Fotboll och musik hör helt klart ihop. Dom mest lyckade tecknen på det har på sistone hörts från bland annat Magnus Carlson och Joel Alme, bägge stora supporters till två olika fotbollslag. På landskampsnivå har väl kvalitén sviktat allt sedan Georg ”Åby” Eriksson och landslaget sjöng om att dom var svenska fotbollsgrabbar. Kalle ”Rio-Kalle” Svensson, legendarisk målvakt från VM i Brasilien 1950 har också han bidragit till att tonsätta det gröna gräsets schackspel.

Nu är det dags igen. Den här gången vänder vi blicken mot Polen och Ukraina där alltså Europas bästa landslag ska göra upp om EM-bucklan. Självklart för detta med sig en rad nya låtar. Tyska Oceana gör den officiella EM-Låten ”Endless Summer” som försöker piska igång stämningen för just en sån där lång, het fotbollssommar. Det brukar ju som bekant kännas så ungefär tills att laget man känner fosterlandskärlek inför blir utslagna i gruppspelet.

Årets svenskaste EM-låt görs av västgötarna i Neverstore med låten ”Vi Mot Världen”. Kanske kan detta bli en klassiker jämsides med ”fotbolls-musik-experter” som Markoolio, E-Type eller GES. Helt klart är dock att det känns uppfriskande att lite lätt pseudo-punk får chansen att hejja fram Zlatan snarare än ytterligare än 90-tals eurodisco-dänga. Dock skall vi poängtera att nyss nämnde Markoolio faktiskt uppdaterat sin ”In Med Bollen” till en version som känns mer 2012. Antagligen är det den som vi alla kommer att sjunga framför TVn när Sverige kämpar sig mot en finalplats på Olympiastadion i Kiev. Vare sig vi vill eller inte.

Fredrik Zmuda – WiMP Sverige

Mer fotbollslåtar!

Du gillar att träna och vill ha ut maximalt av dina ansträngningar. WiMP har skapat WiMP Workout för dig som vill ha den bästa musiken som sparringpartner under dina träningspass. Vi har lagt upp det så att olika träningsformer fått olika listor med musik som vi tror passar bäst eller helt enkelt det vi tror att du gillar mest. Vi fyller hela tiden på med nya listor! Naturligtvis kan du också skapa dina egna träningslistor i WiMP!

Lycka till på vägen mot en bättre form!

Löpning
På gymmet
Pumping iron!
Bodypump
Spinning

Far East Movement är aktuella med nya albumet Dirty Bass och WiMPs Niklas Krigslund tog ett snack med dom.

They canvassed the streets of L.A. and handed out demos with their telephone numbers scribbled on the back. They hit the clubs on weekends and made sure every DJ in town had their tracks on deck. Any industry event they would be there. Hell, they even interned at record labels.

Now they’re touring the world and having movie night with Quincy Jones and will.i.am at Jimmy Iovines house like it’s no big deal. If anything Far East Movement is proof that hard work and persistency pays off.

The quartet formed in 2003 but didn’t catch their big break until 2009 when ‘Girls on the Dancefloor’ started doing the rounds on local radio stations and eventually became a hit in clubs around the world. The track was included on their third album ‘Free Wired’ which also featured ‘Like A G6’ and the Snoop Dogg-collaboration ‘If I Was You (OMG)’.

With the cross between hiphop and electronic dance music seemingly more popular than ever Far East Movement couldn’t have chosen a better time to release their fourth album ‘Dirty Bass’.

We talked to main rapper Kev Nish about their humble beginnings, the current popularity of dance music and recording vocals in hotel bathroom.

You’re not one of those bands that blew up instantly, you’ve had to work quite hard for your success. How do you go from interning at record labels to watching movies with Jimmy Iovine and Quincy Jones?

»We started out by pressing our own CDs with our names and telephone numbers on them and then we walked around the streets of L.A. and handed them out to anyone who would take them. We pressed our own t-shirts and learned how to record vocals in our bedroom. Later on worked at Interscope and tried to build a movement from inside the record industry. We’ve always had that D.I.Y. spirit.«

What have you learned from it?

»For us it was just survival. We didn’t have a lot of money, so we couldn’t get in the studio with the best producers or do a big budget video. We had to figure out how to record our own music, market it online and make sure all the djs had our tracks.«

»A big part of this new album is done that way. We would literally get off stage performing with Lil Wayne or Rihanna and go straight to the hotel, hook up a mic in the bathroom and record.«

Really? You did the demos in hotel bathrooms?

»Well, we did the actual recordings that ended up on the album.«

Wow, that is D.I.Y. Coming back to your sound there seems to be this very productive cross pollination going on between hiphop and electronic dance music right now. What are your thoughts on this?

»We love it! The way dance music and hiphop are being fused together mimics the ideology we grew up on, just mashing up songs and genres. People like LMFAO and David Guetta are really opening up doors and making the sound more widely accepted. They definitely paved the way for a band like ours.«

Why do you think it’s become so popular?

»People just love to dance and I think it has to do with the fact that everyone can produce these amazing dance floor rocking beats from his or her bedroom. All you need is the right software and a computer and that gives this music a better chance to live and grow. People have been finding this amazing music online from all these producers and now it’s trickling into the radio and mainstream.«

How far do you think it can go? Has it peaked or will it keep getting bigger?

»It depends. Not sure where it’s going, but it will definitely evolve. I think you’re going to see harder producers doing electro influenced by dubstep. For us we’re interested in doing 808 driven booty shaking records. People have proven they want to dance!«

Any new producers out there you want to recommend?

»Definitely. DJ Alvaro, Quintino and Sidney Samson. Those are three really dope Dutch house producers that are linking up with rappers and r&b-singers. You’re going to hear a lot more from them.«

Tisdagen den 22:a maj spelar Norah Jones en alldeles speciellt exklusiv konsert i Konserthuset i Köpenhamn. Svara rätt på frågan och delta i tävlingen om två biljetter.

Fråga: Vilken känd amerikansk producent Norah Jones samarbetat med på sitt senaste album ”Little Broken Hearts”?

Skicka ditt svar till: wimp.redaktionen@aspiro.com

Tävling slutar fredag den 18/5 kl. 12.00.

Vi börjar med ett klargörande: progg, med två g, syftar på den ”progressiva svenska musikrörelsen”. Progrock, med ett g, är den idag vedertagna förkortningen för ”progressive rock”, en brittisk form av rockmusik med symfoniska ambitioner.

När svenska EMI nu hottar upp 19 bortglömda men fina album från 70-talet med digitala releaser (kompletterat med Dungens vid det här laget klassiska debut Stadsvandringar från 2002) och kallar kampanjen för Swedish Progressive Rock är det alltså viktigt att återigen plocka fram pekpinnen och visa på skillnaden mellan progg (exempel: Blå Tåget, Hoola Bandoola Band, Kebnekjase) och progrock (exempel: Yes, Genesis, King Crimson).

Fast om vi ska vara riktigt petiga, och det måste vi dessvärre vara här, hamnar de band och artister som ingår i kampanjen egentligen i ett intressant ingenmansland mellan progg och progrock. Vi hittar inga symfonirockande fantasynördar och politiska proggare kan ju inga av dem vara då alla valt att spela in på EMI. Tillhörde man inte musikrörelsebolagen Silence och MNW, eller något annat ”ickekommersiellt” bolag, hamnade man ju ute i 70-talskylan hur proggig musiken än kunde låta. Och hur politiskt engagerad man än var. Sådan var tidsandan.

Vad man däremot kan säga är att det låter vansinnigt mycket 70-tal om de här albumen. På det där organiska, analoga och flummigt fladdrande sättet som samtida musiker fortfarande inspireras av och, med varierande resultat, försöker efterlikna. Wildmarken, Peter O. Ekbergs System, Ragnar Grippe, Panta Rei, Heta Linjen, Sydkraft, Ahmadu Jarr, Landslaget, Finn Sjöberg, Solar Plexus, Merit Hemmingson och Storm må vara sinsemellan olika men de delar en alldeles speciell kreativitet som uppkom i slutet av 60-talet och utvecklades vidare under 70-talet.

Här finns mycket att lyfta fram. Exempelvis Landslaget, som har ett rykte om sig att vara ett mesigt Melodifestivalband, men vars debutalbum Tänk om jag vore en flyttfågel… (1972) innehåller skönt tillbakalutad folkrock som skulle funka utmärkt bredvid, ska vi säga, Fleet Foxes och andra stämsångssjungande skäggrockband med hög hipsterfaktor. Precis som Tomas Ledins nyligen återutgivna debut Restless mind (också från 1972) är det ett album som förtjänar en andra chans.

Det finns naturligtvis en hel del jazzfusion att hitta bland de här skivorna, 70-talet var ju förvisso jazzfusionmänniskornas gyllene tidsålder. Gitarristen och flöjtisten Finn Sjöbergs soloalbum Finn (1978) är ett utmärkt exempel på det. Fylld med välspelad och infallsrik jazzfusion med folkton, inte helt olik Janne Schaffer och Björn J:son Lindh. Ibland, som i den latinsvängiga Draklåten, med drag av proggbandet Fläsket Brinner. Sjöberg var en eftertraktad studiomusiker och producent och ägnade mer tid åt att kompa stora namn som Harpo och Abba än att göra solokarriär.

Den skiva som ligger närmast proggen (den flummiga falangen alltså) är Uppsalabandet Panta Reis självbetitlade debut från 1973. Den psykedeliska rockmusiken med engelska texter och långa härligt flummigt instrumentala partier – och omslaget med den nakna mannen och katterna – har gjort skivan till ett eftersökt samlarobjekt. Albumet fick ingen uppmärksamhet när den släpptes och gruppen blev inte särskilt långvarig. Att den nu släpps digitalt för första gången är därför en sann kulturgärning.

Hammond-organisten Merit Hemmingsons innovativa folkrockjazz – mjuk som mossa – ligger förstås också nära proggen. Hennes album Huvva! (1971), Trollskog (1972), Bergtagen (1973) och Balsam (1975) har aldrig försvunnit ur syn- och hörhåll men det skadar väl inte att påminna om dessa svenska klassiker.

Heta Linjen och Solar Plexus har en hel del gemensamt. Båda var något av supergrupper med kända svenska musiker, båda åkte skickligt slalom mellan pop, soul och jazz. Heta Linjen frontades av Bernt Egerbladh och Janne ”Loffe” Carlsson och deras debut Won’t you step inside (1971) har ett rätt mustigt uttryck, ibland i närheten av Blood, Sweat & Tears. En rolig detalj är att Crime time, ett av de bättre spåren, delvis bygger på samma riff som Sir Andrew Lloyd Webber senare kom att använda till The Phantom of the opera.

Solar Plexus uppstod när Made In Swedens Georg Wadenius och Slim Borgudd gjorde gemensam sak med äkta paret Monica och Carl-Axel Dominique och Tommy Körberg (när Wadenius drog till USA ersattes han av Bosse Häggström). De hade ett mer sofistikerat uttryck än Heta Linjen och såväl Det är inte båten som gungar, det är havet som rör sig (1974) och Hellre gycklare än hycklare (1975) har många skönt grooviga partier att sampla.

Skånska bandet Storm, med Jaques Werup och Rolf Sersam som tongivande medlemmar, kan också buntas ihop med Heta Linjen och Solar Plexus. De är hårdare och lite ruffigare men blandar och ger på ett likartat sätt. Deras tre album Stormvarning (1974), Storm at the top (1975) och konceptalbumet Casanova i Mjölby (1977) är mastiga, på gränsen till omöjliga att ta sig igenom, men fascinerande i sitt tidstypiskt ambitiösa och energiska utspel. Ett spår som Tätt ihop, från debuten, bör kollas upp för det ursnygga gitarrspel och solot på elektrisk saxofon. Den lätt Frank Zappa-rockiga Hur fixar man brudar och den jazzrockiga Casanova vid gatuköket, från Casanova i Mjölby, är inte heller helt fel. Mellanalbumet Storm at the top kunde dock fått ligga kvar på hyllan.

Hårdrockigast i den här kollektionen med gamla svenska EMI-skivor är det mycket obskyra Norrlandsbandet Wildmarken. Men hårdrock från 70-talet är som bekant inte direkt synonymt med den hårdrock vi har idag. Deras album Wildmarken (1976) samt Och nu på sjuttiotalet… (1977) låter därför ganska beskedliga. Vilket absolut inte ska tolkas som ett negativt omdöme. Tvärtom är det ett helskönt rockgroove med täckjacka och fritidsgårdskänsla som levereras, lite som ett funkigt November. Absolut värt att kolla upp.

Peter O. Ekbergs System har väl också lite funkigt tunggungig hårdrock i sig men Det känns som att va’ på en fest… (1979) är mer tillbakalutad i sitt uttryck. Ge dig mera själ har ett skönt västkustrockigt groove på skånska, discobasen på Till livet och till natten går naturligtvis inte att motstå och den mjukt och sensibelt jazzrockiga avslutningen Tills nästa gång är fin men annars är det inte så mycket att hetsa upp sig för.

Att ta med poppunkbandet Sydkraft från Halmstad i en kampanj betitlad Swedish Progressive Rock kan man förstås undra lite över. Deras självbetitlade debut från 1979 har väl sitt största intresse som jämförelseobjekt med Gyllene Tider. Fast den avslutande akustiska Vill du sätta dig här är fin.

Ännu konstigare är inkluderandet av slagverkaren Ahmadu Jarrs barnskiva En dag i Afrika (1975). Fast varför klaga? Mysfarbrorn Ahmadu Jarr gör ingen ledsen när han berättar om Sierra Leone och ledsagar ett gäng svenska musiker (varav flera från fusiongruppen Egba) rätt in i en afrikansk musikkultur som i mitten av 70-talet fortfarande var rätt okänd för många.

Elektronmusikkompositören Ragnar Grippe och hans syntpoppiga album Lost secrets (1981) kan vid en första anblick också tyckas falla ut ur Swedish Progressive Rock-ramen men det är bara innan man inser att ett spår som Babylon passar perfekt i skäggdisko-samlarnas hyllor för progressiv klubbmusik. Vangelis, Moroder och Jarre är namn som dyker upp när man tar sig igenom elektroniskt stela spår med titlar som Dancing aztecs, Time & space och Pyramid.

– Dan Backman, musikkritiker och skivredaktör på Svenska Dagbladet

2012 år Polar Music Price vinnare är inga mindre än kinesisk-amerikanska cellisten Yo Yo Ma och välbekanta popsångaren Paul Simon.

Yo Yo Ma får priset med motiveringen:

”Polarpriset 2012 tilldelas Yo-Yo Ma, vår tids ledande cellist. Yo-Yo Ma har, med sin virtuositet och sitt stora hjärta, vigt sitt liv åt musikaliska resor över hela världen. Med sin cello och sin nyfikenhet i bagaget har han färdats längs Sidenvägen och korsat såväl kulturella som musikaliska gränser. Yo-Yo Ma förenar människor över hela världen och visar oss att musik är kommunikation, passion och utbyte av erfarenheter.”

Och Paul Simon med motiveringen:

”Polarpriset 2012 tilldelas Paul Simon. Ingen annan har gjort sig mer förtjänt av epitetet ”world class songwriter”. Under fem decennier har Paul Simon byggt broar över inte bara ”troubled waters” utan över hela oceaner genom att musikaliskt förena olika kontinenter. Med fulländat pophantverk, ständigt nyskapande arrangemang och texter som fångar sin tid, har Paul Simon byggt ett bibliotek av sånger som kommer att vara öppet för all framtid.”

Lyssna på Yo Yo Mas bästa album i WiMP!

Lyssna på Paul Simon bästa album i WiMP!

Engelska Keane är aktuella med sitt fjärde album, ”Strangeland” I samarbete med producenten Dan Grech-Marguerat (Radiohead, Lana Del Rey, The Vaccines m.fl.) har Keane denna gång arbetat fram en varmare och, på sätt och vis, enklare ljudild än den som präglat föregångarna. ”Strangeland” blev inspelad i sångaren och låtskrivaren Tim Rice-Oxley. WiMP har pratat med honom om albumet som han själv beskriver som reflekternade över att bli vuxen.

Tim Rice-Oxley: I think the overall picture is the idea that you embark on a journey chasing your dream through life. Each song on the album is a way of looking at where we’ve gotten to as people, the good and bad things that have happened along the way, and how we’ve responded to them. Even though the songs are different – ”Sovereign Light Café” is a song about where we’ve come from and ”Black Rain” is a song about war – somehow all these songs tie together into a cohesive journey of life.

– I feel the overriding tone is just trying to survive, being resilient and clinging on to hope and dignity in life. That’s the mood of it. Trying to get through the night and into the daylight.

WiMP: So where are you now?

Tim Rice-Oxley: It varies. Personally I find it quite a difficult time. In your mid-thirties you definitely start seeing your life as a whole rather than something that is about to get going. I’m not 18 anymore. I’m pretty far along the road now. Where have I gotten? Am I happy? What do I really want? All of those questions.

– I feel you really start to realize all of the clichés of human existence. When you’re younger you think you’re not going to fall into the same traps as everyone else. But all the things that happen to other people also happen to you. Realising that you’re completely and utterly human and mortal – flawed really – is quite hard to face up to. That’s a big part of the album. Trying not to be overwhelmed by all that.

WiMP: What prompted this retrospection?

Tim Rice Oxley: Well, I feel that even just in the context of our band you think: God, we’re on our fourth album! We’ve spent the last eight years thinking we’re just getting started and someday maybe we’ll make a good album. Suddenly you find all the bands we started out with are starting to disappear, and yeah, so you’re forced think about what it actually is you want to achieve with your music.

– The same is true in life. I’m 35 and you start to think about time moving by. The insanely fast passing of time is just a part of the human condition. It forces you to think about what you’re actually doing with your time. I’ve got two kids and that makes me think about the circle of life. As Elton John would say.

WiMP: Is it a sense of loss?

Tim Rice-Oxley: Yeah. I think so. People don’t really like to say that. I definitely miss the simplicity of being younger. But at the same time there are always lots of great things in life, people in our part of the world are very lucky, and it’s all about clinging to the positives rather than being dragged down by fear and anxiety.

– A lot of the songs on Strangeland are about that. Trying to keep your head above water and cling on to hope even when you’re riding the wave of good things and bad things along the journey.

Nu har du chansen att lägga vantarna på en riktigt påkostad vinyl-box med T.Rex som samlar fyra vinyler med glamrock-hjältarns absolut största hits. Dessutom en hel del tidigare icke utgivet material. Svara på frågan här nedanför och var med och tävla!

Fråga: Vilket brittiskt 90-tals band har blivit beskyllda för att ha stulit öppningsriffet i T.Rex hitten ”Get It On” ?

Skicka ditt svar till: wimp.redaktionen@aspiro.com

Lyssna på ”Get It On” I WiMP!

Du kan tävla fram till den 16:e maj klockan 12:00.

Kött är politik och visst blir popmusik extra bra när det finns en gnutta politik med i spelet. 1985 släppte The Smiths skivan Meat is murder. Bandets frontfigur Morrissey – en hängiven vegetarian sedan barnsben – förbjöd sina bandmedlemmar från att synas på fotografier ätande kött och än idag kräver Morrissey att hans spelningar ska vara fria från köttförsäljning. När han 2006 besökte Scandinavium fick arenans hamburgerrestaurant hålla stängt under konserten – något som Morrissey nöjt kommenterade med orden ”Sweden is civil”.

Pophistorien är full av vegetarianer. En del – tänk hardcorerörelsens alla medlemmar – argumenterar så ofta de kan för sin hållning, andra bara är det utan att göra något väsen av sitt val. En del har kanske varit vegetarianer – som den i sammanhanget mer otippade Meatloaf som skippade köttet i femton år – och är därför än idag ihopkopplade med rörelsen.

Eller så är man som Paul McCartney vars engagemang för vegetarianism växer sig starkare för varje decennium. Hans initiativ Meatfree Mondays, som vill inspirera människor till att skippa köttet på måndagar, sprider sig snabbt över världen. Vegetariska popartister bör dock lyssnas till alla veckans dagar. Smaklig spis.

Kristin Lundell är musikkritiker och kulturjournalist på SvD och SVT.

WiMP Sverige fortsätter sitt uppskattade projekt ”Nygammalt” där musik som inte tidigare funnits digitalt nu blir tillgängligt. Tidigare låtskatter som ”Swedish Jazz masters” släpptes under samlingsnamnet och nu är det punkens tur att bli synlig. I samband med Birdnest Records 30-års jubileum släpper de 13 klassiska svenska punkalbum som finns exklusivt i WiMP mellan 21-28 mars.
Birdnest Records har tillsammans med WiMP och Cosmos Music Group rotat i arkiven och plockat fram några extra spännande utgåvor som inte tidigare varit digitala. Här finns bland annat legendariska straight-edge bandet Abhinanda, folkkäre Stefan Sundström, Strebers och Johan Johanson från KSMB.

Per Granberg, grundare av Birdnest Records:
”Vi på Birdnest är otroligt glada över att få jobba med WiMP och deras Nygammalt satsning, jättekul att denna skatt vi sitter på i form av klassisk svensk punk kommer ut digitalt.”
Fredrik Zmuda, redaktionschef på WiMP Sverige:
”Många av de här banden lyssnade jag på i mitt pojkrum eller såg live på Ultrahuset i Haninge på den tiden det begav sig. Jag tror att många av WiMPs användare kommer uppskatta detta. Grattis till 30 grymma år, Birdnest. ”

Birdnest Records startade 1982 under namnet Birdskit och var ett hobbybolag, först beläget under Per Granbergs säng för att sedan inrymmas i ett rum i hans lägenhet och till sist för att inhysas i en källarlokal i samma hus. Bolaget jobbade i allmänhet med lokala punkband från Köping och i synnerhet med Charta 77 (Pers egna band). Skivbolaget har i år 30-års jubileum och firar detta med att ge ut sin katalog digitalt.

Nygammalt-projektet syftar till att sätta ”ny-digitaliserade” musik utgåvor i en kontext. WiMP vill vara med och bevara så mycket som möjligt av den svenska musikhistorien.

Dom ny-digitaliserade albumen hittar du här.