Arkiv för tagg rock

- Sida 2 av 2

WiMP Festival: Sweden Rock-besökarna om årets festival

av Nora Lindkvist

Vi tillbringade torsdagen och fredagen på en av Sveriges största och mest älskade festivaler – Sweden Rock Festival i Sölvesborg! Förutom att kolla in bland annat Alice Cooper, Dark Angel, Alter Bridge, Q5 och Tesla hann vi också med att prata med några av besökarna. Och som vi nämnde i vårt förra inlägg från festivalen så var det överlag VÄLDIGT bra stämning. Detta smittade så klart av sig, och vi vill passa på att tacka arrangörerna för en grymt trevlig första vistelse på den omtalade rockfesten. Vi kommer självklart tillbaka nästa år! Men kolla gärna in vår lilla film från festivalen nu – och vi ber om ursäkt i fall den upplevs som lite högljudd, hehe.

WiMP Festival: Sweden Rock Festival 2014, torsdagen

av Nora Lindkvist

Sweden Rock Festival 2014 – nu är vi äntligen här! Men det var inte helt enkelt. De strejkande Öresundstågen har helt klart satt sin stämpel på festivalen, där många fått betala otaliga timmar och extrapengar för att överhuvudtaget ta sig fram till Blekinges rockmecka: Sölvesborg. Undertecknad fick byta tåg tre gånger och till sist snällt ta taxi för att komma fram till hotellet. Och jag var inte den enda. Lilla Bromölla har plötsligt fått sin plats på kartan som gränsstation mellan festivalen och de lila Pågatågen som tar folk till och från landskapet. För några tåg från Sölvesborg går fortfarande inte. Nu på morgonen gick festivalen också ut med information att en vattenläcka tvingat kommunen att stänga av vattnet för tillfället. Det finns alltså mörka moln som seglar strax av SRF:s huvud i år. Men så är det ju fortfarande ”Sveriges trevligaste festival”, eller?

norafeliziasrf
Så här glada var vi över att äntligen tagit oss fram till Sölvesborg.

Ja, när vi gled in på området på eftermiddagen hade en regnskur precis dragit förbi och när de amerikanska 80-tals-rockarna i Tesla entrade Rock Stage trängde några solstrålar igenom den kompakt-gråa himlen. Och det blev en riktigt fin kväll på området, även om många menade att området kändes glesare än vad det brukar vara.

people5
Glad publik och WiMP-Felizia under Alter Bridges spelning.

Många besökare nämnde dragplåstret Black Sabbath som deras must-see under festivalen, men även Volbeat, Monster Magnet, W.A.S.P, Rob Zombie och Dark Angel verkar vara stora favoriter i år. Och så får vi inte glömma ikonen Alice Cooper, som faktiskt kom att imponera stort med sin slipade show senare på torsdagskvällen. Tidigare höll en avslappnad Mr. Cooper presskonferens för en uppsluppen skara journalister som sattes i skratt när Alice deklarerade att han efter sin bortgång tycker att Johnny Depp eller Brad Pitt kan ta över hans roll eftersom ”vi praktiskt taget ser likadana ut”. Och ja, det kanske ligger något i det?

alicec1
Alice Cooper höll presskonferens. Eller är det Johnny Depp?

 

alicec2
Alice Cooper imponerade med sin välsvarvade show, och bjöd så klart publiken på några av sina största hits.

Allt som allt måste vi ändå säga att vi hade en fantastisk första dag på SRF! Idag skiner solen lite starkare och kan besökarna bara ta sig till området kan Nationaldagen nog bli en av festivalens starkaste. Mer om det senare!

felizialyft
WiMP-Felizia med peppade besökare.

Rival Sons – bluesens söner

av Nora Lindkvist
rival_sons2_mag

Kaliforniabandet Rival Sons har sedan de dök upp för fem år sedan, kommit att bli ett av världens ledande klassiska rockband. Vi fick en pratstund med bandets trummis Michael Miley, som berättar om deras nya album Great Western Valkyrie, som också släpps i WiMP idag.

Först av allt – grattis till ett fantastiskt bra album. Jag tycker att det är rimligt att säga att ”Pressure & Time” pekar tillbaka mot innovatörer som Led Zeppelin, medan ”Head Down” för mig låter lite mer ”modern” och har en viss glamrock-känsla. Den här gången verkar det som att ni har grävt er rätt in i en guldgruva av klassisk rock. Albumet har ett rått sound, trummorna är autentiska och vokalerna är fulla av 70-tals-smärta. Vilka är dina tankar om den musikaliska resan mot Great Western Valkyrie – och hur bestämmer ni vilken väg ni ska gå musikaliskt som band? 

 Tack för fina ord och för intresset. Jag gillar egentligen inte att ge ett samlat svar på en så pass genomtänkt fråga, men verkligen: albumet ger bara en ögonblicksbild av vilka vi var på den tiden när vi spelade in. Det är ingen pre-produktion; vi kommer upp med idéer på plats och sedan spelar vi in dem. Det är en ganska autentisk process. Så om din värdering av det istället är att det är som en ”guldgruva” så ska du ha ett tack för det, säger Miley och fortsätter:

– Jag tror att vi dök ner i något som är större än vad vi själva är i stånd att förklara – och det är jag väldigt stolt över. Jag ler lite för mig själv när folk säger att vi lånat från ”klassisk rock”. Vi älskar självklart Led Zeppelin, The Who, The Beatles, Animals och så vidare; vi växte upp med den musiken. Men först och främst älskar vi blues – bluesen som inspirerade dessa klassiska rockband, och vi älskar och respekterar bra låtskriveri och produktion. 1960-talet är ”klassisk” eftersom att det är en epok som genomsyrades av ärlighet och ett konstnärligt uttryck. Folk ville påminnas om att de hade en själ! Som moderna musikaliska konsumenter av idag saknar vi detta, men jag vill tro att Rival Sons ändå representerar det ”klassiska sättet” att göra saker på. Förlåt, jag är en konstnär, vi är ganska dåliga på att sätta någon stämpel på oss själva, haha….

En av mina favoriter från nya albumet är ”Rich And The Poor”, med sin otroligt filmiska melodi. 

– Hah, där lyckades du också pricka in min personliga favorit. Jag sa till killarna att ”det här är en låt som borde varit med i nästa Quentin Tarantino-film”. Så ja, filmisk är den. Tack! Jag kan inte prata för Jay (Buchanan, vokalist och låtskrivare) om vad som inspirerade honom till att skriva den här låten, men jag kan säga att när jag hörde ”…that´s how babies are made” så transporterades jag direkt till ungdomen, och fick ett nytt perspektiv på livet. När det gäller trummorna så försöker jag tänka på vad låter betyder, och bygger upp dem utifrån det. Som ”Open My Eyes, där behövs det ”earth”; ett tungt fundament, eller hur? ”Rich And The Poor” är däremot lite mer orolig av sig.

I Oslo har ni tagit er upp från att spela på små indieklubbar till att spela på stora utescener med upp mot 10 000 personer i publiken. Hur kommer det sig att ni gjort så många spelningar i Skandinavien? 

– Jag vet inte! Vi bara fortsatte att komma tillbaka. Det började på Blå i Oslo. Vi sålde ut vår första konsert där och publiken var helt vild. Vi hade så himla roligt! Men jag vet inte, ibland träffar du någon som du vill släppa loss med. Det är lite så vi känner med Norge. Och vi får inte glömma att Norge också är ett av de vackraste landen på jordklotet.

Den här sommaren ska ni besöka bland annat Sverige, Danmark, Norge och Tyskland, supporta Aerosmith, spela på små bluesfestivaler och på stora rockfestivaler som Donington och Rock am Ring. Hur förbereder ni er för så många olika livesättningar? 

– Vi gör vår grej. Oavsett var vi spelar så kör vi på vårt rock n roll-varumärke: ärligt och 110 %.

Albumet spelades i huvudsak in med analog utrustning, och ni tillbringade ganska kort tid i studion. Finns det några fördelar eller nackdelar med att spela in på det sättet? 

[wimp type=”playlist” id=”f562c86b-86ce-4915-a1c3-a1d22698b811″]Rival Sons Square One[/wimp]

– Fördelarna vinner över nackdelarna! Ibland skulle man önska att det fanns mer tid att fixa till saker, men man inser också att det bästa sättet att göra saker på är att inte övertänka dem. Det gäller för allt i livet. Ska jag göra det här eller ska jag göra det där? Bla-bla-bla, sluta med grubblandet! Så närmar vi oss också inspelningsprocessen. Som man brukar säga, ”there´s no crying in baseball”. Livet händer. Detsamma gäller för musik. Det är jazz. Det är improvisation. Varje ögonblick gäller.

Vi har bjudit in er till en speciell studio i Notodden i slutet av juli. Juke Joint byggdes av Steve Wold, också känd som hobo-bluesartisten Seasick Steve. Han är en vintage-entusiast och har samlat studioprylar i många år. Hjärtat av studion är en legendarisk Audiotronix-mixer från STAX i Memphis. Är detta en miljö som inspirerar er, och vad kan vi förvänta oss från er om ni kommer dit? 

– You had me at STAX! Några av tidernas största musiker någonsin har spelat in på det bordet. Vi har fått mycket inspiration från liknande mixerbord, så man vet aldrig vad som kan hända. Dave Grohls film om ”Sound City” handlade ju till exempel bara om det. Rival Sons handlar också om det.

Sveinung Rindal

Vill du ha ett fysiskt exemplar av Great Western Valkyrie? Beskriv då vilken som är din favoritlåt från plattan och skicka svaret till tavla@wimpmusic.com så är du med i tävlingen om ett ex.

Retroalbum i fokus: The Creeps – Blue Tomato

av Nora Lindkvist
thecreps1200

En enkel inledning på en text om Älmhults garagerockare-omvandlade-till-hipsters The Creeps vore att de lika gärna kunde ha arbetat för IKEA. Man skriver lätt så. Men ett band som The Creeps tar liksom inte anställning hos något så “Svenssonskt” som IKEA. Man går sin egen väg istället. Och blir ett av vårt lands största popakter någonsin.

Puritanerna vill förstås inte höra talas om annat än att ett klassiskt The Creeps-album heter antingen Enjoy The Creeps eller Now Dig This!. Och man kan förstås fråga sig varför någon som jag, som håller den Lyres-osande ”Down At The Nightclub” som deras största sång, då sitter och skriver vackra ord om en helt annan av deras skivor. Men Blue Tomato, bandets tredje album, hade något som de båda föregångarna saknat: star quality.

Tre faktorer satte topplistebollen i rullning för den redan etablerade, tajta kvartetten från det småländska bondesamhället: 1) Clarence Öfwerman, producenten som bandet träffade i samband med deras turné som förband till Roxette, 2) Smash, framgångsrik Herngren & Holm-skapad komediserie i SVT, samt 3) lyckosam, modeinriktad, tidsenlig och prisbelönt musikvideo till ”Ooh – I Like It!”.  Utifrån dessa fann de stora massorna att de faktiskt gärna hade en soulröst med pondus i radio dagligen, vilket de fick i form av Robert Jelinek som inte gav ifrån sig något annat än perfekt fraserade Stax-framträdanden. ”Right Back On Track” blev en funkig andrahit från albumet, näst efter ”Ooh…”, som lika gärna kunde ha fångats i en Alabama-studio, med hundraprocentig andrastämma från Zemya Hamilton.

Man kan ha invändningar mot Öfwermans radioorienterade produktion, mot en fräckhet som försvann i takt med att förpliktelserna mot skivbolaget WEA skulle uppfyllas, mot att äktheten från deras vara i otakt med samtiden urholkades när de lämnade de små scenerna för de stora. Men att Blue Tomato blivit ett album som sällan nämns när tidernas största svenska alster räknas är inget annat än ett svek.

Jag får en stund med en av bandets grundare, trummisen Patrick ”Putte” Olsson (numera i Americana-på-svenska-gruppen HONKS), och det blir lite snack om musikers möjligheter och omöjligheter att överleva på musiken innan han drar sig till minnes hur allt ledde fram till att The Creeps blev Sveriges populäraste rockband.

Berätta den fantastiska sagan om hur lilla Älmhults The Creeps blev hela världens The Creeps.

– Vi var ju inte beredda på att allt skulle bli så stort som det blev. Vi trodde ju att det blev större och större för alla band. Först med Enjoy The Creeps då vi turnerade sjukt mycket, vi var aldrig hemma. Tyskland, Italien, Frankrike, Spanien – 60-talsvågen var så stor i de länderna. Dock blev det inte så mycket England.

Från början var det ju mycket garagerock för er, men sedan svängde ni mer åt soulen för varje album?

– Mmm, vi hade ju alla olika referenser, jag själv lyssnade mycket på AC/DC och punk. Just där 1983-1985 var det ju bara skit som spelades i radio, det absolut värsta pisset någonsin ute på discona. Det gjorde att väldigt många sökte sig tillbaka, och helt plötsligt upptäckte man The SonicsThe Pretty ThingsThem och sånt. På 70-talet var det väldigt många mods i Älmhult, vilket var väldigt konstigt. Vi växte upp i ett stort hus där det bodde en kille vars föräldrar var döda, och där hängde vi hela tiden. Alla som fick stryk av raggarna; hårdrockarna, punkarna, syntarna, modsen och alla outsiders samlades där och tillsammans blev det världens bästa skivsamling. Deep PurpleMisfitsThe WhoThe KinksFront 242 och allt där emellan. I och med att Hot Stuff Records (legendarisk postorderskivaffär, red:s anm.) fanns i Älmhult blev det också naturligt. Alla fick någon sorts grundutbildning i hur musik skulle vara.

– Något som skilde pojkarna från männen var sångarna som fanns bland oss. Det tog ett tag innan Robban (Jelinek) kom på att han sjöng så jävla bra, men sedan när han väl upptäckte det var det bara en väg framåt. Efter en spelning på Ritz i Stockholm fick vi kontrakt med WEA/Warner för att spela in Now Dig This!. De hyste in oss i Polarstudion på nätterna då den stod oanvänd, och det blev rena himmelriket för oss. Vi tvingades byta ut alla våra instrument och utrustning, för allt gav plötsligt missljud ifrån sig som inte hade hörts i studios där vi tidigare spelat in!

– Sen drog vi ut på turné igen 1988, och fick recensionerna för Now Dig This! faxade till någon bensinmack i Italien. Den blev oerhört hyllad där hemma, och så satt vi där i någon landsortsby. När vi kom hem skulle vi göra en turné med albumet, men först var vi med i TV för första gången i Sverige, i programmet Gig (1989 – avsnittet finns tillgängligt i SVT:s Öppet arkiv). Alla musikintresserade tittade ju på det programmet, och plötsligt ringde varenda bokare och ville boka om till betydligt större lokaler än de ”fritidsgårdar” vi skulle spelat på!

Var det i samband med det som ni fick åka på turné med Roxette?

– Ja, efter att plattan kommit ut läste vi att Marie Fredriksson tyckte att vi var Sveriges bästa band och sen fick vi veta av vår manager att vi skulle vara förband till dom. Vi fattade ju ingenting! När vi var uppe i Silence-studion uppe i Koppom kom Hasse (Ingemansson, organist) på att ”scenerna är säkert skitstora, vi måste ha någon dansrutin eller nåt”. Så vi stegade upp i ett stort rum och började öva in steg samtidigt som vi skrev ”Intro” (startspår på Blue Tomato, red:s anm.), inklusive några uppsydda jättefula caper med texten. Sedan kom vi till premiären i Halmstad fick veta att det skulle vara 20.000 i publiken. Efter soundcheck kände vi att måste öva mer, så vi åkte ut i skogen på någon grusväg där vi mätte upp 18 meter och började köra ”Beat the groove…” och räknade ”1, 2, 3″ som världens sämsta Let’s Dance-deltagare.

– För oss var det ett djävulskt hårt jobb, men det betalade sig för vi hade 30 minuter totalunderhållning med våra små medel, precis som man måste ha innan Roxette körde igång.

Och det var i den vevan ni träffade Clarence Öfwerman som producerade Blue Tomato?

– Precis, och det var liksom helt naturligt för oss att spela in nästa platta med Roxettes producent. Vi tänkte att ”nästa år kör vi själva en sådan turné”, man fattade inte nivån. Det hade ju varit uppåt, uppåt hela tiden för oss, så varför skulle inte det fortsätta? I slutet av turnén kom vi överens om att jobba ihop och rätt som det var befann vi oss i Polarstudion igen. Hur alla låtar skrevs, det har jag ingen aning om, Robban bara hade dom.

Även om Robert Jelinek var den som skrev alla låtar måste väl ändå ni andra ha haft en hel del inverkan på exempelvis arrangemang?

– Robban har alltid gjort väldigt riffbetonade låtar, så det man spelade på trummorna spelade även med basen, gitarren och hammondorgeln. Han hade oftast riffen klara och visade hur vi skulle spela, därefter blev det upp till oss att forma låten tillsammans.

– För min egen del var det helt nytt att spela efter click-tracks som höll takten. Dom gjorde specialrytmer åt mig med konstgjorda congas och bongotrummor, som lät helknäppa i öronen. På grund av det spelade jag rätt stifft och trist på det här albumet mot för vad jag brukar göra, men det blir så när man sitter där och det ska vara ”på riktigt”. Annars hade jag ju gjort det helt annorlunda, och när Clarence sa att man måste ta om det då tog man om det, så klart.

Hur kom ”Ooh – I Like It!”, med sina coola grooves och nonsensrim, till?

– Grejen var att vi inte ens ville släppa den låten. Vad jag minns var vi i en studio i Malmö och spelade in demos och njöt av det fina vädret ute på ståltrappan när vi började slänga ut lite ord och rim. Innebörden av Blue Tomato var nåt vi funderade över; alltså, det är ju en planet, och folk som kommer därifrån har jävligt mycket groove, och då ska vi ner på jorden och rensa upp bland folk som inte har något groove. Så själva låten började som ett stort garv för oss när vi slängde ur oss oneliners om allt och alla som saknar groove. Vi spelade in den och tyckte den lät jävligt bra, men den var inte riktigt vår grej. Sedan testade skivbolaget den på ungdomar och alla ville höra ”Ooh – I Like It!”. Man fick den där hitlåten alla ville ha, men samtidigt blir det lite av ett rockbands förbannelse när den där ursprungliga urkraften i en svettig klubblokal byts ut mot picknickfiltar på Sofieros gräsmatta.

Samtidigt hade ni ju några fler, som ”Right Back On Track” och ”SMASH!” från TV-succén med samma namn.

– Vi kände Felix (Herngren) som hade gjort videon till ”Don’t Go Away”. Sedan har Hasse och Felix jobbat vidare i alla år med Papi Raul, Dan Bäckman och så vidare, så de klickade direkt. Felix ville ha en låt med tennistema, så då gjorde vi ”SMASH!”.

Apropå videos, hur gick inspelningen av videon till ”Ooh – I Like It!” till?

– På den tiden var inte populärmusiken så kopplad till kommersialismen, men vår manager John Gray fick höra att man skulle göra en ny reklamfilm åt H&M, och dom hade hyrt in ett videocrew från USA som använde någon ny sorts film som tog fram färger på ett helt nytt sätt men som var så jävla dyrt. Vi gjorde ett byte så att dom fick refrängen på ”Ooh – I Like It!” mot att vi fick låna detta videocrew i en dag. Så någon sprang ut på Drottninggatan och frågade lite folk som såg balla ut om dom ville komma in och dansa i den här videon med massa ballonger i olika färger. Förutom att vi även ringde Kayo, som vi kände via Warner, deltog även en modell som var H&M:s nya ansikte. Hon var så kort att hon fick stå på en telefonkatalog och dansa!

– När MTV såg videon tyckte dem att det var något helt nytt, och den rullade hela tiden. Vi vann en MTV Video Award med den före Sinead O’Connors ”Nothing Compares 2 U” och Laid Backs ”Baker Man”. Men vi sket i att hämta priset i USA och åkte och fiskade istället. Ett tag blev det nästan löjligt med all uppmärksamhet. Vi vann även någon utmärkelse från GT och vår basist Anders (Johansson) hämtade ut någon affisch, tavla och priset innan vi stack iväg ut på någon krog. Morgonen efter frågade vi vad han gjort av grejerna, varpå han svarade ”…jag lade det ju i bilen, i bagageutrymmet.” Problemet var att vi inte hade någon bil, så dom såg vi aldrig röken av…

Ni vann en Grammis också?

– Ja, för Årets Bästa Svenska Artist. Inför själva galan stod det tydligt i inbjudan ”Mörk kostym”, så vi gick direkt och hyrde oss varsin vit smoking. Folk trodde att det var uppgjort när vi vann, men det var det inte. Direkt efter ceremonin flögs vi i privatplan till Bergen i Norge där Grammisgalan sändes med några timmars fördröjning på ett ställe på storbildsskärm. Precis när sändningen nådde fram till ögonblicket där vi tar emot priset gick ridån upp och så stod vi där i samma kläder och började spela.

Vilken är din favoritlåt från Blue Tomato?

– ”Right Back On Track”, det är ju en jävligt bra låt. Det finns någon singelversion där en blind pianist har gjort något groove. Jag har den själv bara inspelad på kassett, det är ett sånt jävla sväng! Vi spelade in den själva först, sedan fick han komma in och lägga piano på den. Jag vet inte hur man får tag på den, jag tror att omslaget har vårt namn plus pianistens, men jag är osöker. En sak som gjorde oerhört starkt intryck på mig var när hela plattan var klar, och vi fick sätta oss i ett mörkt rum i studion med en grogg i handen och lyssna på skithög volym. När ”Way Cool” började gick det riktiga rysningar genom kroppen.

När ni sedan skulle turnera med plattan gick du och blev sjukskriven mitt i allt?

– Ja, jag opererades för slitage i axeln och gick på sprutor, men var med på scenen iförd klänning och mitella. Tror det handlade om fem gig och det var trummisen i DiveJimmy Lindberg, som fick den sköna upplevelsen att spela inför 10 000 personer på Storsjöyran…

Skivan kom ut i slutet av 1989, fast officiellt 1990?

– Ja, det var det första nya albumet det stod 1990 på, fast av någon anledning gick det att köpa redan i december 1989. Vi åkte runt på skivsigneringar i Jönköping, Göteborg, Malmö och så vidare. Vi kom upp till Stockholm strax före jul 1989 och det dök upp 15 personer i skivaffären. Dom tog gärna våra autografer på en gammal platta trots att det var fullt med Blue Tomato-affischer överallt, men vi var ändå rätt nöjda. Sedan gick jul- och nyårshelgerna och någon vecka in på 1990 gjorde vi samma resa på nytt, och då fick vi ha poliseskort både på NK i Stockholm och i Nordstan i Göteborg! Det var flera tusen som kom. Varannan köpte CD:n, som då var ett rätt nytt format. ”Ooh – I Like It!”-videon hade under tiden slagit igenom med dunder och brak, och pressen utsåg oss redan då till årets genombrott.

Genomslaget var mycket riktigt enormt. Musiknördar som jag själv köpte plattan, lika väl som mina tjejkompisar som lyssnade på Wet Wet Wet. Men när ”kännare” talar om The Creeps idag handlar det nästan bara om era två första plattor. Varför?

– Det är ju lite så folk fungerar när något blir för stort och för allmänt – då finns det alltid de som tycker att “jag föredrar deras tidigaste album” och så vidare. Men vi gjorde nog ett jävla intryck, för min fru var med i skolorkestern och där spelade dom ”Ooh – I Like It!”!

Tommy Juto
songsforwhoever@hotmail.com

Tommy Juto driver bloggen Songs for Whoever och är även musikskribent på KulturbloggenTillbringade under tonåren ohälsosamt många timmar framför Fisher-stereon med ett skivfodral i handen och rec-knappen i ständig beredskap. Har gått igenom ”perioder” av de flesta genrer: synth, grunge, powerpop, soul, country, psykedelia, reggae. Har oftast orimligt höga krav på sina spellistor. Väljer alltid ut musik för en biltur om den så tar fem minuter.

Kategorier Artiklar

Pixies: Working Class Indie Heroes

av Nora Lindkvist
Pixies 2013-2014

Det legendariska rockbandet Pixies är äntligen tillbaka – 20 år efter deras senaste album. Vi tog oss en pratstund med gitarristen Joey Santiago som berättade om konflikterna inom bandet samt om arbetet med nya plattan ”Indie Cindy”.

– Hur jag vill beskriva Pixies sound anno 2014? Ja herregud…tja, vi är äventyrslystna. Och nostalgiska. Och gamla, lägger Joey Santiago till med ett rungande skratt.

Vi har fått några minuters telefontid med den eminenta Pixies-gitarristen. Joey Santiago är ute och turnerar med bandet och befinner sig passande nog i Santiago, Chile. Bakgrunden till vårt samtal är självklart bandets efterlängtade album-comeback. 2004 begravde kvartetten allt gammalt groll, och har under de senaste åren turnerat flitigt världen över. Men de tog tid på sig att producera nytt material. 10 år efter återföreningen och 20 år efter släppet av sitt senaste album är de nu aktuella med nya plattan Indie Cindy.

– Jag kan egentligen inte beskriva exakt hur vi låter, men jag tycker att vi har en slags ”äventyrslysten aura” över oss. Jag vet inte om det är ett definierat sound, men ja, det är det närmaste jag kommer om jag ska beskriva det, säger Santiago.

Historien om Pixies färgas både av triumf och tragedi. 1985 var startskottet för bandet, som bildades i hemstaden Boston, och som snart fick en given plats på den alternativa rockkartan. När de släppte debut-EP:n Come On Pilgrim, hade de redan signat med brittiska 4AD – ett av dåtidens viktigaste skivbolag, och som också kom att ha stort inflytande på bandets ”arty” image. Albumen Surfer Rosa och Doolittle räknas till några av 80-talets mest inflytelserika plattor, och hade en direkt påverkan på indierockens explosiva framfart under 90-talet.

Pixies förenade poppens omedelbara kraft med punkens energi på ett sätt som sällan föll in under det ordinära. Med sin effektiva växling mellan start/stopp-uppbyggnad och loud/quiet/loud-dynamik skapade de ett karismatiskt, och sedan dess – ofta kopierat sound. Blandningen mellan Black Francis raljerande tonfall, Kim Deals coolness, de finurliga och innovativa gitarrerna från Joey Santiago och de atypiska rytmmönstren från trummisen David Loverings bidrog till att Pixies satte en säregen signatur på rocken i en viktig brytningstid.

Under den första delen av karriären gav de ut fyra album, och även om Bossanova (1990) och Trompe Le Monde (1991) inte blev lika stora som de tidigaste plattorna, var Pixies fortfarande ett band på toppen. Under 1992 gick medlemmarna skilda vägar – ungefär samtidigt som musikstilen de legat grunden för, kom att få ett stort publikt genomslag. Black Francis startade upp en solokarriär som ”Frank Black” , medan Kim Deal gjorde succé med sitt nya band The Breeders. David Lovering gästade olika projekt och satsade senare på en karriär som magiker (ja, magiker), medan Joey Santiago jobbade en del med Frank Black och senare gick över till att göra musik för TV och film.

Efter tio år började dock de forna medlemmarna gradvis att närma sig varandra igen. Först började de jamma lite, och efter ett tag drog de ut på vägarna och spelade. Slutligen började de så att producera nya låtar tillsammans.

Det har gått många år sedan ni senast släppte något, varför bestämde ni er för att spela in nytt material nu?

– Det har aldrig funnits något riktigt bra tillfälle för oss. Det hade varit helt fel att göra något i början av vår återförening, då ingen brydde sig om nya låtar. Då förväntade sig de flesta att vi skulle resa runt och spela gammalt material. Men åren har gått, och vi har faktiskt varit ett band under en längre period nu än vad vi var ”första gången”. Så nu blev det på något sätt vår tur – vår tur att inte bara underhålla andra, utan att också ha lite roligt, förklarar Joey Santiago.

Vägen mot comebacken har kantats av tre EP-släpp, vilket är ett grepp som Santiago menar var en tillfällighet. På frågan om deras syn på albumformatet i dag, svarar han att bandet egentligen inte har någon koll på vad de håller på med.

– Vi prövar oss fram. Vi släppte EP:s för att vi ville testa nya sätt att ge ut musik på. Av en eller annan anledning bestämde vi oss sedan för att ge ut dem som ett album. Nästa gång kanske vi bara släpper singlar, det är omöjligt att säga. Ingenting är fel i dag, man måste bara göra det som känns rätt. Jag tippar på att albumformatet också kommer tillbaka i en eller annan form, men jag vet inte vilken.

Har du några egna favoriter från den nya skivan?

– Jag gillar ”Indie Cindy” med sina konstiga vändningar, element av proggrock och vackra partier. Och så är jag väldigt förtjust i ”Magdalena 318”, som också blivit en publikfavorit.

Pixies lämnade scenen som ett av sin tids mest inflytelserika och lovprisade band. De turnerade med U2 och hyllades av bland andra David Bowie. Kurt Cobain ska ha sagt att ”Smells Like Teen Spirit” mest av allt var ett försök att kopiera Pixies, medan Radiohead uttalade sig om ”Paranoid Android” och sa att de ville att plattan skulle vara en mix av Queens ”Bohemian Rhapsody” och Pixies. Bandets förgreningar sträcker sig långt och djupt in i den moderna rocken. Men till vilken grad har bandets egen förhistoria påverkat deras sound i dag? Och kände de att de hade mycket att bevisa för omvärlden med den nya plattan?

– Vi gjorde egenligen bara det vi själva ville göra, säger Santiago vänligt, och fortsätter:

– Det enda vi ville bevisa var att det är möjligt att göra bra, vital musik som fortfarande är spännande och relevant trots att den kommer från ett band som varit borta från scenen så länge. Vi har turen att vi kan göra nästan vad vi vill, men att det ändå fortfarande låter som Pixies. Men vi försökte nog att närma oss ett mer futuristiskt uttryck – en ambition som vi förhoppningsvis lyckats med. När man om några år ser tillbaka på albumet tror jag att folk kommer tänka att ”jo, det är faktiskt jävligt bra”.

Tror ni att det är möjligt för er att påverka unga människor i dag, på samma sätt som ni gjorde för 25 år sedan?

– Nej, det tror jag inte. De unga människor som lyssnar på oss i dag gör nog det för att de gjort sin egna musikhistoriska research, och snubblat över oss. Men vi är lyckligt lottade att vi har en slags oförutsägbar och fräsch vibe som jag tror medför att nya generationer av musikintresserade kan komma att stöta på oss.

När Pixies gästade Sentrum Scene i Oslo tidigare i år var bandet som ett välsmort maskineri. Det förekom inget mellansnack, något flirtande med publiken eller någon synlig kommunikation mellan bandmedlemmarna. De lät musiken tala för sig själv, och det gjorde den – med minst lika mycket övertygelse som för 20 år sedan. Då spelade de några av de nya låtarna men det var, inte särskilt överraskande, det äldre materialet som fick störst respons. Även om Santiago inte är bandets huvudsakliga låtskrivare, är vi ändå nyfikna på hur bandet bar sig åt för att skriva de nya låtarna.

Försökte ni upptäcka ett nytt musikaliskt territorium eller ville ni hitta tillbaka till ert tidigare sätt att skriva låtar?

– Vi försökte nog hitta något nytt. Vårt mål var att få musiken att låta mer futuristisk, och det tycker jag att vi lyckades med. Jag har aldrig tidigare använt så mycket effekter, förutom när jag jobbat med filmmusik, så det var en ny upplevelse för mig. Men själva processen såg likadan ut som förut. Charles (Charles Thompson IV aka Black Francis aka Frank Black) skrev grunden till låtarna och jag lade på gitarrer. Dave hittade på en rolig atypisk rytm – och så var vi igång. När vi är i studion som jobbar vi, och det är 5 % skoj och 95 % arbete. Så har det alltid varit för oss.

Ni är ett ”arbetarklassband”?

– Yes, det är verkligen vad vi är, säger Santiago och fortsätter:

– Du förstår, det är mer jobb med ett album än vad folk tror. Men det är bara bra om det verkar som att vi bara dricker och härjar runt. Det är en del av tricket – det skall verka som att det är kaos, men det är självklart bara något som vi själva har iscensatt.

Pixies har klarat av att hålla en anmärkningsvärt stabil uppsättning genom årens lopp med undantag från Kim Deals avsked från bandet förra året. Hennes ansträngda förhållande till Black Francis finns väl dokumenterat och ska ha medfört mycket stress för bandet. Deal var också den som var minst intresserad av att skriva nytt material. Efter avskedet blev hon först ersatt av en annan Kim – Kim Shattuck från The Muffs, och sedan av Paz Lenchantin (A Perfect Circle, Zwan) som nu är en permanent medlem i bandet.

Hur påverkades ni av att Kim slutade?

– Vi påverkades otroligt mycket. Vi gick på en riktig smäll när hon bestämde sig för att dra sig ur. Det var mycket ”shit” och ”fuck”, och jag tror att Charles drog till puben för några ”ales”, berättar Santiago och fortsätter:

– När vi kom tillbaka till studion väntade Gil (producenten Gil Norton, som jobbat med alla Pixies plattor efter Surfer Rosa, red.anm) på oss och sa att vi borde göra färdigt låtarna. De fanns där – och de väntade på oss. Vi hade ett jobb som vi var tvungna att göra klart helt enkelt. Här kom våra arbetarklass-egenskaper väl till hands, men vi visste inte vad vi skulle göra, så vi funderade först på att släppa plattan under ett annat namn än Pixies. Men vi hade jobbat så länge för detta och vi kände att en sådan grej bara skulle bli löjlig. Vi låter ju som Pixies, för fan. Det var stora skor som skulle fyllas, men andra band har varit med om värre saker. AC/DC blev ju till exempel av med sin sångare, men de fortsätter ändå göra sin grej.

Det finns en spänning och friktion i er musik, och jag antar att det också finns en del spänningar inom bandet. Hur har ni klarat att upprätthålla relationerna inom gruppen och inte bara bli ett tillbakalutat, förnöjt band som gör covers på sina egna låtar?

– Ja det finns alltid någon form av spänning inom Pixies. När det kommer till mig själv så koncentrerar jag mig mest på mina uppgifter i bandet: att spela ordentligt och göra min del av jobbet. Jag tänker mest på vad jag vill göra med min gitarr – och så gör jag det. Det är spänningen för mig, svarar en diplomatisk Joey Santiago – som inte heller är känd för att vara någon bråkstake. Han lägger till:

– Det finns självklart även spänningar i inspelningssituationen – vissa dagar kommer vi helt enkelt inte överens. Men jag tror att det måste finnas någon sorts spänning för att göra något bra. En bro behöver spänning, annars faller den samman. Detsamma gäller för oss, både individuellt och som grupp.

Vårt samtal går in på dagens digitala musiksamhälle och streaming – en verklighet som Santiago själv talar väldigt varmt om.

– Allt det här har gjort det mycket lättare att introducera ny musik för folk. Det är något som vi i Pixies gillar väldigt mycket, och är också en av orsakerna till att vi begränsat vår fysiska utgåva. Det blir mindre kostnader för artisterna och tillgängligheten för fansen är mycket större än tidigare – en ”win-win”-situation för alla parter.

Från ett bands perspektiv, på vilka andra sätt har musikindustrin förändrats sedan ni började?

– Vi har turen att vi redan är ett etablerat band. Vi har vår egen marketing-apparat, och vår egen distribution. Det är de två viktigaste elementen i ett skivbolag. I den digitala tidsåldern behöver vi egentligen inte någon label. Om jag säger så här: you can call your own shots a lot better these days.

Efter så många år, vad är det roligaste med att spela gitarr i Pixies?

– Först och främst att jag får friheten att göra precis vad jag vill. Charles litar på att jag gör så att gitarrerna passar bra för Pixies, och jag vet ju ungefär vad bandet går ut på, säger Santiago och fortsätter:

– Jag har hittat min egen stil, och lyckligtvis är den accepterad av Pixies. Så det är väl det viktigaste för mig. Det är deras sound, och det är min stil.

Text: Bjørn Hammershaug. Översättning: Nora Lindkvist. 


Sida 2 av 2
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB