På albumets första spår ”Min stad” tycker vi oss höra ”Ja, jag kommer alltid, alltid tillbaka”. Det är en textrad som vi gärna använder när vi pratar om Linnea, för vi blir alltid lika glada när hon släpper ny musik. Hon är en mästare på att leka med ord och vi tycker oss hitta nya betydelser för varje gång låtarna spelas. Linnea har hittat konsten att förmedla svåra känslor på ett äkta och naturligt sätt. Det känns i hjärtat helt enkelt.

För WiMP har Linnea Henriksson svarat på några frågor om vilka album hon gillar och hur tanken gick kring sitt eget album.

När lyssnade du senast på ett album från början till slut, och vilket album var det?

– Beyoncés nya skiva, när det plötsligt bara fanns där i slutet av 2013.

Hur lyssnar du helst på en hel skiva?

– I bra lurar, antingen när jag reser eller ute på promenad.

 I vilken utsträckning spelade du in ”Du söker bråk, jag kräver dans” med tanken på att den ska spelas från A till Ö?

— Även om jag skrev låt för låt och lät allt bli vad det blev hade jag en övergripande idé om att mina låtar skulle fungera som ett album. Jag gillar albumformatet och vill gärna att det ska funka att lyssna på från början till slut med medveten dynamik. Jag är hela tiden vaksam på att jag inte fastnar i ett och samma mönster när jag skriver och spelar in musik och försöker skriva olika typer av låtar som just ska fungera tillsammans och komplettera varandra istället för att ta ut varandra.

Vilket album skulle du rekommendera att lyssna på från början till slut, och vad ska man lyssna efter?

– Jag tycker att Janelle Monáes senaste album ”The Electric Lady” är ett roligt album då det verkligen är gjort för att just gå att lyssna på från början till slut. Många låtar flyter ihop med varandra och det finns många mellanspår som binder ihop plattan och skapar en röd tråd. Så är det med Missy Elliotts skivor också, som jag lyssnade väldigt mycket på under högstadiet och har hittat tillbaka till igen.