Den 31 juli förflyttade sig WiMP-redaktionen till Notodden i Norge. I samband med den pågående Notodden Bluesfestival var amerikanska Rival Sons i stan, och vi bjöd in bandet till en akustisk inspelnings-session i den kända Juke Joint-studion. Det blev en häftig förmiddag, där Kalifornia-kvartetten spelade in tre låtar, som nu finns tillgängliga att lyssna på via en exklusiv EP i WiMP: ”Open My Eyes”, ”Where I´ve Been” (båda från bandet senaste album Great Western Valkyrie) samt en version av Creedence Clearwater Revivals klassiska ”Long As I Can See The Light”.

Rival Sons är kända för sitt autentiska sound, och nappade omedelbart på vår inbjudan om att spela in på Juke Joint. Studion byggdes upp av norsk-amerikanska Steve Wold (också känd som Seasick Steve), en riktig vintagefantast som under många år samlat på sig diverse utrustning. Hjärtat i Juke Joint är en legendarisk Audiotronix-mixer från STAX i Memphis. Rival Sons fann sig snabbt tillrätta i studion, som tydligen också påminde en hel del om LCS i Nashville där de spelade in Great Western Valkyrie med producenten Dave Cobb.

– Juke Joint is just amazing. This is right up our alley, it feels just like Nashville, sa gitaristen Scott Holiday glatt till WiMP efter inspelningen. Han berättade entusiastiskt om bandets förkärlek till det organiska soundet, där Helios-konsoller och tape föredras framför det digitala.

– We’re really into that stuff. It just suits the music we make very much, fortsatte Holiday, och talade varmt om den naturliga ambiensen som finns hos gamla mikrofoner, förstärkare, tapemaskiner och mixerbord, och som den moderna tekniken inte lyckats återskapa.

.– Vi kommer från känslan av att vara ett  band, en enhet – och den känslan bör också fångas när vi spelar in, sa Holiday och fortsatte:

– Vi ska inte konstrueras i en studio. Jag menar, vi bygger inte ett hus – det är något mycket mer själsligt än så – ”it´s a captured kind of thing”.

Nu har bandet precis påbörjat sin andra del av sommarens festivalrunda efter ett par veckors semester, och de menade på att det var bra för dem att träffas i en studio igen för att ”olja maskineriet”. Efter inspelningen var bandet själva så nöjda att vokalisten Jay Buchanan var tvungen att fråga ljudtekniker Njål Frode Lie om hur han hade ställt in ljudet, då det lät precis som han ville ha det.

Kaliforniabandet Rival Sons har sedan de dök upp för fem år sedan, kommit att bli ett av världens ledande klassiska rockband. Vi fick en pratstund med bandets trummis Michael Miley, som berättar om deras nya album Great Western Valkyrie, som också släpps i WiMP idag.

Först av allt – grattis till ett fantastiskt bra album. Jag tycker att det är rimligt att säga att ”Pressure & Time” pekar tillbaka mot innovatörer som Led Zeppelin, medan ”Head Down” för mig låter lite mer ”modern” och har en viss glamrock-känsla. Den här gången verkar det som att ni har grävt er rätt in i en guldgruva av klassisk rock. Albumet har ett rått sound, trummorna är autentiska och vokalerna är fulla av 70-tals-smärta. Vilka är dina tankar om den musikaliska resan mot Great Western Valkyrie – och hur bestämmer ni vilken väg ni ska gå musikaliskt som band? 

– Tack för fina ord och för intresset. Jag gillar egentligen inte att ge ett samlat svar på en så pass genomtänkt fråga, men verkligen: albumet ger bara en ögonblicksbild av vilka vi var på den tiden när vi spelade in. Det är ingen pre-produktion; vi kommer upp med idéer på plats och sedan spelar vi in dem. Det är en ganska autentisk process. Så om din värdering av det istället är att det är som en ”guldgruva” så ska du ha ett tack för det, säger Miley och fortsätter:

– Jag tror att vi dök ner i något som är större än vad vi själva är i stånd att förklara – och det är jag väldigt stolt över. Jag ler lite för mig själv när folk säger att vi lånat från ”klassisk rock”. Vi älskar självklart Led Zeppelin, The Who, The Beatles, Animals och så vidare; vi växte upp med den musiken. Men först och främst älskar vi blues – bluesen som inspirerade dessa klassiska rockband, och vi älskar och respekterar bra låtskriveri och produktion. 1960-talet är ”klassisk” eftersom att det är en epok som genomsyrades av ärlighet och ett konstnärligt uttryck. Folk ville påminnas om att de hade en själ! Som moderna musikaliska konsumenter av idag saknar vi detta, men jag vill tro att Rival Sons ändå representerar det ”klassiska sättet” att göra saker på. Förlåt, jag är en konstnär, vi är ganska dåliga på att sätta någon stämpel på oss själva, haha….

En av mina favoriter från nya albumet är ”Rich And The Poor”, med sin otroligt filmiska melodi. 

– Hah, där lyckades du också pricka in min personliga favorit. Jag sa till killarna att ”det här är en låt som borde varit med i nästa Quentin Tarantino-film”. Så ja, filmisk är den. Tack! Jag kan inte prata för Jay (Buchanan, vokalist och låtskrivare) om vad som inspirerade honom till att skriva den här låten, men jag kan säga att när jag hörde ”…that´s how babies are made” så transporterades jag direkt till ungdomen, och fick ett nytt perspektiv på livet. När det gäller trummorna så försöker jag tänka på vad låter betyder, och bygger upp dem utifrån det. Som ”Open My Eyes, där behövs det ”earth”; ett tungt fundament, eller hur? ”Rich And The Poor” är däremot lite mer orolig av sig.

I Oslo har ni tagit er upp från att spela på små indieklubbar till att spela på stora utescener med upp mot 10 000 personer i publiken. Hur kommer det sig att ni gjort så många spelningar i Skandinavien? 

– Jag vet inte! Vi bara fortsatte att komma tillbaka. Det började på Blå i Oslo. Vi sålde ut vår första konsert där och publiken var helt vild. Vi hade så himla roligt! Men jag vet inte, ibland träffar du någon som du vill släppa loss med. Det är lite så vi känner med Norge. Och vi får inte glömma att Norge också är ett av de vackraste landen på jordklotet.

Den här sommaren ska ni besöka bland annat Sverige, Danmark, Norge och Tyskland, supporta Aerosmith, spela på små bluesfestivaler och på stora rockfestivaler som Donington och Rock am Ring. Hur förbereder ni er för så många olika livesättningar? 

– Vi gör vår grej. Oavsett var vi spelar så kör vi på vårt rock n roll-varumärke: ärligt och 110 %.

Albumet spelades i huvudsak in med analog utrustning, och ni tillbringade ganska kort tid i studion. Finns det några fördelar eller nackdelar med att spela in på det sättet? 

[wimp type=”playlist” id=”f562c86b-86ce-4915-a1c3-a1d22698b811″]Rival Sons Square One[/wimp]

– Fördelarna vinner över nackdelarna! Ibland skulle man önska att det fanns mer tid att fixa till saker, men man inser också att det bästa sättet att göra saker på är att inte övertänka dem. Det gäller för allt i livet. Ska jag göra det här eller ska jag göra det där? Bla-bla-bla, sluta med grubblandet! Så närmar vi oss också inspelningsprocessen. Som man brukar säga, ”there´s no crying in baseball”. Livet händer. Detsamma gäller för musik. Det är jazz. Det är improvisation. Varje ögonblick gäller.

Vi har bjudit in er till en speciell studio i Notodden i slutet av juli. Juke Joint byggdes av Steve Wold, också känd som hobo-bluesartisten Seasick Steve. Han är en vintage-entusiast och har samlat studioprylar i många år. Hjärtat av studion är en legendarisk Audiotronix-mixer från STAX i Memphis. Är detta en miljö som inspirerar er, och vad kan vi förvänta oss från er om ni kommer dit? 

– You had me at STAX! Några av tidernas största musiker någonsin har spelat in på det bordet. Vi har fått mycket inspiration från liknande mixerbord, så man vet aldrig vad som kan hända. Dave Grohls film om ”Sound City” handlade ju till exempel bara om det. Rival Sons handlar också om det.

Sveinung Rindal

Vill du ha ett fysiskt exemplar av Great Western Valkyrie? Beskriv då vilken som är din favoritlåt från plattan och skicka svaret till tavla@wimpmusic.com så är du med i tävlingen om ett ex.