Jag har använt mig att väldigt mycket cynism och ironi i mina dar.

Alldeles för mycket, skulle jag vilja påstå.

Allt kulminerade för drygt 2 1/2 år sedan. Det var sommar och jag satt i min lägenhet på Södermalm i Stockholm och tänkte som vanligt att livet är värdelöst. Jag ville verkligen inte leva. Jag var så rastlös och uttråkad att det kröp i kroppen, alltmedan solen gassade utanför. Så flög tanken i mig att jag skulle cykla till stranden, men jag var helt förlamad av mina tankar. Varför ska jag åka till stranden för? Stranden, vad är det för jävla ställe, egentligen? En tummelplats för skrikande ungar och kvinnor insmorda i morotsolja? Om livet redan är överjävligt, varför ska jag då göra det ännu värre genom att paketera in min blekfeta kropp i en för liten bikini och trängas bland människor som på allvar gör patetiska saker som att spela strandpingis och tar ”sköna” instagrambilder.

Men, tänkte jag. Jag kanske kan åka till stranden, fast ironiskt? Verkligen löpa linan ut: ha med mig picknickkorg (”som att jag på allvar skulle ha en picknickkorg”) med mariekex och deppiga vindruvor, en stor strandfilt, några gamla nummer av Det bästa och bara ”myza i solen ;-)”. På så vis kan jag vara på stranden, men jag distanserar mig ändå från strandlivet för jag är ju inte där PÅ ALLVAR.

Någonstans exakt DÄR började jag inse att jag gått för långt. Men det skulle ta sin lilla tid innan jag tog tag i eländet på riktigt.

Min cynism innebar att jag föraktade andra människor. Jag kunde ofta säga rakt ut att ”jag hatar människor”. Jag avskydde folk för att de trodde att det fanns något att leva för. Att de kämpade med sina löjliga IKEA-söndagar och renoverade hus och sedan ojade sig över hur jobbigt det är att renovera hus (???).

Mitt försvar var att jag hatade mig själv lika mycket. Jag såg ner på och förminskade allt jag gjorde. Vad jag än tog mig för (om jag nu ens tog mig för något, oftast var jag helt handlingsförlamad) var jag tvungen att rättfärdiga med någon drypande ironisk och distanserande kommentar  av typen ”nu har man visst blivit någon go’ och gla’ tjej som äter glass i solen”.

När man blir förälskad är det inte helt enkelt att upprätthålla cynismen på samma sätt. Det är jävligt svårt faktiskt. Jag försökte mitt bästa på min förra blogg, men det gick väl så där. Och det fick jag också höra:

– Din blogg var så mycket bättre när du var singel och deppig.

Ja sånt gjorde ju inte saken bättre. Och jag mådde bara sämre och sämre igen. Jag visste att jag behövde bryta mig loss från cynismen för att kunna må bra. För att orka leva. Att bli lycklig var det enda jag ville. Men samtidigt, människor i min omgivning uppskattade mig för den där svartsynta människan jag var. Vem skulle tycka om mig om jag inte var hon? Faktum var att jag inte hade någon aning om vem jag var utan cynismen. Då var min personlighet bara ett ängsligt, darrigt löv.

Att till slut inse att jag MÅSTE släppa taget för att verkligen börja må bra igen var hemskt. Jag var avklädd och sårbar. Jag var ingen alls. 

Nu har det gått ett år sedan jag tvingade mig själv till förändring. Och jag har jobbat och slitit med mig själv. Jag har använt mig av det värsta jag förut kunde tänka mig: självhjälpsböcker. Högvis med självhjälpsböcker. Men nu har jag har modet att gå till stranden på ALLVAR. Jag har en picknickkorg på allvar. Jag är inte alls på det klara med vem jag är. Men jag tänker att det får ta sin tid. Och det är okej. Jag är okej.

Och viktigast av allt: jag vill inte bara dö längre.