Det legendariska rockbandet Pixies är äntligen tillbaka – 20 år efter deras senaste album. Vi tog oss en pratstund med gitarristen Joey Santiago som berättade om konflikterna inom bandet samt om arbetet med nya plattan ”Indie Cindy”.

– Hur jag vill beskriva Pixies sound anno 2014? Ja herregud…tja, vi är äventyrslystna. Och nostalgiska. Och gamla, lägger Joey Santiago till med ett rungande skratt.

Vi har fått några minuters telefontid med den eminenta Pixies-gitarristen. Joey Santiago är ute och turnerar med bandet och befinner sig passande nog i Santiago, Chile. Bakgrunden till vårt samtal är självklart bandets efterlängtade album-comeback. 2004 begravde kvartetten allt gammalt groll, och har under de senaste åren turnerat flitigt världen över. Men de tog tid på sig att producera nytt material. 10 år efter återföreningen och 20 år efter släppet av sitt senaste album är de nu aktuella med nya plattan Indie Cindy.

– Jag kan egentligen inte beskriva exakt hur vi låter, men jag tycker att vi har en slags ”äventyrslysten aura” över oss. Jag vet inte om det är ett definierat sound, men ja, det är det närmaste jag kommer om jag ska beskriva det, säger Santiago.

Historien om Pixies färgas både av triumf och tragedi. 1985 var startskottet för bandet, som bildades i hemstaden Boston, och som snart fick en given plats på den alternativa rockkartan. När de släppte debut-EP:n Come On Pilgrim, hade de redan signat med brittiska 4AD – ett av dåtidens viktigaste skivbolag, och som också kom att ha stort inflytande på bandets ”arty” image. Albumen Surfer Rosa och Doolittle räknas till några av 80-talets mest inflytelserika plattor, och hade en direkt påverkan på indierockens explosiva framfart under 90-talet.

Pixies förenade poppens omedelbara kraft med punkens energi på ett sätt som sällan föll in under det ordinära. Med sin effektiva växling mellan start/stopp-uppbyggnad och loud/quiet/loud-dynamik skapade de ett karismatiskt, och sedan dess – ofta kopierat sound. Blandningen mellan Black Francis raljerande tonfall, Kim Deals coolness, de finurliga och innovativa gitarrerna från Joey Santiago och de atypiska rytmmönstren från trummisen David Loverings bidrog till att Pixies satte en säregen signatur på rocken i en viktig brytningstid.

Under den första delen av karriären gav de ut fyra album, och även om Bossanova (1990) och Trompe Le Monde (1991) inte blev lika stora som de tidigaste plattorna, var Pixies fortfarande ett band på toppen. Under 1992 gick medlemmarna skilda vägar – ungefär samtidigt som musikstilen de legat grunden för, kom att få ett stort publikt genomslag. Black Francis startade upp en solokarriär som ”Frank Black” , medan Kim Deal gjorde succé med sitt nya band The Breeders. David Lovering gästade olika projekt och satsade senare på en karriär som magiker (ja, magiker), medan Joey Santiago jobbade en del med Frank Black och senare gick över till att göra musik för TV och film.

Efter tio år började dock de forna medlemmarna gradvis att närma sig varandra igen. Först började de jamma lite, och efter ett tag drog de ut på vägarna och spelade. Slutligen började de så att producera nya låtar tillsammans.

Det har gått många år sedan ni senast släppte något, varför bestämde ni er för att spela in nytt material nu?

– Det har aldrig funnits något riktigt bra tillfälle för oss. Det hade varit helt fel att göra något i början av vår återförening, då ingen brydde sig om nya låtar. Då förväntade sig de flesta att vi skulle resa runt och spela gammalt material. Men åren har gått, och vi har faktiskt varit ett band under en längre period nu än vad vi var ”första gången”. Så nu blev det på något sätt vår tur – vår tur att inte bara underhålla andra, utan att också ha lite roligt, förklarar Joey Santiago.

Vägen mot comebacken har kantats av tre EP-släpp, vilket är ett grepp som Santiago menar var en tillfällighet. På frågan om deras syn på albumformatet i dag, svarar han att bandet egentligen inte har någon koll på vad de håller på med.

– Vi prövar oss fram. Vi släppte EP:s för att vi ville testa nya sätt att ge ut musik på. Av en eller annan anledning bestämde vi oss sedan för att ge ut dem som ett album. Nästa gång kanske vi bara släpper singlar, det är omöjligt att säga. Ingenting är fel i dag, man måste bara göra det som känns rätt. Jag tippar på att albumformatet också kommer tillbaka i en eller annan form, men jag vet inte vilken.

Har du några egna favoriter från den nya skivan?

– Jag gillar ”Indie Cindy” med sina konstiga vändningar, element av proggrock och vackra partier. Och så är jag väldigt förtjust i ”Magdalena 318”, som också blivit en publikfavorit.

Pixies lämnade scenen som ett av sin tids mest inflytelserika och lovprisade band. De turnerade med U2 och hyllades av bland andra David Bowie. Kurt Cobain ska ha sagt att ”Smells Like Teen Spirit” mest av allt var ett försök att kopiera Pixies, medan Radiohead uttalade sig om ”Paranoid Android” och sa att de ville att plattan skulle vara en mix av Queens ”Bohemian Rhapsody” och Pixies. Bandets förgreningar sträcker sig långt och djupt in i den moderna rocken. Men till vilken grad har bandets egen förhistoria påverkat deras sound i dag? Och kände de att de hade mycket att bevisa för omvärlden med den nya plattan?

– Vi gjorde egenligen bara det vi själva ville göra, säger Santiago vänligt, och fortsätter:

– Det enda vi ville bevisa var att det är möjligt att göra bra, vital musik som fortfarande är spännande och relevant trots att den kommer från ett band som varit borta från scenen så länge. Vi har turen att vi kan göra nästan vad vi vill, men att det ändå fortfarande låter som Pixies. Men vi försökte nog att närma oss ett mer futuristiskt uttryck – en ambition som vi förhoppningsvis lyckats med. När man om några år ser tillbaka på albumet tror jag att folk kommer tänka att ”jo, det är faktiskt jävligt bra”.

Tror ni att det är möjligt för er att påverka unga människor i dag, på samma sätt som ni gjorde för 25 år sedan?

– Nej, det tror jag inte. De unga människor som lyssnar på oss i dag gör nog det för att de gjort sin egna musikhistoriska research, och snubblat över oss. Men vi är lyckligt lottade att vi har en slags oförutsägbar och fräsch vibe som jag tror medför att nya generationer av musikintresserade kan komma att stöta på oss.

När Pixies gästade Sentrum Scene i Oslo tidigare i år var bandet som ett välsmort maskineri. Det förekom inget mellansnack, något flirtande med publiken eller någon synlig kommunikation mellan bandmedlemmarna. De lät musiken tala för sig själv, och det gjorde den – med minst lika mycket övertygelse som för 20 år sedan. Då spelade de några av de nya låtarna men det var, inte särskilt överraskande, det äldre materialet som fick störst respons. Även om Santiago inte är bandets huvudsakliga låtskrivare, är vi ändå nyfikna på hur bandet bar sig åt för att skriva de nya låtarna.

Försökte ni upptäcka ett nytt musikaliskt territorium eller ville ni hitta tillbaka till ert tidigare sätt att skriva låtar?

– Vi försökte nog hitta något nytt. Vårt mål var att få musiken att låta mer futuristisk, och det tycker jag att vi lyckades med. Jag har aldrig tidigare använt så mycket effekter, förutom när jag jobbat med filmmusik, så det var en ny upplevelse för mig. Men själva processen såg likadan ut som förut. Charles (Charles Thompson IV aka Black Francis aka Frank Black) skrev grunden till låtarna och jag lade på gitarrer. Dave hittade på en rolig atypisk rytm – och så var vi igång. När vi är i studion som jobbar vi, och det är 5 % skoj och 95 % arbete. Så har det alltid varit för oss.

Ni är ett ”arbetarklassband”?

– Yes, det är verkligen vad vi är, säger Santiago och fortsätter:

– Du förstår, det är mer jobb med ett album än vad folk tror. Men det är bara bra om det verkar som att vi bara dricker och härjar runt. Det är en del av tricket – det skall verka som att det är kaos, men det är självklart bara något som vi själva har iscensatt.

Pixies har klarat av att hålla en anmärkningsvärt stabil uppsättning genom årens lopp med undantag från Kim Deals avsked från bandet förra året. Hennes ansträngda förhållande till Black Francis finns väl dokumenterat och ska ha medfört mycket stress för bandet. Deal var också den som var minst intresserad av att skriva nytt material. Efter avskedet blev hon först ersatt av en annan Kim – Kim Shattuck från The Muffs, och sedan av Paz Lenchantin (A Perfect Circle, Zwan) som nu är en permanent medlem i bandet.

Hur påverkades ni av att Kim slutade?

– Vi påverkades otroligt mycket. Vi gick på en riktig smäll när hon bestämde sig för att dra sig ur. Det var mycket ”shit” och ”fuck”, och jag tror att Charles drog till puben för några ”ales”, berättar Santiago och fortsätter:

– När vi kom tillbaka till studion väntade Gil (producenten Gil Norton, som jobbat med alla Pixies plattor efter Surfer Rosa, red.anm) på oss och sa att vi borde göra färdigt låtarna. De fanns där – och de väntade på oss. Vi hade ett jobb som vi var tvungna att göra klart helt enkelt. Här kom våra arbetarklass-egenskaper väl till hands, men vi visste inte vad vi skulle göra, så vi funderade först på att släppa plattan under ett annat namn än Pixies. Men vi hade jobbat så länge för detta och vi kände att en sådan grej bara skulle bli löjlig. Vi låter ju som Pixies, för fan. Det var stora skor som skulle fyllas, men andra band har varit med om värre saker. AC/DC blev ju till exempel av med sin sångare, men de fortsätter ändå göra sin grej.

Det finns en spänning och friktion i er musik, och jag antar att det också finns en del spänningar inom bandet. Hur har ni klarat att upprätthålla relationerna inom gruppen och inte bara bli ett tillbakalutat, förnöjt band som gör covers på sina egna låtar?

– Ja det finns alltid någon form av spänning inom Pixies. När det kommer till mig själv så koncentrerar jag mig mest på mina uppgifter i bandet: att spela ordentligt och göra min del av jobbet. Jag tänker mest på vad jag vill göra med min gitarr – och så gör jag det. Det är spänningen för mig, svarar en diplomatisk Joey Santiago – som inte heller är känd för att vara någon bråkstake. Han lägger till:

– Det finns självklart även spänningar i inspelningssituationen – vissa dagar kommer vi helt enkelt inte överens. Men jag tror att det måste finnas någon sorts spänning för att göra något bra. En bro behöver spänning, annars faller den samman. Detsamma gäller för oss, både individuellt och som grupp.

Vårt samtal går in på dagens digitala musiksamhälle och streaming – en verklighet som Santiago själv talar väldigt varmt om.

– Allt det här har gjort det mycket lättare att introducera ny musik för folk. Det är något som vi i Pixies gillar väldigt mycket, och är också en av orsakerna till att vi begränsat vår fysiska utgåva. Det blir mindre kostnader för artisterna och tillgängligheten för fansen är mycket större än tidigare – en ”win-win”-situation för alla parter.

Från ett bands perspektiv, på vilka andra sätt har musikindustrin förändrats sedan ni började?

– Vi har turen att vi redan är ett etablerat band. Vi har vår egen marketing-apparat, och vår egen distribution. Det är de två viktigaste elementen i ett skivbolag. I den digitala tidsåldern behöver vi egentligen inte någon label. Om jag säger så här: you can call your own shots a lot better these days.

Efter så många år, vad är det roligaste med att spela gitarr i Pixies?

– Först och främst att jag får friheten att göra precis vad jag vill. Charles litar på att jag gör så att gitarrerna passar bra för Pixies, och jag vet ju ungefär vad bandet går ut på, säger Santiago och fortsätter:

– Jag har hittat min egen stil, och lyckligtvis är den accepterad av Pixies. Så det är väl det viktigaste för mig. Det är deras sound, och det är min stil.

Text: Bjørn Hammershaug. Översättning: Nora Lindkvist.