Gaspard Augé och Xavier de Rosnay aka Justice

I våras sålde de ut Annexet och toklevererade ett rufsigt, stökigt och svettigt dj-set. I somras toppade de franska stilikonerna programmet på Hultsfredsfestivalen och Festivalrykten kallade dem för ”bland de absolut bästa EDM-banden som existerar”.

Och nu då?

De kommer tillbaka! Gaspard Augé och Xavier de Rosnay, aka Justice, aka skaparna av monsterhitten We are your friends, är bokade till festivalen Dans Dakar i Stockholm i sommar.

Senaste skivan ”Audio, Video, Disco” kom ut för ett år sedan och blev lika hyllad som debutalbumet ”†” – väldigt hyllad alltså. Justice har vunnit fyra MTV Europe Music Awards och har dessutom blivit nominerade till två NRJ Music Awards och fyra Grammy Awards.

Lyssna på vår spellista med Justice här

Monsterhitten:

WiMP Live Sessions den 21:a november har äran att presentera omtalade sångerskan och låtskrivaren Noonie Bao. Självklart pratade vi lite med henne inför spelningen.

Hej Noonie! Shit va kul det ska bli att se dig på WiMP Live Sessions! Din debut ”I Am Noonie Bao” är ju ute nu. Berätta mer om plattan!
Tack! ska bli jättekul att komma och spela. Skivan har vuxit fram i några år. Jag hade en vision i mitt huvud som tog ett tag att få till, ville vara helt nöjd innan jag ville dela med mig av låtarna. Det är självbiografiska låtar om mitt liv under de här åren. Känns stort för mig att den är ute!

Du fick ju pris av Svenska Musikförläggarna. Hur ser du på själva låtskrivandet? Är det viktigare än artisteriet eller vice versa?
Låtarna är alltid i fokus. Det är för att få uttrycka mina egna låtar som jag står på scen. Även om ingen skulle höra min musik så skulle jag ändå sitta och skriva låtar varje dag. Det är nödvändigt för mig att uttrycka mig på det sättet. Artisteriet kommer med låtarna iom att jag har något att säga.

Vad händer framöver för dig? Kommer du turnéra med albumet?
Jag har gjort ett antal spelningar runt om i Sverige de senaste veckorna. Nu ser jag bland annat fram emot By:Larm i Oslo efter årsskiftet och min nästa singel ”the game” som släpps i början på nästa år. Innan dess händer lite andra spännande grejer som jag tyvärr inte kan berätta om ännu.

Slutligen; vår eviga fråga. Om du bara fick lyssna på tre låtar under resten av ditt liv, vilka skulle det vara?
Nästan omöjligt att svara på men Stranger in Moscow med Michael Jackson, Caribbean Blue med Enya och Sweet Nothings med Brandy är tre låtar som jag gillar.

Världens första musiktjänst som också lyssnar – WiMP känner igen det som spelas i rummet. WiMP Audiosök – Ny ljudsök-funktion. Lyssna – sök -spela!

De flesta svenskar använder sig idag av en streamingtjänst för att spela musik. Som den första streamingtjänsten i världen kan nu WiMP inte bara spela utan även lyssna och känna igen musik. Har du någonsin funderat på vad det är för låt som spelas i en butik, på en fest eller på radion? WiMP introducerar nu en funktion som löser detta genom att tjänsten identifierar den låt som spelas.

Musiktjänsten WiMP släpper idag en uppdatering till sina appar för iPhone och iPad där den stora nyheten är en funktion som identifierar låtar som spelas utanför tjänsten. Hör du exempelvis en obekant låt på radion kan du trycka på en knapp i WiMP och genast få reda på vilken låten är och spela upp den. Självklart kan du även lägga till låten till en spellista. Samla på dig en hel utekvälls spelade låtar eller spara ner de bästa låtarna från en semester.

”Den viktigaste uppgiften för alla oss som jobbar på WiMP är att inspirera människor till att lyssna på mer musik, ny som gammal. Visst, det finns andra appar som kan känna igen låtar, men ingen som också kan spela upp dem. Hela poängen med att ta reda på vad en låt heter är ju att man ska kunna lyssna på den igen. Med den här funktionen i WiMP är jag säker på att våra användare kommer kunna botanisera än djupare i det dagliga livets musikdjungel. Det blir lättare och roligare att upptäcka nya låtar och artister”, säger Fredrik Nyström, vd på WiMP i Sverige.

Funktionen är utvecklad i samarbete med Gracenote som gör det möjligt att känna igen musik och sedan söka efter denna i WiMPs katalog.  Gracenote har världens största musikdatabas och med utgångspunkt i denna identifieras låtnamn, albumtitel och artistens namn. Sökningen görs sedan i WiMP som presenterar den mest populära träffen. Funktionen kommer dessutom att ”tränas” allt eftersom fler sökningar görs. Speciellt för svensk musik finns en förbättringspotential som kommer realiseras då det söks på svenska låtar.

Titta på klippet som visar den nya funktionen här

Hey Johan Reinhold! We are superhappy to have you over at WiMP Live Sessions!
Thank you so much. I’m just thrilled to be a part of it and happy that you guys want me to perform.

You are a fairly new acquaintance to us. We love you songs. Tell us a little bit about who you are?
I guess I’m new to most people considering I killed my own hiphop career a few years back and started from scratch, on purpose I might add but sure yeah, I’m kind of starting over again. Anyway, I’m a simple man from Gothenburg, Sweden that once became so fed up with myself and decided to quit the music industry all together. But then a year later or so I started playing my guitar again for the first time in years without any intention of ever releasing anything which felt awesome. A few months goes by and my old producers Astma and Rocwell thinks we should try and make a couple real songs out of my demos and here we are two years later.

I know I should get out more. I tried running but it wasn’t for me but I’d so like to change that and really get into it again. I’m thinking I should also pick up Yoga or something and get back to meditating but it hasn’t happened yet. I also probably need to see a psychiatrist once in a while which is also something I should try to make happen soon.

I enjoy wine more than I probably should do and right now any Sauvignon Blanc from the Marlborough district in New Zealand does it for me. I’m also really into coffee and like to spend a pretty penny on expensive beans that only come in small quantities from even smaller roasting-houses in Italy. I’m also a sucker for movies, especially documentaries and all sorts of TV-shows to the point I know I shouldn’t get into video games again If I want to make this album happen.

But when I’m not making music I’m also a multi-award-winning graphic designer so it’s only natural for me to make all of my own artwork, record covers, merchandise and so on. I try to be creative in any way I can.

Like you mentioned, you’ve had a career in hiphop before? What’s the difference in how you make your music nowadays?
I kind of discovered singing, meaning I realized I wasn’t too shabby at it a few years ago and then wanted to pursue it some more. You know just see what happened and If I could make something real out of it.

In my hiphop days I just picked an already finished beat that somehow appealed to me and just went with it. Today I write my music myself either on the piano or on the guitar which also inspired me to do something different than in the past. Not that I’m very good at it but I play around with it until we have something to build on me and my producers.

Let’s talk a little about inspiration! Who’s inspired you during the work with the new material?
Life inspires my, ups and downs of all sorts but of course a lot of my inspiration comes from other great artists but it’s not like I have this one single group or artist that has inspired my whole sound. It’s more like one particular song might have inspired one of mine to come alive and the next time it happens it’s a totally different artist with a totally different sound. I usually work on gut-feeling when it comes to a certain sound, or string of chords or perhaps a sentence in a movie that strikes me. I like to act on those hunches and just work my way from there.

But I take it you want some names which music I enjoy so here are a few that I like listening to when I’m not in the studio myself. I like Iamamiwhoami’s latest effort Kin very much. The same goes for my other fellow Swedes Niki & The Dove and their debut Instinct. But usually I like to listen to music that is not what I myself is making for instance Bon Iver, Arcade Fire, James Vincent McMorrow, The Black Keys, Frank Ocean and so on.

Finally; What three songs would you choose if you could only listen to three songs for the rest of your life?
I’ve come to realize I got stuck somewhere in the 80s so here are some of my guilty pleasures:

1.) Billy Idol – Eyes Without a Face
2.) The Commodores – Easy
3.) Frankie Goes To Hollywood – The Power Of Love

Johan Reinhold will be performing at WiMP Live Sessions the 7th of november 21:00.

TV-programmet Så Mycket Bättre är inne på sin tredje säsong och liksom tidigare år så samlas ett par av dom mest folkkära artister (och några som aspirerar på att bli folkkära) på ett sommarvackert Gotland för att hänga runt, klättra i berg, skjuta pistol, klippa får och framförallt för att framföra varandras låtar samtidigt som dom släpper in tittaren i det allra innersta av sitt artistskap.

Succén är såklart ett faktum. Så Mycket Bättre har tagit plats bland giganter som Idol, Melodifestivalen och X-Factor på tronen av musikdrivna TV-underhållningsformat. Mycket på grund av att känslorna som förmedlas i programmet faktiskt känns rätt äkta. Pugh Rogefeldts tårar på kinderna känns inte påklistrade. Han känner sig verkligen hedrad när Maja Ivarssons från The Sounds går loss på hans gamla örhänge ”Mitt Bästa För Dig”. Aftonbladets Tobias Lindner skrev i en krönika angående radioprofilen Hasse Tellemars död tidigare i höst att ”Det kändes som att han flyttade in i våra hem” apropå Ring Så Spelar Vi-profilens omisskännligt varma röst på lördags-morgnarna. Och det är ungefär så Så Mycket Bättre också fungerar. Det är värmen i tonen, det är dom stundtals tårfyllda hyllningarna och det är känslan av även att stora artister är som vanligt folk.Jag tror att den värmen är något som behövs i än större utsträckning i våra TV-apparater och jag tror att det är precis det som håller på att hända då jury-medlemmars hårda ord mot ungdomar som vill in och upp plötsligt känns väldigt gammaldags. Värme är just precis så mycket bättre.

Vi har samlat det vi tycker varit bäst under dom tre år som gått med Så Mycket Bättre i en tjusig spellista och glöm inte bort att dom hör låtarna från kvällens program varje lördag 21:30 i WiMP.

Fredrik Zmuda – WiMP Sverige

Hey Panetoz! We are so happy to have you at Live Sessions on the  24:th. and we are totally psyched about you soon releasing an album. Tell us a little bit about that!

Hey Wimp! If you guys are happy then we are overwhelmed! It’s truly a blessing to be a part of all this. We are more than psyched about the release of the “mini” album. The songs that we chose for the”mini” album are songs that we feel Panetoz are all about. That feel good, positive, ”move your body” type of music that is created to stimulate and interact with both body, mind and soul. So consider this an appetizer, we are already starting on the main course. Bon apetit!

You have become superstars in Sweden though you single ”Dansa Pausa”. The title has become a catchfrase. How did you guys come up with the idea of ”Dansa Pausa”?

Yes, it’s pretty funny actually, the guys were sitting in the studio listening to a beat, and it wasn’t “Dansa Pausa” in the beginning, it was something completely different. Then one of our band members Nebeyu Baheru said “Dansa Pausa” would fit in better than the previous, and they all agreed. And BAM! a hit was born.

Your social awareness is strong and you are involved in a project for helping kids in exposed suburban areas. Tell us about that!

First and far most we love the kids, we believe that is still a little kid in all of us. So to make change instead of expecting “THEM” to fix the problem “WE” should all just take responsibility and act as a unit. It’s not only the parents that has to take care of the kids, we all are responsible. And that’s a small part of what we really are doing with ”Vägen UT”. Four of the members started Vägen ut to give themselves, then as kids, a chance to record music and to focus on other positive stuff such as sports. Today, we try to use music as a tool to get kids/youth, boys and girls off the streets. We are giving them a chance to express themselves throughout music, and give them lectures on how to survive under hard circumstances, for example leadership skills and so on. Many of the kids are now grown up and are working with ”Vägen UT” as leaders.

Finally; what are the three songs that ha inspired you the most as a group? Please let us have you short and sweet ”deserted island-list”

We all have different kind of taste in music. It’s pretty funny, we’re 5 people in a group but these songs are the three songs that we choose.

Magic System – ”Premier gaou”

NAS – ”If I ruled the world (Imagine that)”

Usher – ”You make me wanna”

1993 startade jag klubben Soul tillsammans med min gamle vapendragare Robert Baum på legendariska jazzhaket Fasching i Stockholm 1993. Nästa år fyller alltså Soul tjugo år. Helt makalöst. Snart hela två årtionden där vi varje lördagnatt har serverat hundratals svettiga kroppar på dansgolvet den absolut bästa och mest dansanta soulmusiken som någonsin skapats. Den här krönikan handlar om några av de låtar som varit stora hits på det där oerhört nötta dansgolvet.

”Hits” förresten. Många av de låtar vi spelat på Soul genom årtiondena finns ju knappt, inte mer än på sjutumsvinyl. Tills 2004, då vi (dvs jag, Robert och Magnus Räms, som kom ombord på Soul när jag flyttade utomlands några år) gjorde ett samlingsalbum på den idag klassiska indieetiketten Amigo. Det var inte helt lätt, flera av de amerikanska majorbolag som idag kontrollerar dessa gamla masters kände inte ens till låtarna. Och vissa av dom fick vi mastra direkt från våra egna vinyler för det inte längre finns några mastertapes. Vi kallade plattan för ”Soul – Vol. 1 Dancefloor Classics” – en mycket otymplig titel ackompanjerat av ett skitfult omslag. Men galet bra låtar. Många av dom finns att lyssna på hos WiMP.

Öppningsspåret var Temptations-sångaren David Ruffins sjukt svängiga version av The Jackon Five’s dansgolvsvältare ”I Want You Back”. Mycket coolare än Jackson-brödernas version. Sen kom funk-kollektivet Tower of Power med sin ”Only So Much Oil In The Ground”. Jag har aldrig varit ett större fan av ToP, men denna grymma låt spelar i en helt egen liga. Spår tre och samlingens första kvinnliga nummer blev Betty Wright och hennes skönt svängiga midtempo groove ”If You Think You Got Soul”. Vi gillade den så mycket att vi till och med tryckte upp t-shirts med titeln.

Utöver namnet, så var det var inget alls genomsnittligt med the Average White Band eller deras version av Isley Brothers ”Work To Do”. Mycket bra danslåt! Likaså Ann Sextons ”I Still Love You” från 1973.

Efter detta spår bytte vi stil till Young Holt Unlimited och deras kultklassiker ”Wack Wack”. Den finns tyvärr ej i WiMP, men det gör däremot gruppen som ”bas och trumduon” var med i innan – Ramsey Lewis Trio. I deras version av Len Barrys klassiker ”One Two Three” hör man vad det rör sig om, nämligen soulig, latin-influerad och dansant instrumentaljazz. ”Do The Whoopie” med Sugar Pie DeSanto finns ej heller i streamingvärlden, men det gör å andra sidan ”In The Basement”, som hon här gör med Etta James. Denna låt valde vi som debutsingel till min kära artist Jasmine Kara. Både Sugar Pie och Etta var artister på Chess-labeln på sextiotalet, vilket på den tiden drevs av min idag mycket goda vän, Marshall Chess.

”Mean Man” skrevs av Allen Toussaint och släpptes 1968 av Betty Harris. Nästa spår var countrysoul sångaren Joe Tex och hans ”I Wanna Be Free”. Bra låt, men den enda version som finns streamad är licenserad till en mod-samlingsplatta och är helt uruselt mastrad, knappt lyssningsbar. Vad är det med mods och deras förkärlek till pissigt ljud? Själva har vi alltid lagt ned stor möda på att ljudet skall vara så bra som möjligt – både på skiva och på dansgolvet…

Philly soul är alltid lika trevligt, särskilt som här med The Third Degrees och ”Get Your Love Back”. Sammy Davis Jrs vokalversion av temat till TV-serien Hawaii 5-0 heter ”You Can Count On Me” och denna ratpack-hårda uptempo stomper svänger hårt. Vi körde också en hel del girlgroups på Soul, som t ex The Blossoms och deras ”That’s When The Tears Start”.

Någon som levererar avsevärt hårdare tjejsoul är dock Bettye Lavette. Hennes version av LSD-trippen ”What Condition My Condition Was In” har alltid varit en stor favorit på northern soul scenen. Jag älskar den här låten och lyckades faktiskt få The Dap Kings (sedemera Amy Winehouses husband) att spela in den med gamla fängelsevakten Sharon Jones på sång i början av 2000-talet. Jag ville se hur nära vi kunde komma originalsoundet. Vi lyckades ganska bra, tycker jag.

En ännu hårdare låt är ”Swim” med Jack Hammer:

My Mother Tried To Flush Me
That’s How I Learned To Swim
She Didn’t Need A Baby
No, She Did It On A Whim

My Father Was A Junkie
A Low Down Dirty Sham
He Left My Mother Nothing
And He Didn’t Leave Me His Name

Skoningslös hippiesoul när den är som bäst. Och oerhört dansant. Samma gäller för saliga Etta James och hennes r&b-killer ”Seven Day Fool”. Vi avslutade plattan med superfoxy Margie Joseph och hennes ganska obskyra northern midtempo closer ”One More Chance” från 1969. Den har ännu inte dykt upp i streamingfloden, men hennes sexiga ”I Can’t Move No Mountains” som kom ett par år senare funkar lika bra som avslutning på denna resa runt planeten Soul. Det är den här stora bredden av olika Soul sounds som hållit klubben med samma namn levande så här pass länge.

Fredrik Ekander

Fredrik Ekander är legendarisk DJ, modfather och VD på Cosmos Music Group.

”Det doftar av krut och fotogen från pyrotekniken. Det är lika mycket party i dj-båset som nedanför. Axwell trycker på de röda knappar som reglerar rökmaskinerna, Steve har klättrat upp och dansar mellan cd-spelarna och Sebastian tar fram den svenska flaggan igen och viftar. En av flickvännerna har fått tag i mistluren och tutar i otakt. ”
– Ur ett reportage om Swedish House Mafia, från SvD, 2009.

Den moderna dansmusiken är ingen ungdom längre. Det är ett längre avstånd räknat från idag tillbaka till Rhythim is Rhythims technohymn ”Strings of life” från 1987 än vad den milstolpen, när det begav sig, hade tillbaka till det 60-tal när The Beatles osäkrade sin Revolver och med ”Tomorrow never knows” uppfann Big Beats av bara farten.

Det finns några house-arkeologiska diskussionsforum på nätet som jag tillbringar alltför mycket tid på. Det ena heter Dj History, det andra heter Faith Fanzine, två forum där grå tinningar möts för att med läsglasögonen långt ned på näsan diskutera Chip E:s och Farley Jackmaster Funks relationer till Mutant Beat Dance. En annan sida heter The Acid Granddads och där finns korniga bilder på den legendariska balearic-klubben Amnesias personalstyrka sommaren 1988 och flyers från från den där kvällen på Shoom i London då Danny Rampling för första gången spelade David Morales-remixen på Alison Limericks ”Where love lives”. Och bara det faktum att gudfader Frankie Knuckles sedan några år tillbaka har fått en gata uppkallad efter sig i Chicago, skvallrar om antalet ljus i housetårtan. The same piano loops, over and over again, som sagt.

Den samtida explosionen av vad som i USA har kommit att kallats EDM, Electronic Dance Music, är märklig att ta till sig med detta perspektiv. Varför tog det så många år för dansmusiken att få fäste i sitt egentliga hemland och vad blev resultatet av all denna evolution? Vad fick vi tillbaka i ansiktet? Deadmau5 och Swedish House Mafia? Två akter som genom att skala av så mycket som möjligt av vad som en gång i tiden gjorde dansmusiken sexig, revolutionär, nyskapande, subversiv, banbrytande och underjordisk, har blivit dagens popmusik.

Rötterna är brutalt uppryckta ur de svarta gayklubbarna i New York och Chicago, ur Detroits visionära technomylla, och ur Londons euforiska Summer of Love. Som en recensent på The Guardian skrev när han recenserade Deadmau5 aktuella album “Album title goes here”: ”It’s the Chemical Brothers without their love for hip-hop and Detroit techno; Daft Punk without their deep understanding of Chicago house; the Prodigy without their roots in breakbeat hardcore. What’s left is bizarrely unfunky, unambiguous, unsexy and unreconstructedly macho.”

Men all modern dansmusik har inte slipsen i pannan och mer gemensamt med David Hasselhoff än Sylvester. All musik, och särskilt den elektroniska, måste fortsätta framåt, men ibland måste fyrverkerierna och laserstrålarna på de stora arenorna släckas ned och publiken tvingas ner i en mörk källare där ett pulserande rött ljus tänder en annan sorts låga i hjärtat. Dansmusik som varken viftar med svenska flaggor eller tutar med mistlurar i otakt. Kerri Chandler kokade en gång ner dansmusikens essens till meningen: ”a basement, a red light and a feeling”.

Här har jag satt samman en lista med dansmusik från i år som fångar den där känslan. Som dansar framåt med den ena foten på dagens dansgolv och den andra på Music Box i Chicago, på Boccaccio i Ghent eller på Danceteria i New York . Höj volymen, släck ljuset, lägg ifrån dig läsglasögonen och blunda. A basement, a red light & a feeling. Can you feel it?

Stefan Thungren är musikkritiker på Svenska Dagbladet och skapare av serien Stockholmsnatt tillsammans med Pelle Forshed.

Muse hänger med tills dom stupar och har inga planer på att lägga av medan dom är på topp. Jonas Kleinschmidt från WiMP har träffat sångaren Matt Bellamy för att prata om rymdskepp, hiphop och konsten att kunna skratta åt sig själv.

Det är något seriefigursaktigt över Muse. Bandets himlastormande rocklåtar är närmast komiskt storslagna och deras konserter är en uppvisning i fullt utvecklat storhetsvansinne som skulle göra självaste Kanye West och Jay-Z imponerade.

För Muse gör inte stadiumrock avsedd att framföras på jorden. Muse gör stadiumrock att framföras på planeten Mars. Av en symfoniorkester bestående av utomjordingar såklart. Det är, för att säga det på ett jordnära sätt, inte ambitioner som Muse saknar.

Sådan har det varit sedan 1994, då dom tre medlemmarna Matt Bellamy (gitarr och sång), Christopher Wolstenholme (bas) och Dominic Howard (trummor och synthar) träffades i den engelska kuststaden Teignmouth och startade ett band. Trion debuterade 1999 med albumet ”Showbiz” men genombrottet kom först med ”Origin of symmentry” 2001. Sedan dess har både musik och fanbase vuxit explosionsartat med varje ny platta.

Bandets nya album ”The  2nd Law” är inget undantag.  Dom stora kanonerna står uppställda på OS-singeln ”Survival” som blandar opera med heavy metal, förstasingeln ”Madness” är  känslig electropop som låter som en blandning av Queen och U2 och texten till låten ”Sustainable” handlar om jordens undergång medan ett dubstep-beat a la Skrillex försöker riva sönder låten på mitten.

 Rockstjärnor ombord på ett rymdskepp

Jag träffar Bellamy på ett hotell i Stockholm. Han är klädd i svart, tillbakalutad,  trevlig och tillmötesgående av bara fan. Helt klart en rockstjärna, men en rockstjärna med fötterna på jorden. Men samtidigt finns det även något flyktigt över honom. Genom hela intervjun fortsätter han att prata om evolution. Han drömmer om en värld där vi kan bygga rymdskepp och resa ut i rymden på jagt efter nya planeter, fortsätter han. Först fattar jag inte riktigt om han menar det han säger. Men det gör han. Lyckligtvis  kan han också skratta åt sig själv. Han berättar också att han inte kan lyssna på låten ”Survival”  utan att bryta ihop av skratt.

”Själva framförandet av  ”Survival” är rätt seriös, men slår man på radion i samma ögonblick som som låten är som mest intensiv, kan det låta rätt fånigt” säger Matt Bellamy och tillägger:

”Vi är helt på det klara med hur vår musik låter och framstår. Vi inbillar oss inte att vår musik ska  tas på dödligt allvar. Det finns ett element av humor i det vi gör.  Det är som att klä ut sig på Helloween i en rustning. Det är coolt men samtidigt lite larvigt.”

Hur mycket av Muse är på skoj och hur mycket är allvar?

”Jag tror att vi ibland tar oss själva på så mycket allvar att det blir komiskt”

 Den ultimata pojkdrömmen

Drömde du om att bli rockstjärna när du var yngre?

”Det är en bra fråga. Som tonåring drömde jag såklart lite om det. Jag minns att jag lyssnade på Rage Against The Machine, Jeff Buckley och Nirvana när jag var 15-16 år och tänkte att spela i ett rockband måste ju vara det roligaste sättet att göra musik på. Men jag kunde likväl ha börjat spela jazz. Det verkade bara lite mer spännande med rock.”

Ni har sålt fler än 15 miljoner album, gjort ett gäng utsålda stadiumkonserter och nu senast uppträtt på OS öppningsceremoni. Vad får er att fortsätta?

”Det är svårt att svara på. Vi har allihop en stor livslust. Vi har inte lust att dö så vi kämpar bara mot  det ofrånkommliga slutet.  Allt bleknar. Energin, kroppen, solen och universum.  Du kan välja att låta allt blekna eller så kan du kämpa emot. Och det är roligare att kämpa emot än att ge upp, tycker jag. Och så har vi verkliegn roligt ihop när vi är i studion. Vi blir inte deprimerade av att spela musik.  Vi har gjort många låtar som uttrycker ett deprimerat tillstånd men det som driver oss är helt klart att vi har roligt ihop.”

 Törs inte göra hiphop

Albumet ”Absolution” från 2003 markerar en vändpunkt för er, där ni blev det band ni är idag. Vad hände där?

”Vi använda dom tre första plattorna till att hitta vårt sound. Vi hade inte riktigt turneerat på den första och på den andra  prövade vi den tunga, lite galnare, sidan av oss. På den tredje föll allt på plats. Och sedan dess har vi bara blivit tydligare och mer självsäkra för varje album.”

Är du nöjd med var ni är som band idag?

”Vi har lärt oss mycket om oss själva på den här plattan och vi har öppnat några nya dörrar vilket känns spännande för framtiden.  Resan är inte på långa vägar slut ännu.

Är det något genremässigt ni inte riktigt vågar kasta er ut i?

”Jag tror inte vi någonsin kommer fösöka oss på hiphop. Det skulle vara ett för långt steg  och mycket obehagligt för alla parter.  Men om du tänker inom genren ”Storslagen rockmusik” så tror jag inte att det finns något vi är rädda för att göra.

Är det några nya sidor av bandet som du skulle tänka dig att testa i framtiden?

”Det hade varit kul att göra något mer minimalistiskt och akustiskt. Verkligen begränsa oss själva och våra hjälpmedel. Vi har alltid gjort musik utifrån idén om att det inte finns några begräsningar och att allt är tillåtet. Men det skulle vara intressant att se vad som händer om vi till exempel bara fick använda ett visst antal instrument – gitarr, bas och trummor –  och göra ett helt album på det sättet. Det skulle vara en jätteutmaning för oss.

Hur skulle det funka på en arena?

”Det skulle det inte, haha. Vi skulle behöva spela på klubbar igen.”

Jonas Kleinschmidt – WiMP

Textförfattaren Hal David och sångaren och kompositören Joe South gick båda bort alldeles nyligen. Och jag sitter i mitt vardagsrum och lyssnar på hur Hal David så till synes lyckades rimma ”pneumonia” med ”phone ya” i ”I’ll never fall in love again” och den så bitterljuva metaforen för ett brustet hjärta i händerna på The Fifth Dimension: ”one less bell to answer/ one less egg to fry”.

Men det mest intressanta med dem båda är hur de verkade i varsin kant av en musikalisk genre som så länge var ett rent skällsord: easy-listening.

Hal Davids texter – oftast i symbios med Burt Bacharachs musik – var centrala i den här världen, Joe South befann sig mer i dess utkant och var alltid aningen mer Nashville och country än renodlad easy-listening.

Men det är nästan omöjligt att idag förstå hur det fanns en tid då den här så tidlösa och intelligenta popmusiken var något man skrattade åt.

Idag är dess inflytande en så självklar del av den moderna musikhistorien att man aldrig reflekterar över vilken resa den egentligen har gjort.

Någonstans i 1980-talets slut tog easy-listening sig ur rea-backar och konservativa föräldrars skivsamlingar in i klubbvärlden och, strax senare, seriösa böcker och antologier i ämnet.

Mängder av japanska nyutgåvor i genren satte igång en lavinartad fäbless för en musik så lättlyssnad att den först knappt märks. Inte för intet avfärdades den ju ofta som hissmusik, i vissa fall också direkt skapad för att tonsätta just hissfärder eller klädshopping.

Här fick även franska filmmusikgenier som Michel Legrand och Francis Lai en välförtjänt renässans. Och någonstans tog vi som omfamnade detta allt längre. Och ännu längre. Jag minns att jag själv såg någon av mjukporrfilmerna i Emmanuelle-serien på VHS enbart för musikens skull. Jo, på riktigt bara därför. Men ungefär där och då insåg jag – och många med mig – att man kanske började närma sig en återvändsgränd. Och, vips, just i det ögonblicket hade samma japaner (huruvida de faktiskt var just de samma är oklart men det kändes så) gått vidare till nästa utskällda genre – 1970-talets mjukaste amerikanska radiorock.

Plötsligt var albumspår med Airplay och Rupert Holmes våra nya rare grooves. Lika logiskt som det först var obegripligt.

Och i år gör den Brooklyn-baserade britten Adam Bainbridge något liknande när han under artistnamnet Kindness skrämmer livet ur åldrande indie-män och kvinnor när han återbesöker det förbjudna slapbass-solot från 1980-talets mitt och, framförallt på scen, både lyckas se ut och låta som valfri hästsvansfunk i Ferris Bueller-skjorta från 1980-talets mitt. Det är förstås alldeles lysande.

För det är just så musiken alltid bör röra sig framåt på det mest intressantaste vis: när det som en gång utgjorde fienden med stort f blir ens nya favoritmusik och inspirationskälla.

Ingenting kunde vara mer hälsosamt.

Andres Lokko