Startsida / Inlägg

Led Zeppelin: The Remasters

av Wimp-redaktionen
Hindenburg_burning

För första gången i historien finns nu Led Zeppelins katalog tillgänglig för streaming i lossless CD-kvalitet.

Bandet, som av Rolling Stone Magazine kommit att kallas för ”det tyngsta bandet genom tiderna”, står som ett unikum i rockens historia – och för WiMP är det här självklart också ett välkommet tillskott.

Med sin tunga, bluesdoftande och experimentella rock erövrade Jimmy PageRobert PlantJohn Paul Jones och John Bonham snart hela världen.

“It was pretty much unlike anything else”, skulle Rolling Stone senare skriva om bandets scenuppträdanden. “The arrangements were more sculpted than those of Cream or Jimi Hendrix, and the musicianship wasn’t cumbersome like Iron Butterfly’s or bombastic like Vanilla Fudge’s. The closest comparisons might be to MC5 or the Stooges…yet neither had the polish or prowess of Led Zeppelin, nor did Led Zeppelin have their political, social or die-hard sensibility. What they did have, though, was the potential for a mass audience.”

Av bandets nio studioalbum har hela sex toppat Billboard-listan, och med över 111,5 miljoner sålda album är Led Zeppelin också det näst bäst säljande bandet i USA genom tiderna.

Deras banbrytande musik gör dem också till ett av 1900-talets mest inflytelserika band. Jimmy Pages gitarrspel och Robert Plants sångstil är fortfarande några av de mest imiterade inom rock- och popvärlden. Utan Led Zeppelin skulle det förmodligen inte heller finnas något Black Sabbath, Ramones, Queen, Nirvana eller White Stripes. Deras inflytande på populärkulturen kan också spåras långt bortom rockmusikens gränser.

Samtidigt som WiMP får in Led Zeppelins katalog, pågår samtidigt ett jätteprojekt där bandet håller på att remastra hela sin katalog. Detta sammanfaller också med 40 års-jubileumet av bandets hyllade album Physical Graffiti.

Genom Led Zeppelins första sex album, som redan nu har remastrats, ger vi här en kort bakgrund till bandet. Se även till att läsa vår exklusiva intervju med producenten och gitarristen Jimmy Page, där han berättar mer om det omfattande projektet.

Led Zeppelin I

Efter att Yardbirds splittrats, fick Jimmy Page tillstånd att sätta ihop ett nytt band för att kunna genomföra de redan inbokade spelningarna i Skandinavien. Tillsammans med de nya medlemmarna Plant, Bonham och Jones bildade han New Yardbirds, som gjorde sitt första gig på en ungdomsklubb i Danmark.

Entusiastiska över den kemi som uppstått mellan medlemmarna bestämde sig bandet också snart för att gå in i studion och spela in. Albumets låtlista var till stor del baserad på deras turné-setlista, och man valde även att spela in allting live.

Flera av låtarna, däribland ”Dazed and Confused,” var från början skrivna för Yardbirds. ”Communication Breakdown”, ” Babe I’m Gonna Leave You,” och ”How Many More Times” var helt nya, medan ”You Shook Me” och ”I Can´t Quit You Baby” var baserade på Willie Dixons blues-standards.

Albumet släpptes i januari 1969, och vid den tiden fanns det egentligen inget annat band som lät som Led Zeppelin, varken i form av kraftfullhet, hastighet eller struktur. Även om de första recensionerna inte var särskilt insmickrande, blev albumet snart en stor succé – kanske framförallt i USA dit albumet nådde ungefär samtidigt som bandet gjorde sin första USA-turné.

Albumets ikoniska omslag som visar hur Hindenburg-zeppelinaren fattar eld, sammanföll med att bandet valde sitt nya namn. Detta efter att The Who´s trummis Keith Moon sagt att han trodde att bandet skulle flyga som en  “lead balloon”.

Greg Kot på Rolling Stone Magazine skrev senare: “The cover of Led Zeppelin… shows the Hindenburg airship, in all its phallic glory, going down in flames. The image did a pretty good job of encapsulating the music inside: sex, catastrophe and things blowing up”.

Led Zeppelin II

Den andra Zeppelin-albumet släpptes bara månader efter bandets debut, och spelades till stor del in under bandets första USA-turné. Även om det till stor del färgas av samma bluesinfluerade rock som hörs på Led Zeppelin I, har albumet en betydligt tyngre känsla.

Med några av Jimmy Pages mäktigaste riff och Bonham och John Paul Jones grymma rytmsektion, är det inte konstigt att albumet ofta ses som föregångare till den framväxande vågen av heavymetal. Det betraktas även som ett av bandets mer inflytelserika album.

I en ledare i Rolling Stong Magazine 1969 skrev man: “This is one fucking heavyweight of the album! OK – I’ll concede that until you’ve listened to the album eight hundred times, as I have, it seems as if it’s just one especially heavy song extended over the space of two whole sides…”

Led Zeppelin II är helt enkelt en riktigt hårt rock´n´roll-album, med några rykande heta låtar.

Här hittar vi till exempel deras ”stulna” topp 5-hitsingeln ”Whole Lotta Love”, som baserats på Willie Dixon-låten ”You Need Love” (vars original först spelades in av Muddy Waters). Med det sagt är ändå ”Whole Lotta Love” riktigt mycket Led Zeppelin, och det kom också att bli en av deras mest populära låtar. Med sitt råa och direkta uttryck sätter det också standarden för resten av albumet.

Andra höjdpunkter är  ”Moby Dick”, med ett trumsolo som John Bonham ofta utvecklade vid live-spelningar, den fantastiska ”Heartbreaker” och ballader som ”Thank You” och ”Ramble On”.

Led Zeppelin III

Efter två album med klassisk blues och rock ‘n’ roll, påbörjade nu Led Zeppelin en resa som skulle komma att ta dem längre ut i ett ljudmässigt universum.

Vid den här tiden var bandet på toppen av sin karriär, och det fanns enorma förväntningar på gruppens kommande album. För att lätta på pressen flydde bandet till landsbygden, och en stor del av albumet skrevs i den avlägsna stugan Bron-Yr-Aur i Wales – som också inspirerade flera av bandets låtar. Därför är det kanske inte heller konstigt att man här hör influenser från brittisk folkrock och den progressiva rocken.

Albumet både gladde och förvirrade bandets fans och kritiker. Med ett större fokus på låtskrivandet, skapade bandet mer utrymme för en inåtvänd, och akustisk ljudbild, vilket resulterade i en mer varierad och avspänd känsla än på de två tidigare albumen.

Den kända musikkritikern Lester Bangs skrev: “The Zep, of all bands surviving, are today – their music is as ephemeral as Marvel comix, and as vivid as an old Technicolor cartoon. It doesn’t challenge anybody’s intelligence or sensibilities, relying instead on a pat visceral impact that will insure absolute stardom for many moons to come.”

Från catchig proto-metal i öppningsriffet till ”Immigrant Song” till den vackra ”That´s The Way” är Led Zeppelin III ett annorlunda album som idag rankas som ett av bandets mest värdefulla.

Led Zeppelin IV

Det fick många smeknamn, däribland Untitled, ZoSo, Runes, Four Symbols, Fourth Album och Led Zeppelin IV – efter den förhållandevis återhållsamma framgången med Led Zeppelin III beslutade sig bandet för att inte ge sitt fjärde album något officiellt namn.

Skivbolagscheferna fick panik – att inte sätta ut bandnamnet på omslaget kunde vara slutet för Led Zeppelin. Men bandet verkade själva ha betydligt bättre koll på sin publik. IV skulle komma att bli ett av bandets mest framgångsrika album, och ett album som fortfarande räknas som ett av rockens mest inflytelserika.

Här hör vi också några av bandets största hits, däribland ”Black Dog” och ”Rock and Roll”. Den folk-inspirerade ”Going to California” ska ha skrivits till singer-songwritern Joni Mitchell i åtanke, som då både Plant och Page var förälskade i. Avslutande “When The Levee Breaks” är ett bevis på Zeppelins förkärlek till att göra om gamla blueslåtar, och skrevs redan 1929 som en reaktion på översvämningen av Mississippifloden 1927.

Kronjuvelen är naturligtvis ”Stairway to Heaven”. Förutom att den blev bandets mest populära singel, och den mest efterfrågade låten på radiostationerna under 1970-talet, är det här också ett perfekt resultat av den ”light and shadow”-strategi, där man balanserar tung och bombastisk rock med mildare akustiska inslag, som bandet började utveckla på Led Zeppelin III.

Albumet är fortfarande det näst bäst säljande album i USA: s historia.

Houses of the Holy

The Houses of Holy, med dess ikoniska skivomslag, blev ett av bandets mest ambitiösa och experimentella album. Det här var på många sätt ett album som visade på förändring. Detta hörs redan vid Jimmy Pages inledande toner i ”The Song Remains The Same”.

Istället för att gå tillbaka till den blues- och hårdrocksinfluerade musiken som gjort dem till ett av världens mest eftertraktade band, började Led Zeppelin upptäcka helt nya ljudlandskap.

Den progressiva ”The Rain Song” är kanske en av bandet mest äventyrliga låtar någonsin och visar samtidigt på ett oerhört fint hantverk. ”The Crunge” är en James Brown-inspirerad funk-pastisch medan ”Dancing Days” är en catchig och ganska traditionell rocklåt som domineras av det återkommande gitarriffet.

Och sedan blir det allt konstigare.  “D’Yer Mak’er” är en reggae-låt som tydligt hämtat inspiration från Bob Marley. Men det är också här som många fans menar att bandet gått för långt. En kritiker skrev: “…a pathetic stab at reggae that would probably get the Zep laughed off the island if they bothered playing it in Jamaica.”

Som tur är slutar albumet i alla fall bra. ”The Ocean” är en rockig avslutningslåt med några av Jimmy Pages bästa riff någonsin. Låten fungerar som en påminnelse om varför Led Zeppelin var, och och fortfarande är ett av världens bästa rockband.

Physical Graffiti

Både Jimmy Page och Robert Plant har beskrivit Physical Graffiti som deras personliga favoritalbum, och det visar verkligen på ett band som återfått sina krafter. Som Page själv säger i vår intervju med honom: ”Vi ville göra ett album som skulle ´knock everybody’s socka off”.

Dubbelalbumet innehåller både de längsta och de kortaste studioinspelningarna som Zeppelin gjort: ”In My Time of Dying” är hela 11 minuter lång medan ”Bron-Yr-Aur” knappt tar sig över tvåminuters-gränsen. Detta är ett bra exempel på hur varierat Physical Graffiti är.

Den exotiska ”Kashmir”, med sina ikoniska gitarriff, är utan tvekan en av de mest utmärkande låtarna. Plant har också beskrivit ”Kashmir” som en av mest självklara Zeppelin-låtarna.

Den svängiga ”Trampled Underfoot” kan vara det närmaste som bandet kommit till att skriva en danslåt. I kontrast hittar vi den akustiska blueslåten ”Black Country Woman” som mycket väl skulle platsa på någon av Jack Whites senaste plattor.

Även om albumet har sina utfyllnadslåtar, vilket kanske är oundvikligt med en speltid på över 80 minuter, är ändå Physical Graffiti ett av Zeppelins stora mästerverk.

***

Älskar du Led Zeppelins musik? Nu ger WiMP och Warner Music dig chansen att vinna fina Led Zeppelin-priser! Här tävlar du!

 

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Bea Blom
  • Nöjeschef: Ylva Niklasson
  • Tf chefredaktör och vd: Lena K Samuelsson
  • Tf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB