Startsida / Inlägg

Att hjälpa en vän med depression. En historia om mitt elände.

av Zandra Lundberg

Jag fick den här frågan i kommentarsfältet (kommentera gärna om allt möjligt, fråga och så där, det blir mycket roligare då!).

Om möjligt så skulle jag vara tacksam ifall du kunde skriva lite om depressionen. Om hur du kände. Om hur du uppfattade folks försök att hjälpa. Om vad du hade velat att folk gjorde.

Jag är själv i situationen att någon i min närhet mår väldigt dåligt och det är SÅ svårt att veta vad man ska göra. I synnerhet de dagar man får ilska och mothugg tillbaka.

Jag tänker ibland att jag skrivit för mycket om min depression, att folk är less på att höra om eländet. Sedan kommer jag på hur sinnessjuk jag är som tror att alla människor har läst precis allt jag någonsin skrivit.

Så, here we go. Lite bakgrund till att börja med: Jag var mer och mindre deprimerad länge, kanske i åtta år. Jag åt antidepressiv medicin i fem.

Jag blev deprimerad av många olika orsaker, men främst för att jag levde väldigt destruktivt. Jag hatade mig själv och var noggrann med att min tillvaro skulle bli så jävlig som möjligt. Jag drack för mycket, kräktes upp mat, åt inget alls, var otrogen mot pojkvänner som jag verkligen, verkligen inte ville såra. Jag tog avstånd från vänner och gjorde i stället idiotiska saker som att ragga på vänners killar. De enda gångerna jag kände att jag var värd något var när jag var full och någon hånglade med mig.

Samtidigt hade jag förmågan att förminska mina problem, med hjälp av många lager ironi och cynism så lyckades jag ofta skratta åt det tragikomiska i allt jag höll på med. Jag ställde mig liksom utanför mig själv och tittade på den där patetiska idioten och gapskrattade åt hennes (min) värdelöshet.

Det var svårt för folk att hjälpa mig, just eftersom jag ställde mig utanför mitt eget problem. Jag var så medveten om allt (tyckte jag själv då i alla fall) att ingen kunde komma in och göra någonting för att det skulle bli bättre. Eftersom jag tog avstånd och sårade de flesta som var snälla och ville hjälpa så var det ju inte direkt lätt för dem.

Jag behövde professionell hjälp. Jag har sedan jag var tonåring slussats runt bland en massa olika psykologer, men det hjälpte föga. Till slut skickade mamma mig till en psykiater jag verkligen kunde respektera och för mig blev det nyckeln till att börja må lite, lite bättre.

Det här är inget riktigt vettigt svar på hur man ska hantera en kompis som mår dåligt. I mitt fall var det nog så att jag behövde lämnas i fred. Sedan har jag aldrig haft så mycket vänner. Medan jag har varit bra på att släppa pojkvänner in på livet, har jag alltid hållit distans när det kommer till vänner. Jag vet inte varför. Kanske för att jag är rädd att bli sviken.

Mitt förslag är ändå att försöka hjälpa kompisen att få rätt hjälp. Det blev som sagt min mamma som till sist fick tvångsboka en tid hos den här psykiatern för själv hade jag gett upp hoppet om att få hjälp.

När jag var sjuk undrade jag mycket över hur man vet när man är frisk?

Det kan jag nu konstatera att det blev jag varse när det hände. För mig innebär det att jag orkar gå utanför dörren, jag orkar se folk i ögonen, jag dricker mig inte medvetslös, jag sitter inte och känner mig konstant frusen, tillvaron känns inte som att kämpa sig framåt med ett hav av trög sirap upp till midjan, jag tappar inte meningen med livet fyra-fem gånger om dagen.

Den gär bilden brukar jag ha som exempel på
Sommaren 2008.

Den gär bilden brukar jag visa som exempel på när jag mådde som allra sämst (jag i princip ingen annan bild på mig från den tiden). Jag tycker den är väldigt talande, för när man skriver om depression är det så lätt att skapa sig bilden av någon striphårig lufs som går hemma i skitiga mjukisbyxor och dräller. Men så behöver det inte alls vara. Det kan lika bra vara den som verkar allra gladast på festen. Depression är jävligt komplext, precis som så mycket annat här i livet. Alla är olika och upplever sin sjukdom på olika sätt. Det här är bara några rader om mitt elände.

Det jag försöker tänka på mycket nu är att inte gräma mig över den här tiden. Det kan skära i hjärtat när jag tänker på hur fruktansvärd jag varit mot mig själv och andra, men det funkar inte att jag hänger mig krampaktigt kvar i den tiden. Det var vad det var. Det har gjort mig till den jag är, precis som det faktum att jag växte upp på en ö och gick i den skolan jag gick, men mer än så är det faktiskt inte.

Jag såg en intervju med en psykolog på Youtube häromveckan. Hon berättade att folk kom till henne och förklarade att hon aldrig skulle kunna hjälpa dem ”för hon hade ingen aning om vad de varit med om”. Hon brukade då i inledningsskedet svara ”jag vill inte ens höra din historia”. Och även om det är hårt, och inte passar sig i alla situationer, så tror jag det är bra att ha lite av det tänket med sig. Dåtiden är vad det är. Släpp taget. Det är bara nuet vi kan förändra.

Follow on Bloglovin
  • Tjänstgörande redaktörer: Karin Selåker Hangasmaa och Matilda Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB