”Det här är en bra inkörsport till mitt liv.”
avJoacim Cans är mest känd som frontfigur i det svenska metalbandet Hammerfall, men nu väljer han att ta en helt annan riktning. Nyligen släppte han skivan ”Nu Kan Mörkret Falla” med inslag av singer-songwriter och svensk folkmusik. I samband med detta gjorde vi en intervju för att få höra om den nye Joacim Cans!
Du har helt ändrat stil – vad kan vi förvänta oss av ditt nya projekt och album?
– Det bästa är att nollställa sig. Man ska inte ha för höga förväntningar för då blir man lätt besviken. Jag har parallellt med hårdrocken och 80-talsrocken lyssnat på svensk musik. Det här en annan sida av Jocim Cans där jag får uttrycka mig på det svenska språket och använder mig mycket av den svenska folkmusiken, som också genomsyrar hela albumet.
Lämnar du rockscenen nu?
– Absolut inte. Vad det gäller min passion för hårdrock så finns den fortfarande kvar men där har jag min plats i Hammerfall och det kommer jag aldrig lägga ner. Vi håller på att skriva på nytt material och kommer släppa en ny skiva i slutet på nästa sommar. Däremot har jag funnit ett sätt att ventilera den här typen av känslor och gå mer mot singer-songwriter och folkmusik. Det här är något jag hoppas kunna hålla på med parallellt, ingenting tar bort det andra. Men visst räknar jag med viss kritik, för alla fans är inte så glada och vill helst att jag bara ska inrikta mig på hårdrock. Men vi lever ju bara en gång och då tänkte jag försöka göra så mycket som möjligt.
Tror du att dina tidigare fans kommer attraheras av det du gör nu eller kommer du få en ny grupp av fans?
– Både och tror jag. De som är insatta i det som jag gjort tidigare, med Hammerfall och även andra saker, kommer kolla upp det här. Vissa låtar kommer de rynka på näsan inför och tycka att det är ganska så snällt men det finns en stor dos av smärta och stundtals är det ganska suggestivt. Så jag tror det finns något för alla. För dem som tycker att Hammerfall är för hårt så är den här plattan en rätt så bra inkörsport till mitt liv.
Du säger själv att det var viktigt att det inte fick bli powerballader. På vilket sätt har du försökt jobbat bort själva power-delen?
– Det är ganska tydligt om man lyssnar på skivan – jag har skrivit i tonarter som känns väldigt behagliga. Jag har inte behövt ta i så mycket och kan använda mig av uttryck. Hade jag valt högre tonarter så hade det blivit mer hårdrock över det hela trots att instrumenteringen är annorlunda. Det handlar mycket om approachen och jag har försökt att ta bort vibraton och bara sjunga på ett naturligt sätt.
Vad har inspirerat dig till den här skivan?
– Inspirationen kommer utifrån. Först och främst min uppväxt, musikaliskt sett med artister som Cornelis Vreeswijk, Björn Afzelius, Thåström och framför allt Magnus Johansson, som vände upp och ner på min värld med sin debutplatta. Jag tycker att han lyckades skapa något väldigt, väldigt unikt. Jag har också hyllat honom på skivan med låten ”Annelie” och att jag slängt in en cover på ”Dom Som Försöker Sätta Åt Min Vän”. Rent textmässigt inspireras jag av det personliga, det upplevda och det iakttagna.
Om någon skulle göra en cover på en av dina låtar – vilken person skulle det vara och varför?
– Å vad härligt! Då skulle jag vara så fräck och säga Magnus Johansson. I och med att jag lyft fram honom nu så kanske han skulle känna ”Den här hyllningslåten som Joacim Cans gjorde var så fantastiskt bra så jag måste också spela in den!”. Men jag hade inte heller klagat om det var Thåström som gjorde det.
