TV-programmet Så Mycket Bättre är inne på sin tredje säsong och liksom tidigare år så samlas ett par av dom mest folkkära artister (och några som aspirerar på att bli folkkära) på ett sommarvackert Gotland för att hänga runt, klättra i berg, skjuta pistol, klippa får och framförallt för att framföra varandras låtar samtidigt som dom släpper in tittaren i det allra innersta av sitt artistskap.

Succén är såklart ett faktum. Så Mycket Bättre har tagit plats bland giganter som Idol, Melodifestivalen och X-Factor på tronen av musikdrivna TV-underhållningsformat. Mycket på grund av att känslorna som förmedlas i programmet faktiskt känns rätt äkta. Pugh Rogefeldts tårar på kinderna känns inte påklistrade. Han känner sig verkligen hedrad när Maja Ivarssons från The Sounds går loss på hans gamla örhänge ”Mitt Bästa För Dig”. Aftonbladets Tobias Lindner skrev i en krönika angående radioprofilen Hasse Tellemars död tidigare i höst att ”Det kändes som att han flyttade in i våra hem” apropå Ring Så Spelar Vi-profilens omisskännligt varma röst på lördags-morgnarna. Och det är ungefär så Så Mycket Bättre också fungerar. Det är värmen i tonen, det är dom stundtals tårfyllda hyllningarna och det är känslan av även att stora artister är som vanligt folk.Jag tror att den värmen är något som behövs i än större utsträckning i våra TV-apparater och jag tror att det är precis det som håller på att hända då jury-medlemmars hårda ord mot ungdomar som vill in och upp plötsligt känns väldigt gammaldags. Värme är just precis så mycket bättre.

Vi har samlat det vi tycker varit bäst under dom tre år som gått med Så Mycket Bättre i en tjusig spellista och glöm inte bort att dom hör låtarna från kvällens program varje lördag 21:30 i WiMP.

Fredrik Zmuda – WiMP Sverige

Hey Panetoz! We are so happy to have you at Live Sessions on the  24:th. and we are totally psyched about you soon releasing an album. Tell us a little bit about that!

Hey Wimp! If you guys are happy then we are overwhelmed! It’s truly a blessing to be a part of all this. We are more than psyched about the release of the “mini” album. The songs that we chose for the”mini” album are songs that we feel Panetoz are all about. That feel good, positive, ”move your body” type of music that is created to stimulate and interact with both body, mind and soul. So consider this an appetizer, we are already starting on the main course. Bon apetit!

You have become superstars in Sweden though you single ”Dansa Pausa”. The title has become a catchfrase. How did you guys come up with the idea of ”Dansa Pausa”?

Yes, it’s pretty funny actually, the guys were sitting in the studio listening to a beat, and it wasn’t “Dansa Pausa” in the beginning, it was something completely different. Then one of our band members Nebeyu Baheru said “Dansa Pausa” would fit in better than the previous, and they all agreed. And BAM! a hit was born.

Your social awareness is strong and you are involved in a project for helping kids in exposed suburban areas. Tell us about that!

First and far most we love the kids, we believe that is still a little kid in all of us. So to make change instead of expecting “THEM” to fix the problem “WE” should all just take responsibility and act as a unit. It’s not only the parents that has to take care of the kids, we all are responsible. And that’s a small part of what we really are doing with ”Vägen UT”. Four of the members started Vägen ut to give themselves, then as kids, a chance to record music and to focus on other positive stuff such as sports. Today, we try to use music as a tool to get kids/youth, boys and girls off the streets. We are giving them a chance to express themselves throughout music, and give them lectures on how to survive under hard circumstances, for example leadership skills and so on. Many of the kids are now grown up and are working with ”Vägen UT” as leaders.

Finally; what are the three songs that ha inspired you the most as a group? Please let us have you short and sweet ”deserted island-list”

We all have different kind of taste in music. It’s pretty funny, we’re 5 people in a group but these songs are the three songs that we choose.

Magic System – ”Premier gaou”

NAS – ”If I ruled the world (Imagine that)”

Usher – ”You make me wanna”

1993 startade jag klubben Soul tillsammans med min gamle vapendragare Robert Baum på legendariska jazzhaket Fasching i Stockholm 1993. Nästa år fyller alltså Soul tjugo år. Helt makalöst. Snart hela två årtionden där vi varje lördagnatt har serverat hundratals svettiga kroppar på dansgolvet den absolut bästa och mest dansanta soulmusiken som någonsin skapats. Den här krönikan handlar om några av de låtar som varit stora hits på det där oerhört nötta dansgolvet.

”Hits” förresten. Många av de låtar vi spelat på Soul genom årtiondena finns ju knappt, inte mer än på sjutumsvinyl. Tills 2004, då vi (dvs jag, Robert och Magnus Räms, som kom ombord på Soul när jag flyttade utomlands några år) gjorde ett samlingsalbum på den idag klassiska indieetiketten Amigo. Det var inte helt lätt, flera av de amerikanska majorbolag som idag kontrollerar dessa gamla masters kände inte ens till låtarna. Och vissa av dom fick vi mastra direkt från våra egna vinyler för det inte längre finns några mastertapes. Vi kallade plattan för ”Soul – Vol. 1 Dancefloor Classics” – en mycket otymplig titel ackompanjerat av ett skitfult omslag. Men galet bra låtar. Många av dom finns att lyssna på hos WiMP.

Öppningsspåret var Temptations-sångaren David Ruffins sjukt svängiga version av The Jackon Five’s dansgolvsvältare ”I Want You Back”. Mycket coolare än Jackson-brödernas version. Sen kom funk-kollektivet Tower of Power med sin ”Only So Much Oil In The Ground”. Jag har aldrig varit ett större fan av ToP, men denna grymma låt spelar i en helt egen liga. Spår tre och samlingens första kvinnliga nummer blev Betty Wright och hennes skönt svängiga midtempo groove ”If You Think You Got Soul”. Vi gillade den så mycket att vi till och med tryckte upp t-shirts med titeln.

Utöver namnet, så var det var inget alls genomsnittligt med the Average White Band eller deras version av Isley Brothers ”Work To Do”. Mycket bra danslåt! Likaså Ann Sextons ”I Still Love You” från 1973.

Efter detta spår bytte vi stil till Young Holt Unlimited och deras kultklassiker ”Wack Wack”. Den finns tyvärr ej i WiMP, men det gör däremot gruppen som ”bas och trumduon” var med i innan – Ramsey Lewis Trio. I deras version av Len Barrys klassiker ”One Two Three” hör man vad det rör sig om, nämligen soulig, latin-influerad och dansant instrumentaljazz. ”Do The Whoopie” med Sugar Pie DeSanto finns ej heller i streamingvärlden, men det gör å andra sidan ”In The Basement”, som hon här gör med Etta James. Denna låt valde vi som debutsingel till min kära artist Jasmine Kara. Både Sugar Pie och Etta var artister på Chess-labeln på sextiotalet, vilket på den tiden drevs av min idag mycket goda vän, Marshall Chess.

”Mean Man” skrevs av Allen Toussaint och släpptes 1968 av Betty Harris. Nästa spår var countrysoul sångaren Joe Tex och hans ”I Wanna Be Free”. Bra låt, men den enda version som finns streamad är licenserad till en mod-samlingsplatta och är helt uruselt mastrad, knappt lyssningsbar. Vad är det med mods och deras förkärlek till pissigt ljud? Själva har vi alltid lagt ned stor möda på att ljudet skall vara så bra som möjligt – både på skiva och på dansgolvet…

Philly soul är alltid lika trevligt, särskilt som här med The Third Degrees och ”Get Your Love Back”. Sammy Davis Jrs vokalversion av temat till TV-serien Hawaii 5-0 heter ”You Can Count On Me” och denna ratpack-hårda uptempo stomper svänger hårt. Vi körde också en hel del girlgroups på Soul, som t ex The Blossoms och deras ”That’s When The Tears Start”.

Någon som levererar avsevärt hårdare tjejsoul är dock Bettye Lavette. Hennes version av LSD-trippen ”What Condition My Condition Was In” har alltid varit en stor favorit på northern soul scenen. Jag älskar den här låten och lyckades faktiskt få The Dap Kings (sedemera Amy Winehouses husband) att spela in den med gamla fängelsevakten Sharon Jones på sång i början av 2000-talet. Jag ville se hur nära vi kunde komma originalsoundet. Vi lyckades ganska bra, tycker jag.

En ännu hårdare låt är ”Swim” med Jack Hammer:

My Mother Tried To Flush Me
That’s How I Learned To Swim
She Didn’t Need A Baby
No, She Did It On A Whim

My Father Was A Junkie
A Low Down Dirty Sham
He Left My Mother Nothing
And He Didn’t Leave Me His Name

Skoningslös hippiesoul när den är som bäst. Och oerhört dansant. Samma gäller för saliga Etta James och hennes r&b-killer ”Seven Day Fool”. Vi avslutade plattan med superfoxy Margie Joseph och hennes ganska obskyra northern midtempo closer ”One More Chance” från 1969. Den har ännu inte dykt upp i streamingfloden, men hennes sexiga ”I Can’t Move No Mountains” som kom ett par år senare funkar lika bra som avslutning på denna resa runt planeten Soul. Det är den här stora bredden av olika Soul sounds som hållit klubben med samma namn levande så här pass länge.

Fredrik Ekander

Fredrik Ekander är legendarisk DJ, modfather och VD på Cosmos Music Group.

”Det doftar av krut och fotogen från pyrotekniken. Det är lika mycket party i dj-båset som nedanför. Axwell trycker på de röda knappar som reglerar rökmaskinerna, Steve har klättrat upp och dansar mellan cd-spelarna och Sebastian tar fram den svenska flaggan igen och viftar. En av flickvännerna har fått tag i mistluren och tutar i otakt. ”
– Ur ett reportage om Swedish House Mafia, från SvD, 2009.

Den moderna dansmusiken är ingen ungdom längre. Det är ett längre avstånd räknat från idag tillbaka till Rhythim is Rhythims technohymn ”Strings of life” från 1987 än vad den milstolpen, när det begav sig, hade tillbaka till det 60-tal när The Beatles osäkrade sin Revolver och med ”Tomorrow never knows” uppfann Big Beats av bara farten.

Det finns några house-arkeologiska diskussionsforum på nätet som jag tillbringar alltför mycket tid på. Det ena heter Dj History, det andra heter Faith Fanzine, två forum där grå tinningar möts för att med läsglasögonen långt ned på näsan diskutera Chip E:s och Farley Jackmaster Funks relationer till Mutant Beat Dance. En annan sida heter The Acid Granddads och där finns korniga bilder på den legendariska balearic-klubben Amnesias personalstyrka sommaren 1988 och flyers från från den där kvällen på Shoom i London då Danny Rampling för första gången spelade David Morales-remixen på Alison Limericks ”Where love lives”. Och bara det faktum att gudfader Frankie Knuckles sedan några år tillbaka har fått en gata uppkallad efter sig i Chicago, skvallrar om antalet ljus i housetårtan. The same piano loops, over and over again, som sagt.

Den samtida explosionen av vad som i USA har kommit att kallats EDM, Electronic Dance Music, är märklig att ta till sig med detta perspektiv. Varför tog det så många år för dansmusiken att få fäste i sitt egentliga hemland och vad blev resultatet av all denna evolution? Vad fick vi tillbaka i ansiktet? Deadmau5 och Swedish House Mafia? Två akter som genom att skala av så mycket som möjligt av vad som en gång i tiden gjorde dansmusiken sexig, revolutionär, nyskapande, subversiv, banbrytande och underjordisk, har blivit dagens popmusik.

Rötterna är brutalt uppryckta ur de svarta gayklubbarna i New York och Chicago, ur Detroits visionära technomylla, och ur Londons euforiska Summer of Love. Som en recensent på The Guardian skrev när han recenserade Deadmau5 aktuella album “Album title goes here”: ”It’s the Chemical Brothers without their love for hip-hop and Detroit techno; Daft Punk without their deep understanding of Chicago house; the Prodigy without their roots in breakbeat hardcore. What’s left is bizarrely unfunky, unambiguous, unsexy and unreconstructedly macho.”

Men all modern dansmusik har inte slipsen i pannan och mer gemensamt med David Hasselhoff än Sylvester. All musik, och särskilt den elektroniska, måste fortsätta framåt, men ibland måste fyrverkerierna och laserstrålarna på de stora arenorna släckas ned och publiken tvingas ner i en mörk källare där ett pulserande rött ljus tänder en annan sorts låga i hjärtat. Dansmusik som varken viftar med svenska flaggor eller tutar med mistlurar i otakt. Kerri Chandler kokade en gång ner dansmusikens essens till meningen: ”a basement, a red light and a feeling”.

Här har jag satt samman en lista med dansmusik från i år som fångar den där känslan. Som dansar framåt med den ena foten på dagens dansgolv och den andra på Music Box i Chicago, på Boccaccio i Ghent eller på Danceteria i New York . Höj volymen, släck ljuset, lägg ifrån dig läsglasögonen och blunda. A basement, a red light & a feeling. Can you feel it?

Stefan Thungren är musikkritiker på Svenska Dagbladet och skapare av serien Stockholmsnatt tillsammans med Pelle Forshed.

Muse hänger med tills dom stupar och har inga planer på att lägga av medan dom är på topp. Jonas Kleinschmidt från WiMP har träffat sångaren Matt Bellamy för att prata om rymdskepp, hiphop och konsten att kunna skratta åt sig själv.

Det är något seriefigursaktigt över Muse. Bandets himlastormande rocklåtar är närmast komiskt storslagna och deras konserter är en uppvisning i fullt utvecklat storhetsvansinne som skulle göra självaste Kanye West och Jay-Z imponerade.

För Muse gör inte stadiumrock avsedd att framföras på jorden. Muse gör stadiumrock att framföras på planeten Mars. Av en symfoniorkester bestående av utomjordingar såklart. Det är, för att säga det på ett jordnära sätt, inte ambitioner som Muse saknar.

Sådan har det varit sedan 1994, då dom tre medlemmarna Matt Bellamy (gitarr och sång), Christopher Wolstenholme (bas) och Dominic Howard (trummor och synthar) träffades i den engelska kuststaden Teignmouth och startade ett band. Trion debuterade 1999 med albumet ”Showbiz” men genombrottet kom först med ”Origin of symmentry” 2001. Sedan dess har både musik och fanbase vuxit explosionsartat med varje ny platta.

Bandets nya album ”The  2nd Law” är inget undantag.  Dom stora kanonerna står uppställda på OS-singeln ”Survival” som blandar opera med heavy metal, förstasingeln ”Madness” är  känslig electropop som låter som en blandning av Queen och U2 och texten till låten ”Sustainable” handlar om jordens undergång medan ett dubstep-beat a la Skrillex försöker riva sönder låten på mitten.

 Rockstjärnor ombord på ett rymdskepp

Jag träffar Bellamy på ett hotell i Stockholm. Han är klädd i svart, tillbakalutad,  trevlig och tillmötesgående av bara fan. Helt klart en rockstjärna, men en rockstjärna med fötterna på jorden. Men samtidigt finns det även något flyktigt över honom. Genom hela intervjun fortsätter han att prata om evolution. Han drömmer om en värld där vi kan bygga rymdskepp och resa ut i rymden på jagt efter nya planeter, fortsätter han. Först fattar jag inte riktigt om han menar det han säger. Men det gör han. Lyckligtvis  kan han också skratta åt sig själv. Han berättar också att han inte kan lyssna på låten ”Survival”  utan att bryta ihop av skratt.

”Själva framförandet av  ”Survival” är rätt seriös, men slår man på radion i samma ögonblick som som låten är som mest intensiv, kan det låta rätt fånigt” säger Matt Bellamy och tillägger:

”Vi är helt på det klara med hur vår musik låter och framstår. Vi inbillar oss inte att vår musik ska  tas på dödligt allvar. Det finns ett element av humor i det vi gör.  Det är som att klä ut sig på Helloween i en rustning. Det är coolt men samtidigt lite larvigt.”

Hur mycket av Muse är på skoj och hur mycket är allvar?

”Jag tror att vi ibland tar oss själva på så mycket allvar att det blir komiskt”

 Den ultimata pojkdrömmen

Drömde du om att bli rockstjärna när du var yngre?

”Det är en bra fråga. Som tonåring drömde jag såklart lite om det. Jag minns att jag lyssnade på Rage Against The Machine, Jeff Buckley och Nirvana när jag var 15-16 år och tänkte att spela i ett rockband måste ju vara det roligaste sättet att göra musik på. Men jag kunde likväl ha börjat spela jazz. Det verkade bara lite mer spännande med rock.”

Ni har sålt fler än 15 miljoner album, gjort ett gäng utsålda stadiumkonserter och nu senast uppträtt på OS öppningsceremoni. Vad får er att fortsätta?

”Det är svårt att svara på. Vi har allihop en stor livslust. Vi har inte lust att dö så vi kämpar bara mot  det ofrånkommliga slutet.  Allt bleknar. Energin, kroppen, solen och universum.  Du kan välja att låta allt blekna eller så kan du kämpa emot. Och det är roligare att kämpa emot än att ge upp, tycker jag. Och så har vi verkliegn roligt ihop när vi är i studion. Vi blir inte deprimerade av att spela musik.  Vi har gjort många låtar som uttrycker ett deprimerat tillstånd men det som driver oss är helt klart att vi har roligt ihop.”

 Törs inte göra hiphop

Albumet ”Absolution” från 2003 markerar en vändpunkt för er, där ni blev det band ni är idag. Vad hände där?

”Vi använda dom tre första plattorna till att hitta vårt sound. Vi hade inte riktigt turneerat på den första och på den andra  prövade vi den tunga, lite galnare, sidan av oss. På den tredje föll allt på plats. Och sedan dess har vi bara blivit tydligare och mer självsäkra för varje album.”

Är du nöjd med var ni är som band idag?

”Vi har lärt oss mycket om oss själva på den här plattan och vi har öppnat några nya dörrar vilket känns spännande för framtiden.  Resan är inte på långa vägar slut ännu.

Är det något genremässigt ni inte riktigt vågar kasta er ut i?

”Jag tror inte vi någonsin kommer fösöka oss på hiphop. Det skulle vara ett för långt steg  och mycket obehagligt för alla parter.  Men om du tänker inom genren ”Storslagen rockmusik” så tror jag inte att det finns något vi är rädda för att göra.

Är det några nya sidor av bandet som du skulle tänka dig att testa i framtiden?

”Det hade varit kul att göra något mer minimalistiskt och akustiskt. Verkligen begränsa oss själva och våra hjälpmedel. Vi har alltid gjort musik utifrån idén om att det inte finns några begräsningar och att allt är tillåtet. Men det skulle vara intressant att se vad som händer om vi till exempel bara fick använda ett visst antal instrument – gitarr, bas och trummor –  och göra ett helt album på det sättet. Det skulle vara en jätteutmaning för oss.

Hur skulle det funka på en arena?

”Det skulle det inte, haha. Vi skulle behöva spela på klubbar igen.”

Jonas Kleinschmidt – WiMP

Textförfattaren Hal David och sångaren och kompositören Joe South gick båda bort alldeles nyligen. Och jag sitter i mitt vardagsrum och lyssnar på hur Hal David så till synes lyckades rimma ”pneumonia” med ”phone ya” i ”I’ll never fall in love again” och den så bitterljuva metaforen för ett brustet hjärta i händerna på The Fifth Dimension: ”one less bell to answer/ one less egg to fry”.

Men det mest intressanta med dem båda är hur de verkade i varsin kant av en musikalisk genre som så länge var ett rent skällsord: easy-listening.

Hal Davids texter – oftast i symbios med Burt Bacharachs musik – var centrala i den här världen, Joe South befann sig mer i dess utkant och var alltid aningen mer Nashville och country än renodlad easy-listening.

Men det är nästan omöjligt att idag förstå hur det fanns en tid då den här så tidlösa och intelligenta popmusiken var något man skrattade åt.

Idag är dess inflytande en så självklar del av den moderna musikhistorien att man aldrig reflekterar över vilken resa den egentligen har gjort.

Någonstans i 1980-talets slut tog easy-listening sig ur rea-backar och konservativa föräldrars skivsamlingar in i klubbvärlden och, strax senare, seriösa böcker och antologier i ämnet.

Mängder av japanska nyutgåvor i genren satte igång en lavinartad fäbless för en musik så lättlyssnad att den först knappt märks. Inte för intet avfärdades den ju ofta som hissmusik, i vissa fall också direkt skapad för att tonsätta just hissfärder eller klädshopping.

Här fick även franska filmmusikgenier som Michel Legrand och Francis Lai en välförtjänt renässans. Och någonstans tog vi som omfamnade detta allt längre. Och ännu längre. Jag minns att jag själv såg någon av mjukporrfilmerna i Emmanuelle-serien på VHS enbart för musikens skull. Jo, på riktigt bara därför. Men ungefär där och då insåg jag – och många med mig – att man kanske började närma sig en återvändsgränd. Och, vips, just i det ögonblicket hade samma japaner (huruvida de faktiskt var just de samma är oklart men det kändes så) gått vidare till nästa utskällda genre – 1970-talets mjukaste amerikanska radiorock.

Plötsligt var albumspår med Airplay och Rupert Holmes våra nya rare grooves. Lika logiskt som det först var obegripligt.

Och i år gör den Brooklyn-baserade britten Adam Bainbridge något liknande när han under artistnamnet Kindness skrämmer livet ur åldrande indie-män och kvinnor när han återbesöker det förbjudna slapbass-solot från 1980-talets mitt och, framförallt på scen, både lyckas se ut och låta som valfri hästsvansfunk i Ferris Bueller-skjorta från 1980-talets mitt. Det är förstås alldeles lysande.

För det är just så musiken alltid bör röra sig framåt på det mest intressantaste vis: när det som en gång utgjorde fienden med stort f blir ens nya favoritmusik och inspirationskälla.

Ingenting kunde vara mer hälsosamt.

Andres Lokko

Stikkan Andersson skrev över 3000 låttexter under sin livstid. Hans sinne för affärer inom underhållningsindustrin saknar motstycke i Sverige. Han var ju som bekant mannen bakom ABBA.

1992 instiftade Stikkan Andersson Polar Music Prize som ett arv till musikhistorien. Polar, efter namnet på egna skivbolaget som huserade ovan nämnda miljon-säljande svenska popunder. Det är Stikkan Anderssons donation som, genom klok förvaltning, år efter år delas ut till artister och kompositörer enligt motiveringen ”awarded for significant achievements in music and/or musical activity, or for achievements which are found to be of great potential importance for music or musical activity, and it shall be referable to all fields within or closely connected with music”

Detta är naturligtvis alldeles lysande. Men det finns aspekter i det hela som man kan ställa sig något frågande inför. T.ex. varför hittills bara fyra kvinnor har tilldelats priset i kategorin ”popmusik” under de 20 år som priset delats ut. Nog har väl fler kvinnor än så genom musikhistorien gett upphov till  ”significant achievements” tänker man. På den klassiska/nyklassiska sidan av priset är det ännu värre. Där har endast två kvinnor fått förmånen att ta emot pengar och ära.

Man kan också ifrågasätta nödvändigheten att gammal rockmusik till slut blir så pass rumsren att den till och med vill prisas av självaste monarken, en i allra högsta grad högt uppsatt representant för en obefintlig demokratiprocess som åtminstone en handfull av de gångna årens pristagare gjort karriär genom att protestera emot.

Det kan ge trovärdigheten en törn.

Men jag kanske bara är gnällig. Ett gott faktum är ju att Polar Music Prize visar att Sverige tar musiken på största allvar, så pass att vi har ett eget, nästan, Nobelpris i rutinen. Det måste ju vara bra.

2012 års pris tilldelas den japansk/amerikanske cellisten Yo-Yo Ma och den amerikanske sångaren och kompositören Paul Simon. Två på olika sätt mycket begåvade herrar som tar emot priset den 28:e augusti i Konserthuset i Stockholm.

Fredrik Zmuda – Redaktör, WiMP Sverige

Lyssna på Yo-Yo Ma i WiMP!

Lyssna på Paul Simon i WiMP!

Frank Zappa (1940-1993) har alltid haft en stor och hängiven publik, såväl under sin levnad som efter sin död. Däremot har han aldrig varit någon rockkritikerfavorit. I bästa fall har hans, i alla betydelser, gränsöverskridande musik bemöts med ointresse. I sämsta fall med ogrundat förtal.

Zappa själv försökte aldrig dölja sitt förakt för rockkritiker, snarare tvärtom, så misstroendet gick åt båda hållen. Hans välkända uttalande om att ”rockjournalistik är lika med människor som inte kan skriva, som intervjuar människor som inte kan tala, i syfte att skriva artiklar för folk som inte kan läsa” avslöjar en högst misantropisk syn inte bara på rockkritiker utan även på musikerkollegor och publik.

Nu ska man naturligtvis inte ta detta, eller något av allt det andra som citatmaskinen Zappa hade att säga om livet här på planeten Jorden, på fullt allvar. Zappa var ju en fullfjädrad satiriker som älskade att provocera både med sin krävande musik och sina obekväma åsikter.

Antagligen är det här man kan hitta grunden till den rockjournalistiska skepticismen gentemot Zappa. Rockmusik handlar ju mycket om en romantiskt idealiserad föreställning om autencitet, om den passionerade rockmusikerns ärliga uppsåt och behov av att lägga ut sitt hjärta till allmän beskådan.

Zappa slog gärna hål på sådana föreställningar. Dels genom att sno som en korp från bluesgubbar och tolvtonskompositörer och vispa ihop dem till något som inte lät som den förväntade summan av additionen. Dels genom att aldrig blanda in sitt känsloliv eller dikta ihop kärlekshistorier. När han någon gång skrev kärlekstexter var det satiriskt skruvade sådana, som på doowop-albumet Ruben & The Jets.

Att Gail Zappa nu tagit sitt förnuft till fånga och äntligen gjort makens livsverk tillgängligt för streaming är naturligtvis en stor popkulturell händelse. Nu blir det ju så mycket lättare för de oinvigda att närstudera ett av nittonhundratalets mest komplexa och originella konstnärsskap.

Möjligheten att streama femtiosex av de sammanlagt sextiotvå album som den sjukt produktive Zappa gav ut under sin livstid sammanfaller med att Zappa-familjen åter har full kontroll över katalogen. Att man också återutger dem i fysisk form genom Universal är dock inte så mycket att orda om då de redan återutgetts ett flertal gånger.

Vi som nördat ner oss i Frank Zappas musik, från debutalbumet Freak out! (1966) till The yellow shark (1993) för gärna oändliga diskussioner om vilka album som är bäst, vilka epoker som är intressantast och vilka gruppkonstellationer som gjort den svårspelade Zappa-musiken mest rättvisa.

Själv framhåller jag perioden 1966 till 1970 (från Freak out! till och med Weasels ripped my flesh) som den bästa. Det var då Zappa spelade med de mest originella musikerna, det var då han skrev den bisarraste och mest intrikata musiken och det var då han såg coolast ut.

Den andra guldåldern inföll mellan de mer jazzrockiga åren 1972 och 1975. Med start i de instrumentala albumen Waka/Jawaka och The Grand wazoo och en slutpunkt i One size fits all förenade Zappa musikaliskt perfektion med attraktiva melodier och fyndiga texter som det åligger varje sann zappaist att kunna rabbla och nynna i sömnen.

Det finns förstås lysande album, genialiska låtar och, inte minst, fascinerande solon att lyfta fram från andra Zappa-epoker men det är ändå under de första tio åren som Zappas genialitet lyser som allra klarast och originellast. Från Sheik Yerbouti och framåt går han delvis vilse i den digitala musikutvecklingens irrgångar, hyr in musiker där de tekniska färdigheterna överglänser den konstnärliga gestaltningsförmågan och levererar allt tröttsammare ironier. Den stora mängden live-album som kommer med start i 1981 års Tinsel town rebellion innebär också att det blir många omtagningar av gamla låtar.

Slutligen: Frank Zappa (och de olika upplagorna av gruppen Mothers Of Invention) levererade, med ett undantag, aldrig några hitsinglar. Det handlade liksom inte om det. Zappa såg ju musiken, texterna, filmerna och omslagen som del av en konstnärlig helhet.

Undantaget är förstås sången om Bobby Brown, som blev en hit i Sverige 1979. Det lustiga är att det är en av Zappas mest obscena sånger, om en ung mans dråpliga väg från heterosexualitet till homosexualitet. I USA bannlystes den, som många andra provokativa Zappa-låtar, men här var det uppenbarligen få som visste vad S&M-mojängen Tower of power var och vad en ”golden shower” innebar.

Zappas sätt att binda ihop allt till en helhet gör en spellista till något av en omöjlighet. Se därför denna, som kronologiskt tar sig igenom trettio av de totalt femtiosex Zappa- och Mothers-album som streamas på WiMP, som en ofullständig och högst subjektiv introduktion.

Den som sedan vill gå vidare med hela album (vilket är det bästa sättet att konsumera Zappa-musiken på) startar exempelvis med den relativt lättlyssnade Over-nite sensation och fortsätter förslagsvis med den mer utflippade We’re only in it for the money, där den Los Angeles-baserade Frank Zappa häcklar de påtända hippieromantikerna i San Francisco samtidigt som han går hårt åt den amerikanska medelklassens plastiga livsstil. Lika mycket ett oslagbart tidsdokument, inspelat 1967 och utgivet 1968, som ett egensinnigt statement från en individualist som aldrig ville ingå i någon kollektiv rörelse.

Dan Backman – Musikkritiker, Svenska Dagbladet

Jag liksom många andra hörde Jessie Ware för första gången på SBTRKTs fenomenala album med samma namn från 2011. Det är den där avspända, på gränsen till släpiga rösten, som griper tag i den och får tankarna att fara iväg till andra brittiska sångerskor som Sade eller Tracey Thorn. Dom där som man älskar så mycket.

Det har postats länkar och skrivits blogginlägg om Jessie Wares solodebut. Låtar som ”110%” och nu senast ”Wildest Moments” har skvallrat om att en nya engelsk soul-drottning är på gång att krönas men det är ingen självklarhet att den 27-åriga Jessie Ware från London numera är sångerska. I en intervju i nätmagasinet Pitchfork från tidigare i år säger hon att målet var inställd på att bli journalist. Sången fanns sedan länge men kändes ändå inte övertygande.

”I sung from an early age and I was always given nice parts in school musicals, but I definitely wasn’t the golden girl. I didn’t have the guts. You’ve got to have a real confidence in yourself to be like: ”I’m gonna be a singer and write songs.” säger Jessie Ware till Pitchfork.

När hon träffade producenten Dave Okumu, strax efter att etiketten PMR Records signat henne efter hennes medverkan på SBTRKTs singel ”Nervous”, som Jessie Ware hittade dit hon är idag.

”I always wanted the album to have a classic songwriting feel while also being modern,” säger Jessie Ware i samma intervju och det är, uppenbarligen, vad hon och Okumo lyckats åstadkomma.

För det är modernt det låter. Det är klassiskt R’n’B-hantverk, välskrivna låtar i en samtida produktion där dansmusiken möter hiphop. Lyssna och döm själva. Vi fortsätter tro att Jessie Ware är årets engelska genombrott. För debutalbumet ”Devotion” funkar lika bra på en buss genom södra delarna av London som på tunnelbanan ut mot Farsta Strand.

Fredrik Zmuda – Redaktör, WiMP Sverige

Alice Cooper spelar golf sex dagar i veckan sägs det. Det känns konstigt. Ska inte han hugga huvuden av bebis-dockor istället? Eller det kanske bara är på jobbet?

Golf tar inte plats i historien som den där sporten man förknippar med musik. Fotboll, däremot, och musik har ju en självklar koppling. Tänk bara på hur starkt man förknippar premier-league laget Liverpool FC med Gerry and The Pacemakers ”You’ll Never Walk Alone”. Eller varför inte Kentas ”Just I Dag är Jag Stark” som inleder alla Hammarbys hemmamatcher.

Kanske är det närmaste musik och golf man kommer videon till Dinosaur Jr. låten ”Feel The Pain” där bandets J. Mascis åker runt i en sån där liten golfbil och slår bollar på ett rätt okonventionellt sätt.

Anledningen till att golfen anses faux pas i rockigare kretsar grundar sig antagligen i sportens ursprung som ”white-collar” idrott. Precis som tennisen. Det är liksom coolare när Mats Rubarth, som spelade mittfältet i fotbollslaget AIK fram till 2008, lirar bas med rockbandet Casablanca än när Mats Wilander försökte sig på en karriär som sångare någon gång på 1980-talet. Det kanske känns mer äkta.

Men det är ju lite missvisande. För faktum är att många väldigt gatusmarta personer i den svenska musikindustrin spelar golf. Punkiga personligheter som varje dag gör att Sverige låter lite bättre. Måndagen den 20:e augusti samlas dom för att göra upp på WiMP Masters på Bro Hof golfbana som IFPI arrangerar tillsammans med WiMP.

Kanske kan vi tillsammans slå en sving för att golfen ska bli en sån där creddig musiksport. Jag tror det. Lyckas vi så fortsätter vi med pingis.

Fredrik Zmuda – Redaktör, WiMP Sverige