Det finns en bråkscen i filmen ”P.S I love you” som är så insiktsfull att jag nästan skäms varje gång jag ser den. Jag känner igen mig så fruktansvärt mycket och jag tänker varje gång jag ser den att DEN HÄR GÅNGEN ska jag minsann ta till mig budskapet ordentligt.

Holly (Hillary Swank) och hennes kille Gerry (Gerard Butler) bråkar. Hon är less på att livet aldrig börjar. Hon ser människor som skaffar större lägenheter och barn medan de sitter i sin trånga lägenhet fem trappor upp utan hiss. Hon trivs aldrig på något av sina jobb och han hankar sig fram på en nystartad chaufförfirma utan någon vidare värst koll på om eller när det kommer att börja trilla in pengar. 

Den här jävla strävan efter att lyckan alltid ska komma sen, ”jag ska bara fixa det här och det här först”. Jag ska bara gå ner sju kilo, skaffa en bättre partner, köpa ett större hus. (Boken Nextopia – Livet, lyckan och pengarna i förväntningssamhället av Micael Dahlén handlar om just det här). Och visst, den här längtan driver oss framåt. Den gör att vi vill ha mer och bättre och större. Den utvecklar oss som människor. Men den gör också att det är så oerhört svårt, på gränsen till omöjligt, att känna sig hundra procent nöjd med det man har just nu.

Och jag vet inte med er, men jag vill verkligen inte leva så. Jag vill precis som Gerry säger fatta att det här är livet. Det har redan börjat.