Flesh And Machine. Resultatet är en komplex, men också koncis samling instrumentala låtar där varje spår särskiljer sig samtidigt som de passar perfekt in i helheten.

Konceptet för albumet är att föra studion till scenen, vilket sammanfogar Lanois två världar som ljudmakare och artist. Man kan likna det vid en arg forskare med stora planer för hur han ska demonstrera sina ljudmässiga laborationer för publiken.

”Jag kan på ett effektivt sätt visa vad det är jag gör i studion”, säger Lanois i en kommande intervju med WiMP. ”Det är ett sätt att kombinera artisteriet med teknologi – därav titeln Flesh And Machine”. I intervjun berättar Lanois också att albumet i hans mening är något av det bästa han producerat.

Vi är väldigt glada över att kunna presentera Flesh And Machine som månadens HiFi-album i WiMP. Istället för att marknadsföra en skiva, försöker Daniel Lanois här istället omdefiniera vad ett album är. Lanois låser upp dörrar och öppnar portaler till det ljudmässigt okända. Om Flesh And Machine inte låter bekant, eller som någonting annat du tidigare hört, beror detta på att det också var Lanois intention. Han uppfinner ett nytt språk, som både är okänt men också universellt.

Med sin intrikata och exotiska estetik, är det här ett av årets mest spännande album – och ett som förtjänar att lyssnas på hög ljuskvalitet. Här nedanför kan du ta del av Lanois egen beskrivning av varje spår på albumet. Snart kommer också en längre och mer djupgående intervju med ljudkonstnären Lanois upp på WiMP Magazine  – håll ögonen öppna efter den!

”För omslaget skapade jag en karaktär som representerar den delen av mig som alltid letar efter nya och oupptäckta ljud. Jag spenderade oräkneliga timmar i mitt laboratorium med att processa inspelade ljud och vokaler för att få fram en symfonisk mix. Mitt mål har alltid varit att ta med lyssnaren på en ljudmässig resa. Att få lyssnaren att känna en känsla de aldrig tidigare upplevt skulle vara den ultimata komplimangen” – Daniel Lanois

Rocco 

Pianodelen följer ackorden från ett Bach-stycke. Jag lade till Taurus bas-pedaler, vilket är en Moog-synth med en djup, mjuk och filmisk botten. Rocco DeLuca, som bor på andra sidan av dammen här i Silver Lake [Los Angeles] är en nära vän, men också en fantastisk sångare. Jag frågade honom att lägga ”ad libs” ovanpå pedalerna. Efter att ha spelat in 10 spår, gick jag igenom de och valde ut de bästa delarna. Vissa stunder snuddade det vid ett sound som jag älskar – ett sound jag minns från den bulgariska kvinnokör som Brian Eno visade mig för många år sedan. Jag blev väldigt exalterad när jag hörde kombination av dessa harmonier. Och jag döpte låten efter honom. Det är något väldigt djupt och emotionellt över den här låten.

The End

En slags instrumental protestsång. Ett stycke som svarar på alla rubriker vi behöver stå ut med nuförtiden – det verkar vara krig non-stop över hela planeten och människor måste leva med detta. Låten representerar krigszonernas gråtande röster som existerar samtidigt som vi andra kan ha trygga samtal med varandra över telefonen. Det finns mycket ilska därinne – ljud av krig och lidande. Det låter verkligen som att himlen störtar in. Det är inte menat att vara någon fredlig lyssning, utan ett utmanande stycke som bidrar till att människor stannar upp och börjar fundera över vad som händer i de otrygga delarna av världen.

Sioux Lookout

”Sioux Lookout” är min idé om ett modernt ursprungsrop  – ett rop efter balans och efter att vi ska leva i balans med våra släktingar. Det är en gammal ursprunglig filosofi – vi behöver respektera våra släktingar, ”the sky people”, våra fyrbenade vänner och havsfolket. Jag försökte kombinera ljud från människor med de från djur. Detta var något jag och Brian Eno även testade på albumet On Land, och jag ser det här som en fortsättning på det sättet att se på musik.

Tamboura Jah

Jag har ett hus i Jamaica, och det här var ett trumspår jag manipulerade när jag var där – detta genom ett par ”processing boxes”. Men jag hade en väldigt begränsad utrustning – bara en mixer och två boxar. Signalen gick igenom boxen utan att ens passera mixern. Jag var så begränsad att slutresultatet också blev väldigt radikalt. Trummorna låter nästan som att de kommer från en annan dimension. Jag tycker att det är ett fint exempel på vilken djup känsla man kan åstadkomma med så pass lite utrustning.

Two Bushas

Från början var ”Two Bushas” en av Rocco DeLucas låtar som jag bara mixade för honom. Jag bearbetade och samplade mina ljud och skapade två spår som var menade att ligga i bakgrunden av Roccos sång. Men när jag skalade bort sången upptäckte jag att dessa i sig var fascinerande och rätt så orkestrala. Jag började se framtidens symfoni framför mig – resultaten var väldigt symfoniska men man kunde ändå inte känna igen ljuden. Jag spelade upp det för Rocco och han blev väldigt exalterad. Jag frågade honom om jag fick använda det på min egen skiva, och han sa ”Självklart”. Det är en dekonstruktion där bara de gömda komponenterna har lyfts fram och går att urskilja.

Space Love

Här hörs min steel-gitarr, även om den är väldigt manipulerad. Den känns väldigt elektronisk, där de elektroniska komponenterna låter lite som viskande djur. Det är något väldigt rörande och romantiskt över låten – lite som två bisamråttor som älskar med varandra i buskarna, haha. Det här är faktiskt en av mina favoriter. Det som hörs i låten ligger så långt ifrån den ursprungliga ljudkällan, vilket är något som verkligen tilltalar mig.

Iceland

Jag satt vid pianot och Brian Blade bakom trummorna. Det är ett väldigt ”rent” live-framträdande. När Blade lämnade studion, fortsatte jag med mitt manipulerande och bearbetande. Allt man hör är egentligen piano, men jag dubbade det med en cittra – samma som jag också använde på Emmylou Harris´s Wrecking Ball. Cittran är lead-instrumentet här och det är något väldigt rörande med dess rena ljud. Det blev en bra kombination av fina akustiska instrument, även om de är väldigt elektroniskt bearbetade.

My First Love

Här hör man återigen min steel-gitarr. Den här är annars väldigt mycket en flirt med det tidiga 80-talet och perioden då jag jobbade med Eno. Detta eftersom jag använde ett litet leksaksinstrument som kallas för Suzuki Omnichord, vilket är som en elektronisk cittra. Det var egentligen bara menat att vara ett leksaksinstrument, men när man drar ner tempot på det får det ett rätt fint ljud. Så jag spelade riktigt snabbt, och drog sedan ner tempot och lade på dubbar. Och så gör Brian Blade en fin insats på trummorna – även om det låter väldigt enkelt så binder hans spel ihop allting väldigt bra. Det här är det roligaste ögonblicket på  skivan.

Opera

”Opera” går i ett högt tempo och har en väldigt elektronisk känsla. Grunden är en trummaskin, en känd trumlåda även kallad för Roland 808. Jag hittade också ett kompletterande eko till 808-beatet. Det blev låtens ryggrad. Den har också ett särskilt personlighetsdrag: halvvägs igenom låten börjar en melodi som följs åt av basen. Detta är ett väldigt ovanligt drag, men det passar rätt bra.

Aquatic

Här får steel-gitarren sitt solo, med ett väldigt distat sound. Jag hittade det här soundet genom att dra gitarren genom ett par Fender-stärkare som jag använde på Neil Young´s album Le Noise som jag gjorde för några år sedan. Jag använde samma inställningar som då, men med min steel-gitarr – den har ett väldigt mullrande och ibland undervattens-liknande sound. Det påminde mig om några av ljuden från 1960-talets San Francisco. Det lät alltid som om man befann sig under vattenytan. I mitt huvud skapade jag en bild av en karaktär, vilket lika gärna kunde ha varit jag, som flöt på ytan av St. Lawrence och ändra ner till Atlanten. Jag fantiserade även om alla de figurer som karaktären träffade under vägen dit. Låten känns som att den ständigt vecklar ut sig – det är en ensam resa, men en väldigt vacker sådan.

Forest City

”Forest City” började med en anteckning på min Les Paul-gitarr. Jag har en liten samplings-kontroll som jag använder i min Les Paul-rigg, så jag tryckte igång den samt satte den på ”hold”. Den fick en vacker mantra-liknande ton och stil, så jag fortsatte med det. Jag lade på saker eftersom, men hela den fem minuter långa resan är från början uppbyggd av en enda ton. Låten har väldigt många texturer. Jag spelade upp den för filmskaparen Terrence Malik, som blev förälskad i den. Han sa ”Det här är precis som jag ser på livet”.