Inlägg av Wimp-redaktionen

Stefan Sundströms spellista

av Wimp-redaktionen


Ikväll klockan 20.00 sänder SVT2 dokumentären ’Undvik räta viklar’ om rockaren, trubaduren och orginalet Stefan Sundström. Vi passade därför på att fråga  Sundström om vilken musik han helst lyssnar på. Vi fick ett rebelliskt, roligt och tänkvärt svar. Vad annars kunde man vänta sig från denna musikaliskt fria och kompromisslösa grönavågare?

***
Jag hatar musik. Tycker att sånt ska förbjudas. Ja, när jag blir diktator ska det förbjudas. Jag ska bara visa tv på söndagar, svartvita naturfilmer från 1962. Men, OK, fram till dess så kan ni få lyssna på följande. Kom ihåg att jag har sabbatsår och inte lyssnar på nåt annat än dom sugande vågorna i nordatlanten och måsars skri, så jag kan inte garantera att det är nåt som ni vill lyssna på, men jag kan säja att det här är det bästa som finns just nu, när inte jag spelar.

1. Västerbrokören med låten ’Tre Trappor’.
Magi med världens bästa band. Tror den är inspirerad av gatorna i Årsta.

2. Charlie Engstrand med låten ’Ingen rör mig’.
Hälsinglands bästa centralyriker får dej att gråta.

3. Darya Pakarinen & Månskensorkestern med ’Hiljainen Kylätie’.
Mollstämd sprittango från det inre av Finland. Musik att supa och gråta till.

4. Johan Johansson med ’Skurkar i manschett’.
Visar borgarna i Sthlms Stadshus var skåpet ska stå. Till sköna riffstölder av Det börjar verka kärlek banne mej. Johansson är Sveriges argaste man. Kanonsnubbe.

5. Charlie Engstrand igen med låten ’Två Träd’.
En ljuv duett med den fantastiska sångerskan och The Quing of Visa – Nina Ramsby!!

6. 1900 (Christian Gabel) med låten ’Den minsta av segrar’.
1900-talet i musikalisk sammanfattning! Vackert och sorgligt,ungefär som en misslyckad månlandning! Återigen med den underbara Nina Ramsby, denna gång på klarinett.

7. Dundertåget med ’Dom Feta Åren Är Förbi’.
Namnet säjer allt. Vissa har för mycket deg. Men Dom feta åren är förbiiiii. Köp en cykel. Odla upp rabatten. Snart är fimbulvintern här. God Jul.

8. The Rolling Stones med ’Sympathy for the devil’.
För att det är såna tider nu. Det är som om fan själv sitter och styr över världens samtliga PR-byråer. Som spindoctor har han Joseph Goebbels.

9. Ebba Grön med melodin ’Mona Tumbas Slim Club’.
För att det är så det är här i landet. Fortfarande. Fast värre.

Missa inte dokumentären ’Undvik räta vinklar’ på SVT2 i kväll.
Vill du lyssna på Stefan Sundströms egen musik hittar du experternas Sundströmval här.

Best of Sundström enligt Little Marbles och andra upplysta

av Wimp-redaktionen

Stefan Sundström är en av Sveriges stora trubadurer. Sedan debuten 1989 har han producerat 11 soloalbum, och dessutom släppt flera samarbetsskivor med bland annat Apache och Hoven Droven. En diger låtkatalog alltså. Därför kallade vi in lite Sundström-expertis för att välja ut Best of Sundström.

Robert ”Strängen” Dahlqvist är gitarrist och sångare i Dundertåget och har tidigare varit gitarrist i Hellacopters i många år. Han har turnerat med Sundström och spelat på ett flertal av hans skivor: Hjärtats melodi, Stolt men inte nöjd, Fabler från Bällingebro och 5 dagar i augusti för att vara exakt. Klart Strängen kvalar in som ”Sundströmexpert”.

När Stefan här om åren fyllde 50 och samtidigt firade 30 år som artist släpptes hyllningsplattan ’Andra spelar Sundström’. Där medverkar artister som Lars Winnerbäck, Miss Li, Ola Magnell och Dundertåget. Producent för plattan var ingen mindre än Sonny Boy Gustafsson. Klart han ska välja ut sina Sundströmfavoriter.

Även den färgsprakande indieduon Little Marbles medverkade på ovannämna hyllningsplatta med en cover på ’Den fula gubben Hitler’. De har också uppträtt tillsammans med Sundström. Här är deras Sundströmval.

Sist men inte minst har Sundströms skivbolag National fått göra sin expertröst hörd.
Dessa spår valde Ullis och Eggis på skivbolaget ut.

…Om du är nyfiken på vad Sundström gillar för musik kan du läsa och lyssna här.

En guidning bland fioler, polskor och lingonris

av Wimp-redaktionen

Hur låter egentligen svensk och skandinavisk folkmusik nuförtiden? Vi på redaktionen knåpade ihop en spellista som tar dig på en guidad tur genom lingonriset!

Resan startar från navet av svensk folkmusik – Lena Willemark, Ale Möller och deras gemensamma grupp Frifot. Lyssna sen hur folkmusikstilen utvecklats i olika riktningar. Först åt jazzhållet som hos Jan Johansson, Mads Vinding trio och Sofie Sörman.

Utgå sedan ifrån den klassiska Gärdebylåten och jämför hur det dansanta i folkmusiken utvecklas av bland annat Frigg och Ranarim. På sina ställen (om än inte så många) smyger det sig även in musikaliska färger från andra länder, som i Filarfolkets Karnevalspolska eller den senegal-svenska duon Elika & Solos Zanussi – Seneghalling. Därefter grottar vi ner oss lite i låtar som framhäver mystiken i den svenska folkmusiken. Vi tar avstamp från folkrockarna Hoven Droven och Garmarna och landar slutligen hos grammisbelönade Boot och danska gruppen Valravn.

Ytterligare en utveckling av folkmusiken går åt åt singer-songwriter-hållet, som i sin tur vetter åt både visgenren och popgenren. Jämför den klassiska Uti vår hage med de mer visbetonade Triakel och Sofia Karlsson, singer-songwriterkillarna Esbjörn Hazelius och Kim André Rysstad och mer popiga Nordman. Sist på listan hittar vi vokalgrupperna Irmelin och Kraja som visar på hur den starka vokal- och körtraditionen i Sverige lever vidare.

På med knätoftsarna nu och kör spellistan ett varv till!

– Maja Sönnerbo, WiMP-redaktionen

Ikon: Brian Eno – Ambientmusikens fader

av Wimp-redaktionen


Brian Eno får anses vara ambientmusikens urfader. Eller åtminstone dess påhittiga pappa. För Brian Eno gick inte från klaviaturspelare i Roxy Music till att producera Coldplay utan att först fundamentalt ha förändrat hur elektronisk musik låter. Ta albumet Music For Airports som exempel. Det är i stort sett ett analogt album, men sättet musiken är komponerad och producerad satte nån form av standard för hur elektronisk ambiens skulle låta, i det som på den tiden kallades framtiden. Eno har dessutom skrivit musik till fler filmer än vi kan räkna, hängt vid mixerbordet med U2 och pusslat ihop musiken till Windows ’95. Inte undra på att vi uppmärksammar Brian Eno med en Ikon-lista.

DRAKE’S BACK!

av Wimp-redaktionen

Den kanadensiske hiphopartisten Drake är här med sitt andra efterlängtade studioalbum, uppföljaren till den framgångsrika debutplattan ’Thank me later’ från 2010. Debutplattan gick rakt in på Billbordlistans förstaplats och har sålt platina sedan dess. Men trots framgången kände Drake att debutplattan stressats klar, och därför blivit aningen spetig. Uppföljarplattan som släpptes förra veckan ’Take care’ är därför mer sammanhängande med ett lågmält sound och influenser från RnB, pop och electronica. Soundet toppas med Drakes karaktäristiskt släpiga stämma som sjunger ömsom rappar melankoliskt om trasiga relationer och lösaktigt leverne.

Två singlar har redan släppts från albumet: ‘Headlines’  och ’Make me proud’ , den senare featuring Nicki Minaj. Musikaliska samarbeten med stora artister är för övrigt något som bidragit minst lika mycket till Drakes framgångar som hans soloproduktioner. Bland hans andra samarbetsparters hittas bland annat Lil Wayne, Kanye West, Eminem, Jay-Z och Rihanna. Vi knåpade ihop en spellista av hans kollaborationer.

Drake och Rihanna har förutom samarbetet kring Rihanna-singeln ‘What’s my name’ hittas ett nytt gemensamt spar på Drakes nya plattans titelspår, låten ‘Take care’, där Rihannas stämma hörs på ett mer lågmält sätt än vanligt. Spåret innehåller för övrigt ett spännande sampling i flera led, där Drake samplat ’I’ll take care of you’ med Jamie XX & Gil Scott-Heron, ett spår som i sin tur ju är en sampling av originalet av Gil Scott-Heron.

Oavsett om man gillar Drakes deppighet eller ej får nog musiken närmast sägas vara allmänbildning inom genren nutida hiphop och RnB. Lyssan in nya plattan nedan.

ABBA – Sveriges mesta popikoner

av Wimp-redaktionen

Deras sorglöst medryckande musik med ’killer hooks’ tycks leva för alltid. ABBA har sålt över 400 miljoner album och fortsätter att sälja mellan 2-4 miljoner album varje år. Därmed är de Sveriges största skivexport genom tiderna. Hatten av för det liksom. Kanske är det också på grund av det som det är svårt att skriva något om ABBA som inte redan har skrivits?

Historien om Agneta, Björn, Benny och Anne-Frid har berättats förr: De två paren som bildade popgruppen Festfolk 1970, som kom trea i melodifestivalen 1972 med ’Ring Ring’ under namnet ’Björn & Benny, Agnetha & Anni-Frid’. Ett omständligt gruppnamn som deras manager Stikkan Andersson till slut ändrade till ABBA, när han tröttnade på att skriva ut alla fyra förnamn gång på gång. Under namnet ABBA vann de året därpå, 1973, både melodifestivalen och Eurovision song contest med  ’Waterloo’, som skulle toppa listorna över hela Europa. Resten är som det heter, historia.  

Det mest anmärkningsvärda med ABBAs musik är just att den aldrig tycks passera bäst-före-datum, trots att ljudbild och produktion är långt ifrån modern. Deras katalog odödliga hits verkar tåla hur många nylanseringar som helst utan att slitas märkbart. Det senaste beviset på det fick vi i och med filmatiseringen av musikalen ’Mamma Mia’ från 2008 där både filmen och soundtracket till denna blev kassasuccé. Trots att all musik spelades in på nytt är ljudbilden nästan exakt den samma, så när på lite mer framträdande basljud. Jämför själv ABBAs ’Lay all your love on me’ med samma låt från ’Mamma Mia – the movie’. Att samma musiker som spelade in originalen på 70-talet användes även vid nyinspelningen bidrar säkerligen också till likheten.  Hjärnan bakom ABBAs speciella ljudbild var Björn, Benny och ljudteknikern Michael B Tretow, som gjorde att musiken redan under 70-talet uppmärksammades för sitt enkla och rena men ändå fylliga sound.

ABBAs musik är utan tvekan tidlös pop. Samtidigt är gruppen ständigt förknippad med 70-talet genom sin oskyldiga image och de härligt discoglammiga, tajta catsuit-dräkterna med utställda byxben som utgör sinnebilden av ABBA. Nog förtjänar de titeln ”Sveriges mesta popikoner”.

Konsertaktuella In Flames väljer musik

av Wimp-redaktionen

Göteborgsbandet In Flames är nog bland de band som gjort mest för att sprida den moderna svenska hårdrocken ut i världen. Bandet grundades redan 1990, och sedan debutplattan ’Lunar Strain’ 1994 har bandet varit bland de mest bidragande till det så kallade Göteborgs-soundet, som får hårda band från hela världen att vallfärda till ”Lilla London” (d.v.s. Götlaborg) för inspelningar.

Men vad har Anders Fridén och company själva för favoritlåtar? Vad lyssnar dom på i turnébussen på väg till ännu en spelning? Vi bad dem sätta ihop en spellista med sin favoritmusik. In Flames spelar fredagen den 18:e i Stockholm och lördagen den 19:e i Göteborg. Ska du på något av bandets spelningar i helgen är listan en given ingrediens i uppladdningen.

Kristin Lundell om popluggar

av Wimp-redaktionen

Det sägs att man inte ska döma hunden efter håren men nog kan man väl döma artisten efter frisyren? Eller åtminstone få en fingervisning om vilken slags musik som ligger i potten. För som alla medvetna artister vet är det frisyren som sätter pricken över i:et i ordet stil. Vad hade väl 80-talets pudelrockband varit utan sina permanenter? Eller 60-talets popband utan sina kammade pottfrisyrer? För att inte tala om vilken tråkig silhuett The Cure skulle haft om inte Robert Smith ingått sin passionerade romans med kam och hårspray. När det gäller kvinnliga musikers frisyrtrender är den finkammade långa pagen med lugg ett lika klassiskt popattribut som den randiga tröjan. Under femtio år har den långa pagen med lugg prytt huvudena på några av popmusikens allra finaste. Som om en ren och skär popmagi följde med frisyren. Här är några pager att inspireras av.

– Kristin Lundell, musikjournalist

Ikonen: Billie Holiday – En av jazzhistoriens största

av Wimp-redaktionen

Billie Holiday är en av jazzhistoriens bästa vokalister. Trots att hon saknade traditionell sångskolning blev hon en legend med sin uttrycksfulla röst och distinkta frasering. Själv upptäckte jag Holiday efter att en sångpedagog rekommenderat henne som en av de bästa förebilderna en sångare kan ha. Spänt gick jag hem och letade upp hennes musik på nätet. Jag förväntade mig den honungslenaste av röster. Därför blev min första reaktion på Billies sång inte ”Åh, så vackert” utan snarare ”Vad är det här?!”.

Billie Holidays röst är egen, med ett särpräglat känslouttryck, och däri ligger hennes storhet. Många av låtarna som hon spelade in var jazzstandards, inspelade av många andra sångare. Men Holiday gjorde melodierna och texterna till sina egna, vilket gjorde tolkningarna både populära och odödliga. Billie såg sin sångröst närmast som ett musikinstrument: ”I don’t think I’m singing” lär hon ha sagt, ”I feel like I’m playing a horn… What comes out is what I feel”.

Holiday upptäcktes som 18-åring av producenten John Hammond på en jazzklubb i Harlem, New York. Hammond introducerade henne för stjärnskottet Benny Goodman som var klarinettist och bandleader. Tillsammans med Benny Goodmans orkester fick hon sin första kommersiella hit med singeln ’Your mother’s son in law’. Framgången ledde till flera storbandsturnéer – först med Benny Goodman och senare även med Count Basie’s orkester, och Artie Shaws orkester. Samarbetet med Shaw var banbrytande eftersom Holiday var en av de första kvinnliga afroamerikanska vokaliserna som sjöng med en ”vit” orkester.

Efter åren med storbanden blev Holiday soloartist. Hon utvecklande sin karaktäristiska scenpersonlighet – med gardeniablomman i håret och ett lätt bakåtlutat huvud när hon sjöng. Som soloartist spelade Holiday in två av sina mest framgångsrika singlar –  ’God bless the child’ och ’Strange fruit’. Den sistnämnda var kontroversiell på grund av sin kraftfulla text som beskriver hur svarta lynchas i den amerikanska södern. Vissa radiostationer förbjöd låten, men rabaldret bidrog snarare till sångens popularitet och spridning.

Under 40- och 50-talet hade Holiday allt större problem med sitt alkohol- och heroinmissbruk. På hennes sista album ‘Lady in satin’ från -58 hörs tydligt att rösten blivit mattare och raspigare, men med sin unika uttrycksfullhet i behåll. Holiday dog året därpå, 44 år gammal i sviterna av sitt långvariga missbruk. Hennes musik och hennes unika röst lever dock kvar som en självklar och aldrig falnande stjärna på jazzhimlen.

Du har nog vid det här laget listat ut att jag ganska omgående anslöt mig till skaran av Billies beundrare, trots min inledande skepsis. Vi på redaktionen har satt ihop en spellista med 50 av Holidays bästa låtar. Spåren är sorterade i utgivningsordning med debutsingeln ’Your mother’s son-in-law’ som start. Vill du lyssna in dig på några av Holidays highlights kan jag varmt rekommendera  ’Body and soul’, ’Strange fruit’ och hennes egenskrivna ‘God bless the child’.

– Maja Sönnerbo, WiMP-redaktionen

Deportees om Panda Bears ’Person Pitch’

av Wimp-redaktionen

Deportees har med sin singel ’Islands and shores’  och albumet med samma namn, blivit ett av höstens mest uppmärksammade och hyllade band. Här skriver Deportees själva om en av deras favoritskivor; Panda BearsPerson Pitch.
_________________________________________________________________________________________

Att skriva något om Panda Bears Person Pitch från 2007 riskerar att resultera i en kaskad av referenser från de senaste 600 åren av musikaliskt liv på den här planeten. Förmodligen skulle det ge en lika förvirrande som missvisande bild av hur den här skivan låter. Lyckligtvis behöver denna krönika inte vara konsumentupplysning utan en kärleksförklaring till en favoritskiva.

Vad är det då som gör Person Pitch till en av 2000-talets mest betydelsefulla skivor?
Albumets sju låtar (eller åtta om man räknar Good Girl/Carrots som två) har var och en sina tydliga personligheter men förenas av två helt ofrånkomliga faktorer: Panda Bears våldsamt effekterade sång och helt egna melodispråk. Redan på inledande Comfy in
Nautica
får man en inblick i hans musikaliska universum. Allt upprepas, hela låten vilar på samma grundton och de melodiska rörelserna är avgränsade till sångarrangemangen. Men där man i vanliga fall skulle skruvat på sig efter 30 sekunder och börjat längta efter en övergång till ett annat parti eller åtminstone ett ackordbyte lyckas Panda Bear med hjälp av små medel hålla uppe intresset under låtens drygt fyra minuters speltid. Och så fortsätter det. De noggrant utvalda samplingarna skickas in i loopstrukturen och repteras tills man tappar bort sig och inte längre hör de enskilda enheterna utan helt går upp i stämningen.

I mitten av skivan hittar vi tolvminuterslåtarna Bros och ovan nämnda Good Girl/Carrots. Bros lyckades sin längd till trots bli en riktig indiehit när skivan släpptes, vilket blir något mindre anmärkningsvärt om man lyssnar på den. Syntesen av den nästan våldsamt ringande gitarrfiguren, Panda Bears sånginsatser och med en mängd ljud som går in och ut i ljudbilden (mot slutet ett crescendo av samplade fyrverkerier) bildar en stämning som skulle kunna pågå hur länge som helst. Avslutande Ponytail är en pärla som med sina distinkta melodier drar in en direkt. Den blir också en hand som sträcks ut mot Animal Collective (där Panda Bear är en av kärnmedlemmarna) och en annan av 00-talets bästa och mest egensinniga skivor, nämligen 2009 års Merriweather Post Pavillion. Den plattan har helt riktigt kramats sönder av lyssnare världen över och förtjänar både hyllningar och speltid. Men lyssna först på Person Pitch och låt Panda Bear upprepa sina budskap tills du inte längre har något alternativ till att kapitulera.

– The Deportees

Kanske undrar du vilken annan musik som inspirerat Deportees? Det kan du lyssna in på direkten! Här är Deportees lista över sina främsta musikaliska inspirationskällor. Panda Bears finns självfallet med på listan.

Sida 13 av 15