Tommy Juto gör den här veckan en djupdykning i ett av tidernas bästa reggaealbum, det ikoniska ”Trenchtown Mix Up” från The Gladiators.

Som om det skulle spela någon roll. Reggae spelar vi väl när vi vill, oavsett årstid? Men existerar en enda årstid då reggae inte kan undvaras torde det vara sommaren. Och ett album som inte får släppas utom hörhåll är Trenchtown Mix Up, rootsreggaebandet The Gladiators så omtyckta debut från 1976.

Bandet startade upp redan i slutet av 60-talet av sångaren och gitarristen Albert Griffiths, på den tiden hårt arbetande murare i Kingstonförorten Trenchtown tillsammans med The Ethiopians ledare Leonard Dillon. En delad passion för musik byggde upp en vänskap mellan de båda och ledde till att en Griffiths-komposition hamnade på B-sidan till The Ethiopians singel ”Train To Skaville”, och sedermera en rad inspelningar för bl.a. Lee ”Scratch” Perrys legendariska Studio One, däribland debutsingeln ”Hello Carol” från 1968 som sedan nyinspelades för debutalbumet. När basisten Clinton Fearon året därpå blev medlem av The Gladiators införde han deras typiska ”fråga-och-svar”-körer(i par med Dallimore Sutherland) och gav Griffiths Bob Marley-klingande låtar en egen identitet.

Virgingrundaren Richard Branson var ett stort fan av reggae, så pass att han startade dotteretiketten Frontline avsedd att ta upp kampen om Jamaica med Island Records. Han anlitade reggaeentusiasten Johnny Rotten – vars Sex Pistols fanns i Virginstallet – till att scouta nya akter, varpå de båda tillsammans med några medarbetare reste ner till Kingston försedda med en lista över potentiella kontrakteringar, däribland The Gladiators som hade haft en handfull undergroundhits på klubbarna i London. Under beskydd av legendariska producenten Prince Tony Robinson reste bandet till den brittiska huvudstaden och signades av Virgin.

Trenchtown Mix Up producerades av Joe Gibbs i dennes studio tillsammans med ljudteknikern Errol ”ET” Thompson(Gibbs och Thompson var kända som ”The Mighty Two”) och trummisen/ikonen Sly Dunbar. Gibbs och Thompson lyckades uppgradera gruppens sound utan att göra avkall på de genuina, opolerade rötterna, ett misstag som ofta begicks i jakten på att blidka den stora internationella publiken. 

Albert Griffiths skrev alla låtarna – vars allvarsamma rastafariteman om fattigdom, gängkrig i Kingstons slumområden och kamp för frihet ändå skänktes visst hopp om ljusning tack vare de upplyftande popmelodierna – förutom två naturligt införlivade Marley-covers, och det är hitvarning på nästan varenda spår. Den lilla gitarrslingan i ”Hearsay”, basgunget i ”Bellyfull”, falsettkörerna och rytmgitarren i ”Looks Is Deceiving”, spelglädjen i ”Rude Boy Ska”. ”Hello Carol” i hörlurar ger intryck av att de spelat över gamla mastertejper som inte riktigt raderats, medan den tondöva melodikan liksom de skeva gitarrerna i ”Thief In The Night” respektive ”Know Yourself Mankind” får en att förnimma Studio One-känslan i motsats till storbolaget på vilken skivan är utgiven.

Efter fyra album för Virgin Frontline, varav det sista självbetitlade(producerat av Eddy Grant) skrämde bort fler fans än gav dem nya, började intresset för reggae tryta hos skivköparna och därmed även hos Virgin. I början av 80-talet gav The Gladiators ut skivor för amerikanska Nighthawk, och trots till en början starka inspelningar förlorade bandet fans och rootsreggaegenren hamnade alltmer i bakvattnet jämfört med mer tidstypisk dancehall, som var på stark frammarsch i kölvattnet av Bob Marleys bortgång. Steget från Marley till The Gladiators var inte långt, men det är sorgligt orättvist att de sistnämnda inte fick framgångarna de förtjänade, särskilt som de gjorde ett av tidernas bästa album alla kategorier.

Om du för en stund skulle ta och lägga undan alla de där sedvanligt sliskiga reggaehitsen du hörde till leda redan förra millenniet och istället plocka fram klassiska Trenchtown Mix Up kommer hängmattan plötsligt att kännas ännu behagligare, solen ännu mer smekande och din semester plötsligt både meningsfull och lättjefull på samma gång. Ingen sommar utan reggae.

Tommy Juto driver bloggen Songs for Whoever och är även musikskribent på Kulturbloggen. Tillbringade under tonåren ohälsosamt många timmar framför Fisher-stereon med ett skivfodral i handen och rec-knappen i ständig beredskap. Har gått igenom “perioder” av de flesta genrer: synth, grunge, powerpop, soul, country, psykedelia, reggae. Har oftast orimligt höga krav på sina spellistor. Väljer alltid ut musik för en biltur om den så tar fem minuter.

En enkel inledning på en text om Älmhults garagerockare-omvandlade-till-hipsters The Creeps vore att de lika gärna kunde ha arbetat för IKEA. Man skriver lätt så. Men ett band som The Creeps tar liksom inte anställning hos något så “Svenssonskt” som IKEA. Man går sin egen väg istället. Och blir ett av vårt lands största popakter någonsin.

Puritanerna vill förstås inte höra talas om annat än att ett klassiskt The Creeps-album heter antingen Enjoy The Creeps eller Now Dig This!. Och man kan förstås fråga sig varför någon som jag, som håller den Lyres-osande ”Down At The Nightclub” som deras största sång, då sitter och skriver vackra ord om en helt annan av deras skivor. Men Blue Tomato, bandets tredje album, hade något som de båda föregångarna saknat: star quality.

Tre faktorer satte topplistebollen i rullning för den redan etablerade, tajta kvartetten från det småländska bondesamhället: 1) Clarence Öfwerman, producenten som bandet träffade i samband med deras turné som förband till Roxette, 2) Smash, framgångsrik Herngren & Holm-skapad komediserie i SVT, samt 3) lyckosam, modeinriktad, tidsenlig och prisbelönt musikvideo till ”Ooh – I Like It!”.  Utifrån dessa fann de stora massorna att de faktiskt gärna hade en soulröst med pondus i radio dagligen, vilket de fick i form av Robert Jelinek som inte gav ifrån sig något annat än perfekt fraserade Stax-framträdanden. ”Right Back On Track” blev en funkig andrahit från albumet, näst efter ”Ooh…”, som lika gärna kunde ha fångats i en Alabama-studio, med hundraprocentig andrastämma från Zemya Hamilton.

Man kan ha invändningar mot Öfwermans radioorienterade produktion, mot en fräckhet som försvann i takt med att förpliktelserna mot skivbolaget WEA skulle uppfyllas, mot att äktheten från deras vara i otakt med samtiden urholkades när de lämnade de små scenerna för de stora. Men att Blue Tomato blivit ett album som sällan nämns när tidernas största svenska alster räknas är inget annat än ett svek.

Jag får en stund med en av bandets grundare, trummisen Patrick ”Putte” Olsson (numera i Americana-på-svenska-gruppen HONKS), och det blir lite snack om musikers möjligheter och omöjligheter att överleva på musiken innan han drar sig till minnes hur allt ledde fram till att The Creeps blev Sveriges populäraste rockband.

Berätta den fantastiska sagan om hur lilla Älmhults The Creeps blev hela världens The Creeps.

– Vi var ju inte beredda på att allt skulle bli så stort som det blev. Vi trodde ju att det blev större och större för alla band. Först med Enjoy The Creeps då vi turnerade sjukt mycket, vi var aldrig hemma. Tyskland, Italien, Frankrike, Spanien – 60-talsvågen var så stor i de länderna. Dock blev det inte så mycket England.

Från början var det ju mycket garagerock för er, men sedan svängde ni mer åt soulen för varje album?

– Mmm, vi hade ju alla olika referenser, jag själv lyssnade mycket på AC/DC och punk. Just där 1983-1985 var det ju bara skit som spelades i radio, det absolut värsta pisset någonsin ute på discona. Det gjorde att väldigt många sökte sig tillbaka, och helt plötsligt upptäckte man The Sonics, The Pretty Things, Them och sånt. På 70-talet var det väldigt många mods i Älmhult, vilket var väldigt konstigt. Vi växte upp i ett stort hus där det bodde en kille vars föräldrar var döda, och där hängde vi hela tiden. Alla som fick stryk av raggarna; hårdrockarna, punkarna, syntarna, modsen och alla outsiders samlades där och tillsammans blev det världens bästa skivsamling. Deep Purple, Misfits, The Who, The Kinks, Front 242 och allt där emellan. I och med att Hot Stuff Records (legendarisk postorderskivaffär, red:s anm.) fanns i Älmhult blev det också naturligt. Alla fick någon sorts grundutbildning i hur musik skulle vara.

– Något som skilde pojkarna från männen var sångarna som fanns bland oss. Det tog ett tag innan Robban (Jelinek) kom på att han sjöng så jävla bra, men sedan när han väl upptäckte det var det bara en väg framåt. Efter en spelning på Ritz i Stockholm fick vi kontrakt med WEA/Warner för att spela in Now Dig This!. De hyste in oss i Polarstudion på nätterna då den stod oanvänd, och det blev rena himmelriket för oss. Vi tvingades byta ut alla våra instrument och utrustning, för allt gav plötsligt missljud ifrån sig som inte hade hörts i studios där vi tidigare spelat in!

– Sen drog vi ut på turné igen 1988, och fick recensionerna för Now Dig This! faxade till någon bensinmack i Italien. Den blev oerhört hyllad där hemma, och så satt vi där i någon landsortsby. När vi kom hem skulle vi göra en turné med albumet, men först var vi med i TV för första gången i Sverige, i programmet Gig (1989 – avsnittet finns tillgängligt i SVT:s Öppet arkiv). Alla musikintresserade tittade ju på det programmet, och plötsligt ringde varenda bokare och ville boka om till betydligt större lokaler än de ”fritidsgårdar” vi skulle spelat på!

Var det i samband med det som ni fick åka på turné med Roxette?

– Ja, efter att plattan kommit ut läste vi att Marie Fredriksson tyckte att vi var Sveriges bästa band och sen fick vi veta av vår manager att vi skulle vara förband till dom. Vi fattade ju ingenting! När vi var uppe i Silence-studion uppe i Koppom kom Hasse (Ingemansson, organist) på att ”scenerna är säkert skitstora, vi måste ha någon dansrutin eller nåt”. Så vi stegade upp i ett stort rum och började öva in steg samtidigt som vi skrev ”Intro” (startspår på Blue Tomato, red:s anm.), inklusive några uppsydda jättefula caper med texten. Sedan kom vi till premiären i Halmstad fick veta att det skulle vara 20.000 i publiken. Efter soundcheck kände vi att måste öva mer, så vi åkte ut i skogen på någon grusväg där vi mätte upp 18 meter och började köra ”Beat the groove…” och räknade ”1, 2, 3″ som världens sämsta Let’s Dance-deltagare.

– För oss var det ett djävulskt hårt jobb, men det betalade sig för vi hade 30 minuter totalunderhållning med våra små medel, precis som man måste ha innan Roxette körde igång.

Och det var i den vevan ni träffade Clarence Öfwerman som producerade Blue Tomato?

– Precis, och det var liksom helt naturligt för oss att spela in nästa platta med Roxettes producent. Vi tänkte att ”nästa år kör vi själva en sådan turné”, man fattade inte nivån. Det hade ju varit uppåt, uppåt hela tiden för oss, så varför skulle inte det fortsätta? I slutet av turnén kom vi överens om att jobba ihop och rätt som det var befann vi oss i Polarstudion igen. Hur alla låtar skrevs, det har jag ingen aning om, Robban bara hade dom.

Även om Robert Jelinek var den som skrev alla låtar måste väl ändå ni andra ha haft en hel del inverkan på exempelvis arrangemang?

– Robban har alltid gjort väldigt riffbetonade låtar, så det man spelade på trummorna spelade även med basen, gitarren och hammondorgeln. Han hade oftast riffen klara och visade hur vi skulle spela, därefter blev det upp till oss att forma låten tillsammans.

– För min egen del var det helt nytt att spela efter click-tracks som höll takten. Dom gjorde specialrytmer åt mig med konstgjorda congas och bongotrummor, som lät helknäppa i öronen. På grund av det spelade jag rätt stifft och trist på det här albumet mot för vad jag brukar göra, men det blir så när man sitter där och det ska vara ”på riktigt”. Annars hade jag ju gjort det helt annorlunda, och när Clarence sa att man måste ta om det då tog man om det, så klart.

Hur kom ”Ooh – I Like It!”, med sina coola grooves och nonsensrim, till?

– Grejen var att vi inte ens ville släppa den låten. Vad jag minns var vi i en studio i Malmö och spelade in demos och njöt av det fina vädret ute på ståltrappan när vi började slänga ut lite ord och rim. Innebörden av Blue Tomato var nåt vi funderade över; alltså, det är ju en planet, och folk som kommer därifrån har jävligt mycket groove, och då ska vi ner på jorden och rensa upp bland folk som inte har något groove. Så själva låten började som ett stort garv för oss när vi slängde ur oss oneliners om allt och alla som saknar groove. Vi spelade in den och tyckte den lät jävligt bra, men den var inte riktigt vår grej. Sedan testade skivbolaget den på ungdomar och alla ville höra ”Ooh – I Like It!”. Man fick den där hitlåten alla ville ha, men samtidigt blir det lite av ett rockbands förbannelse när den där ursprungliga urkraften i en svettig klubblokal byts ut mot picknickfiltar på Sofieros gräsmatta.

Samtidigt hade ni ju några fler, som ”Right Back On Track” och ”SMASH!” från TV-succén med samma namn.

– Vi kände Felix (Herngren) som hade gjort videon till ”Don’t Go Away”. Sedan har Hasse och Felix jobbat vidare i alla år med Papi Raul, Dan Bäckman och så vidare, så de klickade direkt. Felix ville ha en låt med tennistema, så då gjorde vi ”SMASH!”.

Apropå videos, hur gick inspelningen av videon till ”Ooh – I Like It!” till?

– På den tiden var inte populärmusiken så kopplad till kommersialismen, men vår manager John Gray fick höra att man skulle göra en ny reklamfilm åt H&M, och dom hade hyrt in ett videocrew från USA som använde någon ny sorts film som tog fram färger på ett helt nytt sätt men som var så jävla dyrt. Vi gjorde ett byte så att dom fick refrängen på ”Ooh – I Like It!” mot att vi fick låna detta videocrew i en dag. Så någon sprang ut på Drottninggatan och frågade lite folk som såg balla ut om dom ville komma in och dansa i den här videon med massa ballonger i olika färger. Förutom att vi även ringde Kayo, som vi kände via Warner, deltog även en modell som var H&M:s nya ansikte. Hon var så kort att hon fick stå på en telefonkatalog och dansa!

– När MTV såg videon tyckte dem att det var något helt nytt, och den rullade hela tiden. Vi vann en MTV Video Award med den före Sinead O’Connors ”Nothing Compares 2 U” och Laid Backs ”Baker Man”. Men vi sket i att hämta priset i USA och åkte och fiskade istället. Ett tag blev det nästan löjligt med all uppmärksamhet. Vi vann även någon utmärkelse från GT och vår basist Anders (Johansson) hämtade ut någon affisch, tavla och priset innan vi stack iväg ut på någon krog. Morgonen efter frågade vi vad han gjort av grejerna, varpå han svarade ”…jag lade det ju i bilen, i bagageutrymmet.” Problemet var att vi inte hade någon bil, så dom såg vi aldrig röken av…

Ni vann en Grammis också?

– Ja, för Årets Bästa Svenska Artist. Inför själva galan stod det tydligt i inbjudan ”Mörk kostym”, så vi gick direkt och hyrde oss varsin vit smoking. Folk trodde att det var uppgjort när vi vann, men det var det inte. Direkt efter ceremonin flögs vi i privatplan till Bergen i Norge där Grammisgalan sändes med några timmars fördröjning på ett ställe på storbildsskärm. Precis när sändningen nådde fram till ögonblicket där vi tar emot priset gick ridån upp och så stod vi där i samma kläder och började spela.

Vilken är din favoritlåt från Blue Tomato?

– ”Right Back On Track”, det är ju en jävligt bra låt. Det finns någon singelversion där en blind pianist har gjort något groove. Jag har den själv bara inspelad på kassett, det är ett sånt jävla sväng! Vi spelade in den själva först, sedan fick han komma in och lägga piano på den. Jag vet inte hur man får tag på den, jag tror att omslaget har vårt namn plus pianistens, men jag är osöker. En sak som gjorde oerhört starkt intryck på mig var när hela plattan var klar, och vi fick sätta oss i ett mörkt rum i studion med en grogg i handen och lyssna på skithög volym. När ”Way Cool” började gick det riktiga rysningar genom kroppen.

När ni sedan skulle turnera med plattan gick du och blev sjukskriven mitt i allt?

– Ja, jag opererades för slitage i axeln och gick på sprutor, men var med på scenen iförd klänning och mitella. Tror det handlade om fem gig och det var trummisen i Dive, Jimmy Lindberg, som fick den sköna upplevelsen att spela inför 10 000 personer på Storsjöyran…

Skivan kom ut i slutet av 1989, fast officiellt 1990?

– Ja, det var det första nya albumet det stod 1990 på, fast av någon anledning gick det att köpa redan i december 1989. Vi åkte runt på skivsigneringar i Jönköping, Göteborg, Malmö och så vidare. Vi kom upp till Stockholm strax före jul 1989 och det dök upp 15 personer i skivaffären. Dom tog gärna våra autografer på en gammal platta trots att det var fullt med Blue Tomato-affischer överallt, men vi var ändå rätt nöjda. Sedan gick jul- och nyårshelgerna och någon vecka in på 1990 gjorde vi samma resa på nytt, och då fick vi ha poliseskort både på NK i Stockholm och i Nordstan i Göteborg! Det var flera tusen som kom. Varannan köpte CD:n, som då var ett rätt nytt format. ”Ooh – I Like It!”-videon hade under tiden slagit igenom med dunder och brak, och pressen utsåg oss redan då till årets genombrott.

Genomslaget var mycket riktigt enormt. Musiknördar som jag själv köpte plattan, lika väl som mina tjejkompisar som lyssnade på Wet Wet Wet. Men när ”kännare” talar om The Creeps idag handlar det nästan bara om era två första plattor. Varför?

– Det är ju lite så folk fungerar när något blir för stort och för allmänt – då finns det alltid de som tycker att “jag föredrar deras tidigaste album” och så vidare. Men vi gjorde nog ett jävla intryck, för min fru var med i skolorkestern och där spelade dom ”Ooh – I Like It!”!

Tommy Juto
songsforwhoever@hotmail.com

Tommy Juto driver bloggen Songs for Whoever och är även musikskribent på Kulturbloggen. Tillbringade under tonåren ohälsosamt många timmar framför Fisher-stereon med ett skivfodral i handen och rec-knappen i ständig beredskap. Har gått igenom ”perioder” av de flesta genrer: synth, grunge, powerpop, soul, country, psykedelia, reggae. Har oftast orimligt höga krav på sina spellistor. Väljer alltid ut musik för en biltur om den så tar fem minuter.