Jag gick med min vän Johanna och såg Återträffen på bio i går.

Jag visste att filmen fått stående ovationer och prisats på filmfestivalen i Venedig.

Jag visste att den vunnit en guldbagge för bästa film och manus.

Men inte trodde jag att filmen skulle knocka mig så som den gjorde. I en och en halv timme var det som att berättelsen höll mig i ett strypgrepp. Vems sida är jag på egentligen? Är jag på mobbade Anna Odells sida? Eller vänta här nu, börjar jag plötsligt känna sympatier för mobbarna? Vad hade jag gjort om jag hamnat på en sådan här Återträff där en person bestämmer sig för att ställa sig upp och berätta sin historia? Har man rätt att göra så som hon gör, eller går det att skylla på att man ”bara var barn”?

Och så klart: Vem var jag när jag gick i skolan?

Och i andra delen av filmen, när Anna Odell ska visa sin imaginära spelfilm om Återträffen för sina riktiga klasskamrater, där väcks det också en miljard olika frågeställningar om vad som är rätt och fel. Jag försöker rannsaka mig själv: hur hade jag betett mig? Jag försöker förstå alla Anna Odells motiv. Eller är det så enkelt att hon är skvatt galen? Får man utsätta människor för det hon gör för att de har mobbat?

Det är liksom FULLT KAOS inombords. Det är känslor åt vänster och höger, upp och ner.

På slutet trillar polletten ner. Det är ju precis det här Anna vill. Att få folk att känna och tänka. Och för att lyckas med det i dag så krävs det fruktansvärt mycket. Det krävs en film som Återträffen.

Ärligt, jag trodde aldrig att en sådan här filmupplevelse kunde hända mig. Att 90 minuter rörlig bild skulle lyckas golva mig totalt. 

Det är den bästa film jag har sett. Se den!