Alice Cooper spelar golf sex dagar i veckan sägs det. Det känns konstigt. Ska inte han hugga huvuden av bebis-dockor istället? Eller det kanske bara är på jobbet?

Golf tar inte plats i historien som den där sporten man förknippar med musik. Fotboll, däremot, och musik har ju en självklar koppling. Tänk bara på hur starkt man förknippar premier-league laget Liverpool FC med Gerry and The Pacemakers ”You’ll Never Walk Alone”. Eller varför inte Kentas ”Just I Dag är Jag Stark” som inleder alla Hammarbys hemmamatcher.

Kanske är det närmaste musik och golf man kommer videon till Dinosaur Jr. låten ”Feel The Pain” där bandets J. Mascis åker runt i en sån där liten golfbil och slår bollar på ett rätt okonventionellt sätt.

Anledningen till att golfen anses faux pas i rockigare kretsar grundar sig antagligen i sportens ursprung som ”white-collar” idrott. Precis som tennisen. Det är liksom coolare när Mats Rubarth, som spelade mittfältet i fotbollslaget AIK fram till 2008, lirar bas med rockbandet Casablanca än när Mats Wilander försökte sig på en karriär som sångare någon gång på 1980-talet. Det kanske känns mer äkta.

Men det är ju lite missvisande. För faktum är att många väldigt gatusmarta personer i den svenska musikindustrin spelar golf. Punkiga personligheter som varje dag gör att Sverige låter lite bättre. Måndagen den 20:e augusti samlas dom för att göra upp på WiMP Masters på Bro Hof golfbana som IFPI arrangerar tillsammans med WiMP.

Kanske kan vi tillsammans slå en sving för att golfen ska bli en sån där creddig musiksport. Jag tror det. Lyckas vi så fortsätter vi med pingis.

Fredrik Zmuda – Redaktör, WiMP Sverige

Punken är ju så mångfacetterad. Det är svårt att överhuvudtaget skriva något om det. I sann postmodern anda så har allt redan sagts om denna en gång så upprörande genre.

En ofta använd förklaring av punken är ju att den var så demokratisk. Alla kunde. Till skillnad från dåtidens progressiva rockband eller discolåtarna på topplistorna. Men då snackar vi 1970-tal. Under följande årtionde och framåt så blev det ju minst lika komplicerat att spela punkrock som symfonisk eller annan tekniskt utvecklad rockmusik. Tänk bara på band som Gang Of Four som är så typiska för new-wave, eller Pretenders pophybrid eller Gorilla Biscuits helnyktra Washington-hardcore. Punken har så många olika sidor. Vad som binder ihop dessa är rötter och känsla. En känsla som är svår att definiera. Det är liksom bara punk.

I den här listan finns alla dessa sidor representerade. Olika länder och årtal likaså. En sak är klar; Det som binder dessa låtar till varandra är att dom är väldigt bra. Kan vi inte bara lämna det där?

Fredrik Zmuda – WiMP Sverige

Järntorget. Avenyn. Linnéplatsen. Hela Göteborg kommer präglas av den stora musikfesten, Way Out West. Knivsöder i Stockholm vallfärdar, Göteborgspoparna är redan på plats, precis som Sveriges resterande musikentusiaster med koll. Way Out West har aldrig varit för den stora massan. Det har alltid handlat om kärleken till musiken. I år är inget undantag.

Turnerande artistpaket reser runt i Europa. Men man väljer guldkornen. Kraftwerks mycket sällsynta 3D-spelningar är inget annat än en fjäder i hatten. Men det är inte Blurs kanske sista tacktal i hipsterborgen aka Slottsskogen som får mitt hjärta att bulta. Inte är det mastodonter som The Black Keys heller. Hur hårt ”Lonely Boy” än kommer piska oss i mörkret. Även om jag personligen kommer äta ur Alexis Taylors händer. Det finns så mycket mer än dollartörstiga jättar. Det är klass rakt igenom.

Jag menar, även betydligt mindre namn som Vondelpark, Jacuzzi Boys och Factory Floor är klassbokningar. Även om många är omedvetna om det. För den nyfikne är det här paradiset. Det här buffebordet för musikälskare är fyllt med våfflor och sylt. Toppat med grädde. Ingen jävla mellanmjölk. Och det känns så jävla bra att allt handlar om musiken.

Och för guds skull, missa inte John Maus.

Magnus Olsson – Festivalrykten

Lyssna på Festivalrykten.se Way Out West-lista här.

WiMP hade nöjet att träffa och prata lite med systrarna Klara och Johanna i bandet First Aid Kit strax innan dom äntrade scenen på Roskilde Festival tidigare i sommar. Du hittar klippet här:

WiMP träffar First Aid Kit på Roskilde Festival 2012

Vi har lärt känna de svenska festivalerna, Roskilde är något helt annat. Den danska jätten tillika nordens största festival är festivalernas festival. Även om det på senare dagar inte varit lika givet för svenskar att pallra sig över sundet som på 90-talet.

Den där åkern i Danmark som under en veckas tid blir Danmarks fjärde största stad bjuder in till mer än jag tidigare vågat hoppas på. Det är ett land där Tuborgen flödar och musiken härskar. Mitt i allt detta återfinns campingfesternas campingfest. Kan vi ens begära mer?

Programmet följer inte likt Coachella och Primavera Pitchforks utstakade vägar. De gör inte heller en brittisk invasion för NME-kidsen. Roskilde går sin egen väg, så har man alltid gjort. Till skillnad från många andra festivaler, är Roskilde en av få som själva lyckas hitta guldkorn till besökarnas fördel. Men bortom alla dessa fantastiska upptäckter hittar vi giganter. Ett namn som Bruce Springsteen känns lika givet som The Cure.

Festivalens drottning är ingen annan än Björk. Innan turnén var spikad uttalade hon sig att det var Roskilde hon ville lira. Är det inte fantastiskt, den romans mellan Roskilde och Björk? Och givetvis är det Björk som sätter punkt för årets festival. Inget annat.

Sveriges största festival står runt hörnet. Peace & Love i Borlänge. Festivalen som varit med och målat om festivalkartan förväntas återigen bli årets största allsång. Ja, ni vet de där magiska topparna, eller den fasansfulla falsksången som på något konstigt vis blir oslagbart.

Årets startfält är brett och spretigt. Allsången är den gemensamma nämnaren. Det spelar ingen roll om du väljer Rihannas sprakande We Found Love eller Björnstammens kalas. Och däremellan hittar vi klassiker som Roxette och Magnus Uggla.

Årets program är inte lika självklart som tidigare år. Festivalen själva kallar sig steget före, jag själv är inte lika säker när man kastar sig utanför festivalpubliken. Kanske är jag bakåtsträvande eller trångsynt, men det är inte samma publik som åker för Rihanna och Skrillex som för Bob Dylan och The Strokes. Kanske är det en av förklaringarna till varför årets festival ännu inte är slutsåld.

Men bortom dessa allsånger hittar vi festivalens guldkorn, undangömda. De plaskar runt i bakvattnet, jämfört med de publikhav som P3-popens rotationer framkallar. Ja, det fullkomligen glimrar, inte enbart kring The-Dreams guldkedja, utan även om Kurt Viles stämma. Eller varför inte Other Lives singel Tamer Animals?

De där ögonblicken jag helst samlar på mitt smultronstrå stavas inte Skrillex, även om hans popularitet gör honom till en av festivalens huvudnummer. Minns ni fjolårets spelning med Charles Bradley på Hultsfred? Det är ögonblick likt dessa jag väntar på. De som överraskar och bjuder in. Att halten genuinitet och kärlek översteg det mesta för Charles Bradley gjorde det inte sämre. Och bara vi får lite av hans kärlek i Borlänge är jag mer än nöjd.

Jag ska inte heller glömma namn som Mumford & Sons, The Shins, My Morning Jacket, The Pains Of Being Pure At Heart, Regina Spektor eller Bloc Party för att inte få mördarblickar på mig.

Men om vi nu ska ha allsång, då är det i Borlängenatten till Mannen I den vita hatten jag ska skrika mig hes. Inget annat.

– Magnus Olsson, festivalrykten.se

Först några månader efter att Jean Adebambo, nyligen fyllda 46, tog sitt eget liv i södra London fick jag reda på det. Detta är nu lite mer än två år sedan. Och jag fick redan på det via en liten affisch, bristfälligt upptejpad på en tegelvägg bredvid en pub högst upp på Portobello Road i västra London. Ingenstans, varken bland den traditionella musikpressens alla dödsrunor eller i några av alla de dagstidningar jag ändå läser ganska noggrant, har det nämnts att en av de finaste rösterna och kompositörerna i den så urengelska genre som kallas Lovers Rock hade gått bort under så tragiska omständigheter.

Det är egentligen väldigt märkligt men samtidigt så talande hur varenda obskyr rockbasist, countrysångare eller amerikansk jazztrombonist föräras med långa – oftast förhandsförfattade – hyllningar och fina bilder i, säg, The Guardian eller Mojo. Men den allra svartaste – om man får uttrycka sig så – och unikt brittiska musikgenre som en gång i mitten av 70-talet döptes till Lovers Rock hade fortfarande inte släppts in i vare sig historieböckerna eller i de kulturella finrummen.

De vita män i min ålder som oftast skriver musikhistorien har i sin autenticitetshets aldrig accepterat den här musikens storhet. ”Genuin” jamaikansk dub är förstås något av det viktigaste de vet, men de reggaeballader som spelats in här i Storbritannien av andra generationens karibiska invandrare lever fortfarande sitt eget liv på piratradiostationer, egna klubbar och på några få specialetiketter. Ändå är Lovers Rock det närmaste London har till en alldeles egen R’n’B; en varmt motståndslös reggae om kärlek i ett kallt klimat. Och kanske är det viktigaste av allt att de flesta sångerna framfördes av svarta tonårstjejer: Lovers Rock var deras musik, inte de vita manliga rockkritikernas. Som vanligt tog det dem – eller oss, kanske jag måste säga – tjugo år av inkubationstid innan vi förstod vad de här tonårstjejerna vetat hela tiden: att det inte finns någon finare eller uppriktigt innerlig musik än den som handlar om brustna tonårshjärtan.

Den där bristfälligt formgivna affischen på Portobello Road berättade att Jean Adebambo skulle hyllas med en helkväll på Hackney Empire där flera av de största rösterna sprungna ur denna unikt brittiska musikgenre skulle uppträda: Janet Kay, Carroll Thompson, Dennis Bovell, Peter Hunningale, Sylvia Tella och Lorna Gee. Först under det sista året har något hänt. En hyllad dokumentärfilm om Lovers Rock gick upp på brittiska biografer sent i höstas och alldeles nyss gav skivetitketten Soul Jazz ut ett utmärkt dubbelalbum, Harmony, Melody & Style: Lovers Rock and Rare Groove in the UK 1975-1992, som samlade mängder av mer eller mindre bortglömda Lovers-klassiker och en sommareftermiddag 2012 arrangerade Slow Blow Academy (i samarbete med Wimp) ett samtal om just Lovers Rock följt av ett pedagogiskt dj-set i Moderna Muséets Trädgård Synd att Jean inte fick uppleva det. Vid sin bortgång försörjde hon sig som hälsoinspektör.

Andres Lokko – Slow Blow Academy

Det närmar sig Hultsfred. Ni vet den där festivalen i Småland där smålandsrullen är helig och festivalen som bokat The Cure. Orten där det inte händer något på 362 dagar, men som under 3 dagar omvandlas till en oas för musikälskare. The Stone Roses återförenas och det doftar brittisk invasion samtidigt som morgondagens stjärnskott ser dagens ljus. Jag tänker på Mikal Cronin, grabben är garagerockens nya pärla, och varför inte Au Palais, den bästa gothpopen på år och dagar.

Det är nästan så att jag inte kan minnas när det såg såhär bra ut på pappret. Förvisso är det i princip omöjligt att toppa 2005, men årets festival har en helt annan profil. Det är ett startfält som heter duga om man fastnat för brittisk musik av alla dess slag. Men det ryms även andra nationaliteter, så ett renodlat brittiskt imperium med Union Jack i topp är det inte, även om det doftar lite fish & chips. Det innehåller bredd och kredd, giganter och miniatyrer. Men framförallt: massvis med bra musik.

Festivalernas festival gör lite mer än vad jag förväntar mig. Ur ett brittiskt perspektiv hade det varit för bra för att vara sant, men även för svenskt vidkommande, går det inte att blunda för det startfält som under dagarna tre kommer förgylla den småländska skogen. Vackrare blir det kanske inte än när The Cure stänger Hawaii, även om jag personligen försvinner bort i LSD-molnen som Stay+ skapar.

Magnus Olsson – Festivalrykten.se

Fotboll och musik hör helt klart ihop. Dom mest lyckade tecknen på det har på sistone hörts från bland annat Magnus Carlson och Joel Alme, bägge stora supporters till två olika fotbollslag. På landskampsnivå har väl kvalitén sviktat allt sedan Georg ”Åby” Eriksson och landslaget sjöng om att dom var svenska fotbollsgrabbar. Kalle ”Rio-Kalle” Svensson, legendarisk målvakt från VM i Brasilien 1950 har också han bidragit till att tonsätta det gröna gräsets schackspel.

Nu är det dags igen. Den här gången vänder vi blicken mot Polen och Ukraina där alltså Europas bästa landslag ska göra upp om EM-bucklan. Självklart för detta med sig en rad nya låtar. Tyska Oceana gör den officiella EM-Låten ”Endless Summer” som försöker piska igång stämningen för just en sån där lång, het fotbollssommar. Det brukar ju som bekant kännas så ungefär tills att laget man känner fosterlandskärlek inför blir utslagna i gruppspelet.

Årets svenskaste EM-låt görs av västgötarna i Neverstore med låten ”Vi Mot Världen”. Kanske kan detta bli en klassiker jämsides med ”fotbolls-musik-experter” som Markoolio, E-Type eller GES. Helt klart är dock att det känns uppfriskande att lite lätt pseudo-punk får chansen att hejja fram Zlatan snarare än ytterligare än 90-tals eurodisco-dänga. Dock skall vi poängtera att nyss nämnde Markoolio faktiskt uppdaterat sin ”In Med Bollen” till en version som känns mer 2012. Antagligen är det den som vi alla kommer att sjunga framför TVn när Sverige kämpar sig mot en finalplats på Olympiastadion i Kiev. Vare sig vi vill eller inte.

Fredrik Zmuda – WiMP Sverige

Mer fotbollslåtar!

Du gillar att träna och vill ha ut maximalt av dina ansträngningar. WiMP har skapat WiMP Workout för dig som vill ha den bästa musiken som sparringpartner under dina träningspass. Vi har lagt upp det så att olika träningsformer fått olika listor med musik som vi tror passar bäst eller helt enkelt det vi tror att du gillar mest. Vi fyller hela tiden på med nya listor! Naturligtvis kan du också skapa dina egna träningslistor i WiMP!

Lycka till på vägen mot en bättre form!

Löpning
På gymmet
Pumping iron!
Bodypump
Spinning