Jag läser om män som lägger ut sexfilmer på sina ex på nätet (så kallad ”hämndporr”) och jag blir så fruktansvärt illa berörd.

Allt som har med det intima och nakna att göra blir så otroligt förnedrande i samma sekund som man själv inte har makten.

Jag minns en historia från tonåren som jag fortfarande har svårt att tänka på utan att må dåligt.

En tjej hade bråkat med sin sambo efter krogen. De lugnade ner sig och bestämde sig för att sova, klädde av sig och kröp till sängs. Där blossade bråket upp igen och killen blev aggressiv. Så till den milda grad att han knuffade ut henne ur lägenheten och låste dörren. Där stod hon i trapphuset, naken.

Fråntagen all jävla makt. Naken.

Fatta den känslan, att bli tvungen att stå där i trapphuset. Det slutade med att hon sparkade och slog på dörren så en granne vaknade och till slut tog in henne i sin lägenhet och gav henne kläder.

Liknande är troligen den känslan av att se en sexvideo där man själv medverkar spridas på nätet. För att ett ex är svartsjuk, eller i något märkligt försök att vinna sin partner tillbaka. Jag vet knappt vad som är värst (om det nu finns grader i helvetet): att partnern spelat in videon i smyg, eller att han sprider en film som man själv har varit med på att spela in.

Jag tänker ibland på en kort videosnutt som jag vet att min ex-kille har/hade på sin dator. Det var rätt tramsigt, men det var gjort med väldigt mycket kärlek. Jag klär av mig till underkläder och säger någonting på slutet, typ ”saknar dig här hemma” eller ”kom hem nu” eller gud vet vad jag sa. Jag hade nyss fyllt 20. Det blossar om kinderna av skam bara av att skriver de här raderna och då gör jag de ändå med (förhoppningsvis) trygg förvissning om att filmen ALDRIG kommer att åka runt, runt på nätet.

För så ska aldrig någon behöva förnedras.

ALDRIG!

Jag gick med min vän Johanna och såg Återträffen på bio i går.

Jag visste att filmen fått stående ovationer och prisats på filmfestivalen i Venedig.

Jag visste att den vunnit en guldbagge för bästa film och manus.

Men inte trodde jag att filmen skulle knocka mig så som den gjorde. I en och en halv timme var det som att berättelsen höll mig i ett strypgrepp. Vems sida är jag på egentligen? Är jag på mobbade Anna Odells sida? Eller vänta här nu, börjar jag plötsligt känna sympatier för mobbarna? Vad hade jag gjort om jag hamnat på en sådan här Återträff där en person bestämmer sig för att ställa sig upp och berätta sin historia? Har man rätt att göra så som hon gör, eller går det att skylla på att man ”bara var barn”?

Och så klart: Vem var jag när jag gick i skolan?

Och i andra delen av filmen, när Anna Odell ska visa sin imaginära spelfilm om Återträffen för sina riktiga klasskamrater, där väcks det också en miljard olika frågeställningar om vad som är rätt och fel. Jag försöker rannsaka mig själv: hur hade jag betett mig? Jag försöker förstå alla Anna Odells motiv. Eller är det så enkelt att hon är skvatt galen? Får man utsätta människor för det hon gör för att de har mobbat?

Det är liksom FULLT KAOS inombords. Det är känslor åt vänster och höger, upp och ner.

På slutet trillar polletten ner. Det är ju precis det här Anna vill. Att få folk att känna och tänka. Och för att lyckas med det i dag så krävs det fruktansvärt mycket. Det krävs en film som Återträffen.

Ärligt, jag trodde aldrig att en sådan här filmupplevelse kunde hända mig. Att 90 minuter rörlig bild skulle lyckas golva mig totalt. 

Det är den bästa film jag har sett. Se den!

Jag minns för två år sedan när jag var på tv-galan Kristallen. Jag och min reporterkollega Christoffer stod vid ingången där kändisarna ställer sig vid en vägg för att bli fotograferade. Uppdraget för kvällen var att ta tv-kändisarnas reaktioner på att Ulf Brunnberg föreslagit att det borde startas en manskanal. En kanal med boxning, speedway och dokumentärer om Hitler.

De flesta bara skrattade och skakade på huvudena. Gry Forssell skrattade. Agneta Sjödin skrattade. Filip och Fredrik skrattade (och ifrågasatte hur Ulf ens skulle ha råd att starta en kanal, ”krävs det inte hundratals miljoner för det?”). Jag skrattade också. För det lät ju så urbota dumt! En manskanal? VARFÖR skulle man starta en tv-kanal bara för ett visst kön? Haha!

Det jag främst bar med mig från den kvällen var skådespelaren Leif Andrée – underbara, mänskliga, orädda Leif – som på frågan om han tycker det är en god idé av Ulf Brunnberg att starta en manskanal svarade:

– Absolut inte, rikta dig till människor för fan, dumjävel. Vad håller han på med? En kanal för män är befängt. Bra program är universella inte könsbundna. Han får väl ta sina finansiärer och göra den här kanalen men jag tänker inte vara med i alla fall.

I går kom nyheten om att Kanal 9 ska bli en kanal med ”rak och okomplicerad underhållning mot en manlig målgrupp”. Jag visste knappt vart jag skulle titta. Ulf Brunnberg jublade! Jag kände mig nästan dum i huvudet för att jag stått där och skrattat för två år sedan och tänkt att det här inte är saker som HÄNDER på 10-talet. Tydligen händer det. Och jävlar vilken dålig smak det ger i munnen.

Jag har så pass mycket insyn i tv-världen att jag vet att de ägnar mycket tid åt att mäta målgrupper. Vilka åldrar och vilka kön tittade på det här programmet? Många skulle säkert vilt hävda i den här diskussionen att det är KALLA FAKTA att fler män tittar på boxning, speedway och dokumentärer om Hitler. Men då är vi i den här gamla trötta diskussionen igen: bara för att kvinnor alltid haft lägre löner, betyder det att de ska fortsätta ha det? Bara för att vi marknadsfört rosa söta dockor till flickor och svarta tuffa batmanprylar till killar, betyder det att vi alltid ska göra det?

Varför ens bemöda sig med att benämna det som en MANSkanal. Kan det inte bara få vara en kanal för MÄNNISKOR som är intresserade av sport och serier som Top gear och Sons of Anarchy (jag ÄLSKAR Sons of anarchy!).

Äh fy fan. Det enda bra som kommit ur den här historien är Leif Andrées citat:

”Rikta dig till människor för fan, dumjävel”.

Det finns en bråkscen i filmen ”P.S I love you” som är så insiktsfull att jag nästan skäms varje gång jag ser den. Jag känner igen mig så fruktansvärt mycket och jag tänker varje gång jag ser den att DEN HÄR GÅNGEN ska jag minsann ta till mig budskapet ordentligt.

Holly (Hillary Swank) och hennes kille Gerry (Gerard Butler) bråkar. Hon är less på att livet aldrig börjar. Hon ser människor som skaffar större lägenheter och barn medan de sitter i sin trånga lägenhet fem trappor upp utan hiss. Hon trivs aldrig på något av sina jobb och han hankar sig fram på en nystartad chaufförfirma utan någon vidare värst koll på om eller när det kommer att börja trilla in pengar. 

Den här jävla strävan efter att lyckan alltid ska komma sen, ”jag ska bara fixa det här och det här först”. Jag ska bara gå ner sju kilo, skaffa en bättre partner, köpa ett större hus. (Boken Nextopia – Livet, lyckan och pengarna i förväntningssamhället av Micael Dahlén handlar om just det här). Och visst, den här längtan driver oss framåt. Den gör att vi vill ha mer och bättre och större. Den utvecklar oss som människor. Men den gör också att det är så oerhört svårt, på gränsen till omöjligt, att känna sig hundra procent nöjd med det man har just nu.

Och jag vet inte med er, men jag vill verkligen inte leva så. Jag vill precis som Gerry säger fatta att det här är livet. Det har redan börjat.

För att uthärda vardagslunken är det bästa sättet att ställa till med fest med jämna mellanrum.

Jag och Christian går för det mesta hemma på kvällarna i träningskläder, så förra måndagen, när det var Guldbaggegala ställde vi om från att vara levande döda till galakväll. Så då klädde vi upp oss och åt trerättersmiddag!

Så här gick det till:

Först tippade vi vilka vinnarna på galan skulle bli, för att göra det roligare att titta. Och så värmde vi upp med rökta räkor och en hemlagad aioli (som Christian kämpade med i säkert 20 minuter med vår usla visp).

Så kollade vi på Aftonbladets införsnack medan vi åt.

Sedan fixade jag klart varmrätten: svamprisotto.

Till efterrätt åt vi några after eight och drack kaffe.

Och så började galan och en annars helt vanligt sketen måndagskväll kändes ungefär 1000 gånger festligare än vad den hade gjort om vi suttit i adidasbyxor och hålögt surfat på varsin dator.

Jag försöker lära mig mer och mer om hur enkelt livet kan vara. Det senaste året har det äntligen gått upp för mig att min skit sitter i mitt huvud – och att jag när som helst kan stanna upp och notera vad det är som rörs och förs där inne. Genom att observera tankarna blir saker och ting så mycket lättare.

Ta i dag som exempel.

Christian och jag satt i köket och drack vin i går. Det var himla trevligt. Vi hade musikquiz och pratade om roliga idéer vi borde förverkliga. Jag blev till och med så full att jag vid tolvsnåret föreslog att vi skulle hångla med varandra som om det var första gången vi träffades.

Så i dag då: det är totalt kaos i mitt huvud. Jag ångrar att jag drack för mycket. Jag har säkert gått igenom 200 gånger i mitt huvud exakt hur mycket jag drack och tänkt på när jag borde ha slutat. Jag oroar mig för hur jag ska må om någon timme när vi ska i väg och spela badminton. Jag oroar mig PÅ RIKTIGT över att mina tänder blivit sämre av allt rödvin (jag är besatt av min tandhygien på ett ohälsosamt sätt). I ljuset av i dag är gårdagen det sämsta som någonsin hänt mig. Jag har svikit mig själv, jag har tappat kontrollen och druckit mer än vad jag borde, mer än vad som är bra för min kropp.

Det här är inget nytt. Det är samma saker som mal på i mitt huvud efter varje utekväll.

Men nu försöker jag tänka så här: just nu sitter jag i min soffa. I vår lägenhet som jag älskar. Christian, som jag älskar, sitter vid sin dator (på en fåtölj som jag älskar). Jag tittar ut och det är en fridfull syn av snön som vilar på grannhusets tak. Jag andas några djupa andetag. Ingenting runt omkring mig är kaos. Allt är stilla, lugnt. Andas. Mina tankar pågår i mitt huvud, men också bara just där inne. Ju mer jag andas, ju mer jag tillåter allt att vara precis som det är. Och desto lugnare känner jag mig.

Allt är okej. Andas. Allt är precis som det ska vara.

Och livet är rätt fint ändå.

(Bilderna är från en promenad i Värmland över nyårshelgen. Det är inte direkt den fulaste miljön man kan vistas i, om man säger så.)

Så här jobbar jag på dagarna. Jag sitter i soffan och skriver och jag är så fruktansvärt lycklig över att jag kan göra det. Men en sak jag kämpar med just nu är att förstå och acceptera att min dröm är min egen och inte alla människor på jordens.

Så här: jag har suttit på tidningsredaktion och jobbat i tio år. Gudarna ska veta att jag lärt mig miljontals saker och att jag har haft underbara kollegor. Samtidigt har jag alltid känt att det har skavt lite. Under åren som passerat så har jag längtat till något annat. Jag vill ha friheten. Jag vill jobba hemifrån eller från ett kafé, inte lunka till en och samma kontorsstol varje dag. Men missförstå inte nu, den här önskan har jag inte haft för att jag är otacksam på något vis över de jobb jag haft, jag förstår gott och väl att åren på redaktion har möjliggjort att jag nu fick en bra skjuts in i frilanslivet. Jag har fått visa vad jag går för på Sveriges största tidning och mina chefer har hela tiden trott på mig (hoppas jag i alla fall). Det hade inte varit helt lätt att komma direkt från Åland, utan att egentligen känna någon, och bara ”jag vill blogga och skriva krönikor och göra reportage om sånt jag tycker är kul”. Uppdragsgivare hade förmodligen trott att jag var en dåre med storhetsvansinne och blockerat min mejladress.

Samtidigt: det var för bara några månader sedan jag insåg att jag KUNDE göra det här.

Före det trodde jag att det var en omöjlighet att säga upp mig och satsa på det jag verkligen vill göra. Jag tänkte att ingen vet vem jag är och att jag med tiden nog bara blivit sämre och sämre på att skriva. Under mina svartaste stunder tänkte jag liksom att mina chefer höll krismöten om hur de skulle få bort mig från min tjänst.

Jag hade alltså min dröm formulerad för mig, men jag fattade inte hur det skulle gå till i praktiken.

Till slut insåg jag att det aldrig skulle komma något rätt tillfälle. Jag måste skapa det själv. För även om man ibland inbillar sig att man ska ”bli upptäckt” och att någon annan ska ge en precis det där man alltid har önskat (”om jag bara jobbar tillräckligt hårt”) – så händer det så VÄLDIGT, väldigt sällan. (Exempelvis kunde jag sitta och fantisera om att någon skulle knacka på dörren med ett erbjudande om att ge mig en blogg och ett bokkontrakt så jag kunde försörja mig. Haha …).

Nu, hur som helst, nu när jag har tagit det här steget och blivit frilansare så har det kommit en annan ful grej på köpet. Jag vill att ALLA andra ska göra det jag har gjort. Bara satsa allt på sina drömmar.

Christian brukar titta på bekymrat på mig när jag pratar om det. För alla är inte på den plats jag råkade vara nu. Alla är inte redo att satsa. Och dessutom – kanske viktigast av allt – ALLA VILL INTE SATSA! Det finns tusen och åter tusentals människor där ute som är JÄTTENÖJDA med precis vad de gör just nu. De går till sitt jobb, jobbar med sina härliga kollegor, har en fast inkomst – en trygghet som gudarna ska veta att jag inte kommer att ha framöver. De har ett lugn och en tillfredsställelse som jag så många gånger önskat att jag kunde ha haft, för allting hade varit så mycket enklare om jag bara hållit käft, suttit i båten och jobbat vidare. Men alla är inte som jag.

Jag måste bara få in det här informationen i min huvud. Jag ber om ursäkt om det tar sin lilla tid.

”Man kan inte ändra sin partner, bara sig själv”. Jag har hört det uttrycket vadå, 500 gånger, minst. Jag har säkerligen själv svängt mig med det i olika sammanhang.

Ändå har jag tänkt att visst, man kan inte ändra TOTALT på någon. Jag kan givetvis inte gå in och kräva en annan klädstil, helt nya fritidsintressen och ett plötslig fäbless för mysiga skogspromenader. Men några småjusteringar måste jag väl få lov att göra?

Svaret jag kommit fram till är nej. Egentligen inte.

”Meeen”, har jag tänkt, ”det måste ju finnas undantag”. Som exempel: min pojkvän/sambo/fästman Christian  har rökt under hela vårt förhållande. DET måste ju ändå vara ett undantag. Han förstör ju långsamt sitt liv! Jag älskar ju honom! Jag vill (såklart) att hans ska leva så att vi kan bli gamla ihop.

Under ett och ett halvt år har jag tjatat, oroat mig och pikat honom för att han när vi träffades sa att han skulle sluta röka innan han fyllt 30 (han är 29). Jag har köpt sluta-röka-böcker och erbjudit mig att betala hypnos (!). Så en dag för några månader sedan släppte jag min besatthet kring hans rökande. Jag gav upp. Jag tänkte: antingen får jag vara tillsammans med honom och acceptera honom som han är, hela paketet. Eller, om det är så svårt att jag inte klarar av hans rökande så får jag lämna honom. Det är de två valen JAG har.

Ungefär direkt kom jag fram till att jag inte kommer att lämna honom för att han röker. Det enda jag kan göra framöver är att stötta honom den dagen han själv väljer att sluta. Så jag slutade gnata och tjata.

Och jag VET jag att jag låter som någon jävla kunglig hovleverantör av solskenshistorier här, men för två och en halv vecka kom han och meddelade att han skulle sluta röka. Själv sa jag bara några försiktigt uppmuntrande ord.

Sedan låste jag snabbt in mig på toaletten och gjorde yviga segergester och mimade glädjevrål för mig själv.

Någonstans där för ett år sedan så insåg jag också att jag måste bli snällare mot mig själv.

Det var inte heller det lättaste för jag hade en ENORMT självhat att stångas emot. Dessutom hade jag byggt upp en tillvaro som gick ut på att jag var ironisk eller sarkastisk när det gällde … allt.

Så här kunde det låta:

Snälla Zandra: Din stackare, du är ju helt vilse i tillvaron! Sätt dig ner här, drick något gott och skriv en lista på vad du egentligen vill med livet.

Självhats-Zandra: Okej? Så jag ska alltså sätta pränt på saker så jag sedan kan ha svart på vitt vilka patetiska drömmar jag misslyckats med här i livet?

Snälla Zandra: De är väl inget fel eller fult med att att formulera sina drömmar? Hur ska du annars veta vart du är på väg?

Självhats-Zandra: Vadå på väg? Det som händer det händer väl. Om jag bara gör det jag alltid har gjort så kommer väl saker och ting förändras med tiden, förhoppningsvis till det bättre. Eller så går allting åt helvete.

Ja, så där höll jag på och stred med mig själv. Fram och tillbaka. Det slutade med att jag kompromissade och skrev en liten lista med skammen hettande i ansiktet, för vem fan vad jag att sitta och drömma så stort?

Listan såg ut så här: 

Jag vill frilansa och jobba hemifrån.

Jag vill skriva om ämnen som jag verkligen brinner för: träning, hälsa, personlig utveckling (att ens formulera det, ”personlig utveckling” för mig själv var en pärs ska ni veta, för hur mycket har inte jag spottat och hånat min mamma som började utbilda sig inom ämnet för flera år sedan), relationer, kärlek, intressanta människoöden.

Jag vill skriva en bok som blir utgiven och förhoppningsvis någon läser.

Jag vill skriva krönikor och blogga.

Jag vill ha råd med mitt och Christians bröllop.

Jag vill kunna äta vad jag vill och inte hålla på och noja och oroa mig över att gå upp i vikt.

Jag vill få lugn och ro inombords.

Det lustiga är, att nu ett år senare, så sitter jag här: Jag har sagt upp mig från mitt jobb på nöjesredaktionen på Aftonbladet. Jag sitter hemma och jobbar. Jag har hunnit skaffa en blogg, jag kommer att skriva krönikor för Aftonbladet Wendela, jag har i alla fall skaffat en par frilanskontakter där jag får sälja in idéer som jag själv brinner för. Efter semestern började jag med yoga som när det är som bäst lyckas, på ett väldigt varligt och fint sätt, få mig ur ur mitt jävla ältande om dåtid och framtid.

Jag påstår inte att allt är frid och fröjd och glada jävla dagar. Men jag har äntligen tagit itu med mig själv, och det var verkligen på tiden.

För ett år sedan såg jag ut så här.

Nu kan det tyckas märkligt att publicera en bild på sig själv i badrock vid badrumsspegeln, men nu råkar den (bilden, inte badrocken) spela en väldigt stor roll i sammanhanget. Och det viktiga är att den är tagen för ett år sedan.

För i januari i fjol hände någonting (för mig) helt världsomvälvande. Jag låg hemma i badkaret hos mamma. Som vanligt ältade jag, saker jag sagt och gjort. Saker folk sagt och gjort mot mig. Min bristfälliga kropp. Mitt otillräcklighet i jobbet. Dåligheter, dåligheter, dåligheter. Jag kanske kan nämna att jag varit mer eller mindre deprimerad de senaste sex-sju åren.

Sedan var det plötsligt som om fan flög i mig. Jag fick nog. Jag orkade inte mer. Antingen fick jag skrida till verket och avsluta det här jordelivet – eller så fick jag ändra inställning.

Jag bestämde mig för det sistnämnda. Sagt och gjort, jag stegade upp ur badkaret med en helt ny syn på livet: en glad syn. Jag gick till köket, satte mig vid köksbordet bland mina syskon, log och sa ja till allt. Jag suckade inte och bad dem vara tysta, utan jag lyssnade, skrattade, frågade och deltog.

Nu kanske ni tror att det här var en glädje som höll. Som klamrat sig fast enda tills i dag – att jag numera är en sorglös glad skit.

Så var det inte.

Jag orkade upprätthålla glädjen i ungefär tre timmar. Sedan gled jag tillbaka ner i mitt välkända svarta hål.

Det var där och då jag fick insikt nummer två: Det kommer att krävas jobb. Hårt slitigt jobb. Men det är jobb som måste utföras, för som jag hade det tidigare kunde jag absolut inte ha det. Det skulle bara leda till ett bittert och jävligt deprimerande liv, eller eventuellt en för tidig död.

Det här jobbet, som på långa vägar är klart än, har inneburit säkert 30-40 olika självhjälpsböcker. En psykolog som var alldeles för snäll. Hundratals tanke- och andningsövningar. En månads resande. Ett halvårs nykterhet. En uppsägning. Och ett spirande yogaintresse.

Det här förändringsarbetet ska den här bloggen handla. Bland annat.

Bland mycket, mycket annat.

Jag är väldigt glad om ni vill följa med. Och om ni gillar det också vill dela med er och tipsa om den här bloggen till andra, så att det kan bli några stycken som läser den. Det blir mycket festligare så.