För att göra Alla hjärtans dag till en fin dag tänker jag så här:

Om man är ihop: 

Ta den här dagen och fokusera på bara det positiva med din partner. Alla partners måste ha positiva sidor (annars ska du lämna, men det vet du väl va?). Tänk bara på de fina sidorna i dag. Minst sju positiva saker måste du lyckas skrapa ihop!

I mitt fall kommer jag främst tänka på att Christian alltid respekterar mig. Oavsett om jag har betett mig som en löjlig och grinig åttaåring när jag varit hungrig och slutjobbad på eftermiddagen så skulle han aldrig använda det emot mig senare under kvällen eller någon annan gång i framtiden. Dessutom har han alltid energi till allt. Gå ut med hunden, panta flaskor, gå och handla. Medan jag känner att det är ett oöverstigligt jävla berg att gå och posta ett brev så säger han bara ”jag fixar det”.

Det är så lätt, speciellt efter man har varit ihop ett tag, att hamna i att bara tänka på det som är dåligt. Han sköljer aldrig av tallrikarna. Han vill aldrig gå någon rolig kurs. Han är alltid trött när jag vill prata. Och så vidare i all evighet tills man inte är kär längre.

Om man är singel: 

Och det här är nog snäppet viktigare (och kanske svårare!) än vara ihop-övningen. Ta den här dagen och fokusera bara på det positiva med dig själv. 

Tänk på att du är omtänksam mot dina vänner eller att du är bra på att spara pengar eller kan stå på huvudet. Vad som helst. Tänk på minst sju saker!

I mitt fall skulle jag exempelvis tänka på att jag blivit ungefär 1000 gånger bättre på att vara snäll mot mig själv och att jag är väldigt bra på att se till att få syssla med sånt jag tycker är roligt.

Det här är enkelt och billigare än blommor! (Även om det förstås går att komplettera med en kvast på vägen hem från jobbet). 

För drygt ett halvt år sedan gick jag en kurs med en människa. Vi var flera människor på kursen så klart, men den här människan gick jag med till tunnelbanan efteråt en kväll.

Hon klagade på sin man, inget konstigt med det, de flesta klagar väl på sina partners ibland (vissa hela jävla tiden). Men hon sa något som jag tyckte var så roligt/tragiskt/både och på samma gång. 

– Jag önskar att han var mer som han är på semestern.

Jag bara: va? Vadå på semestern?

Jo, förklarade hon, på semestern lever han upp och blir en helt annan människa. Då är han avslappnad och närvarande och charmig. Han vill hitta saker, han vill sitta uppe på nätterna och prata och han blir mer fysisk.

– Jaha du… då får ni väl åka på semester oftare då, försökte jag skämta.

– Vi åker så ofta vi kan. Hon var allvarlig!

– Två långsemesterar och två weekends om året. Mer än så hinner vi inte. 

Jag tänker på det här ibland och blir lite ledsen.

Ibland är tillvaron så jävla märklig. Vänner som är singlar rapporterar om att det fortfarande pågår ett spel där ute.

Jag KAN INTE FATTA att det fortfarande gör det. Att det fortfarande finns killar och tjejer som tror att man vinner på att spela svår. Att inte svara på sms och höra av sig ”när det passar”. Att slingra sig undan raka frågor. Att dölja för sina vänner att man träffar någon.

Alltså. Hur svårt kan det vara? På riktigt, hur svårt kan det vara att bara vara tydlig: hej, jag gillar dig. Jag vill att vi ska vara ihop. Vi testar, går det åt helvete så har vi i alla fall försökt, jag tycker du är värd den chansen för du är en underbar människa.

Det är inte så farligt! Att vara ihop med någon är en av de största erfarenheterna man får här i livet (hey, se på mig! Jag har haft säkert tio pojkvänner och jag har lärt mig massor om livet och mig själv av varenda en). Bara kör! Det är inte ens något att fundera över. Det går alltid att göra slut om man vaknar en dag och allt känns fel. Men ge kärleken en chans! Kasta dig ut i förälskelsen i stället för att tvivla.

Roliga alla hjärtans dag-kort från den här artikeln.

Det här är en liten fortsättning på det förra inlägget, apropå att oroa sig och ta in alltför mycket information så man själv blir alldeles lost i tillvaron.

Grejen är så här, och jisses vad det här är svårt, jag vill verkligen inte att det här ska låta för flummigt, men om du tänker noga efter så är det inget flum: vi har alla så sinnessjukt mycket styrka i oss. Egentligen, i den bästa av världar, skulle vi i alla vardagssituationer lyssna inåt först.

Men vi gör inte det, för vi har så mycket press utifrån. Det är lärare, kollegor, vänner, partners, släktingar och ”experter” på olika forum på nätet som tror sig veta bättre än vi själva om hur och vad vi borde göra. Plussa då på att många av oss gärna vill vara till lags och inte sticka ut. Många har dessutom en stor skopa dåligt självförtroende. Med alla de här dåliga förutsättningarna är det inte lätt att veta varken in eller ut.

Det här märks speciellt när man vill göra en förändring i livet. Då dyker många förståsigpåare upp. 

För ett och ett halvt år sedan när jag skulle köpa en lägenhet till exempel. Allt jag visste var att jag ville ha en lägenhet med vita golv och en liten gård med en gräsplätt utanför. Gärna nära tunnelbanan.

Då fanns det mäklare som hävdade att jag MÅSTE köpa en lägenhet i innerstan även om det blir lite för dyrt för mig, för en lägenhet där kommer aldrig att sjunka i värde.

Bekanta målade upp skräckscenarion om att jag ABSOLUT inte kan ta ett lån nu, för det är den sämsta tiden någonsin och ekonomibubblan kommer att spricka typ en kvart efter att jag skrivit på papperna för lägenheten.

Andra sa ”det är bäst att köpa norr om stan nu”. Andra sa ”just nu är det bäst att köpa i Årsta”.

Jaha jaha jaha.

Mitt i allt det där stod jag själv helt vilsen. Började tvivla på allt.

Som tur var hade jag självförtroende nog när jag hittade min lägenheten i Enskede. (Behöver jag ens tillägga att jag aldrig ångrat mig en sekund?). Ibland handlar det bara om att lyssna inåt. Stänga av helt utåt. För folk tycker så mycket hela, hela tiden. Låt dem tycka då. Men inne i dig finns en önskan som är  din egen. Den som fanns där från början. Lyssna på den. Låt den för Guds skull bli starkare än allt det där kacklet utifrån.

Hur många gånger har jag inte hört att man inte ska googla sjukdomssymptom?

Och hur många gånger har jag inte gjort det ändå?

Google är ett fantastiskt verktyg, verkligen. För mitt jobb som journalist är det något av det bästa som uppfunnits.

Men. Privat önskar jag ibland att jag kunde spärra sajten på min dator.

Väldigt mycket dåligt i mitt liv på sistone har kommit från Google. Jag vill göra rätt när det kommer till vår valp. Jag vill att han ska få den bästa uppfostran, att han ska känna sig trygg, vara tillräckligt stimulerad och bla bla, ni fattar. Så vänder jag mig till Google för att hitta ett svar på hur jag ”ska” bete mig. Ju mer jag läser, desto oroligare blir jag för alla olika ”experter” på olika forum har olika svar på hur man ska hantera problem som uppstår. Till slut vet jag varken in eller ut. Enligt vissa gör jag åt helvete fel och enligt andra så är mina metoder helt rätt. Jag googlar vidare i förhoppningen att hitta det slutgiltiga svaret. Jag ligger vaken sent på nätterna och googlar tvångsmässigt. Vi ska gå en valpkurs, men jag vill att allt ska bli så bra som möjligt så jag googlar och googlar tills jag liksom googlat mig igenom hela Google på valpkurser i Stockholm. Någon skriver att en kurs är bra, medan en annan skriver att den är dålig. Jag blir ängslig och får beslutsångest.

Allt det här eländet sitter jag och skapar för mig själv, samtidigt som min valp ligger på golvet och undrar varför jag är så frånvarande. Varför jag inte bara kan släppa den där stora löjliga klumpen jag har i handen och leka i stället.

Att jobba hemifrån är verkligen en dröm för mig. Jag koncentrerar mig mycket bättre och även om jag haft väldigt goa kollegor på Aftonbladet så blir jag helt matt av att ha folk omkring mig hela dagarna.

Men.

Det finns alltid några men, till och med i den här drömsituationen.

Låt mig presentera: de mindre smickrande sidorna med hemma-jobbande:

1. Jag går i träningstajts hela tiden. Och det är ju bekvämt och så, men ibland om jag ska göra något inne i stan och tar på mig strumpbyxor och en vanlig kjol känner jag mig nästan obekvämt uppklädd.

2. Jag glömmer att duscha. Alltså det här är ju vidrigt och förnedrande att erkänna, men gränserna mellan arbetsdag och vardag glider ihop så fint att jag liksom glömmer att sköta min personliga hygien emellanåt.

3. Jag har alldeles för bra koll på grannarna. Och jag pratar alldeles för mycket om deras förehavanden med Christian, ”jahaja, nu hade hon där visst varit till Willys och handlat i dag igen! Nu stack det upp en baguette ur påsen, blir det soppa i dag kanske? Eller räkor och vitt vin?”. Jag skojar inte, det är på den nivån.

4. Min rygg värker så jag blir alldeles galen! Jag sitter oftast i soffan eller i fåtöljen för att kunna vara så nära Stoffe som möjligt och efter bara en-två timmar så är det som om någon jävel står bakom mig och huggar knivar i ryggen.

5. Alla naturliga behov blir så uppenbara. Först dricker jag ett glas vatten och sedan måste jag gå på toa för att jag druckit det där glaset vatten.  Jag äter frukost och sedan några timmar senare är det dags att proppa in mat i kroppen igen. I kontorsmiljö har jag aldrig kopplat de här behoven på samma sätt, där är man så distraherad av kollegor och telefoner som ringer, hemma blir det mycket mer påtagligt och det är information om kroppen jag inte är särskilt förtjust i att ha alltför bra koll på.

Nedan följer några rader information:

Nu går det att kommentera anonymt här på bloggen också. Tidigare var man tvungen att logga in och det är ju alldeles för krångligt. Nu är det bara att klicka i att man vill kommentera som gäst, fylla i vilket namn man vill och skriva i sin e-mejladress (den kommer aldrig att synas i kommentarsfältet, fyll i en låtsasadress om du inte heller vill att jag ska kunna se den).

Jag kommenterar bloggar rätt sällan, men när jag någon gång gör det så vill jag ha ett nickname, absolut inte att det ska vara via mitt Facebookkonto. Det känns så blottande på något vis.

Dock kommer det här innebära att jag godkänner alla kommenterar innan jag släpper igenom dem. Det handlar mest om att ingen ska få för sig att hänga ut någon privatperson på något dåligt sätt. Men om det tar en stund innan kommentaren dyker upp så vet du varför.

Jag svarar på alla frågor jag får i kommentarerna. Men känner någon för att mejla mig så går det också bra. Min mejl är: zlundberg(a)gmail.com.

Jag har också en sida på Facebook som (logiskt nog) heter Zandra Lundberg. Där försöker jag lägga ut minst en länk om dagen till saker jag har gjort. Det gäller inte bara bloggen utan också mina krönikor och artiklar eller om jag till exempel varit med i tv eller radio. Så om ni vill ha lite fler updates på andra saker jag skriver och gör är det bara att like:a den!

Slut på info.

Det finns många märkliga uppfattningar om yoga.

Den första är att det bara skulle vara för superviga och smidiga. Så är det verkligen inte. När jag började i augusti ifjol hade jag inte stretchat sedan skolgymnastiken i gymnasiet. Jag kom till yogaklassen och trodde just det där: att yoga var för viga och att jag skulle ”göra bort mig”. Först och främst: yoga handlar aldrig om prestation. Om jag gör en framåtböjning och når till knäna så handlar det för mig om att acceptera det. DET är min utmaning – inte att försöka pressa ner min händer till marken.

För det andra: yoga kommer med en paketlösning kring att du behöver bli vegan, rassla runt med 20 snäckskalsarmband och sörpla grönt té hela dagarna. Och visst, många som håller på med yoga är vegetarianer/veganer och det sker en rätt naturlig övergång till lättare mat om du yogar mycket. Men allvarligt talat: för att du ska ”få” gå på några yogapass i veckan behöver du inte ändra någonting. Är du hårdrockare så är du hårdrockare och älskar du biff så älskar du biff. Tyvärr finns det en del yogalärare som inbillat sig att yogis ”ska vara” på ett visst sätt. Men stöter du på en sån lärare (jag har råkat på några stycken) så är det bara att byta. Alla är inte så.

För det tredje: många tror att yogan handlar om religion. Inom yogan finns åtta steg. De fysiska övningarna är bara ett av de här stegen. Många blir skrämda av det här. Tror att man måste tro och tycka på ett visst sätt. Till en början tycker jag så här: skit i de åtta stegen. Bara gå till yogaklassen, ta det easypeasy och andas. Försök hitta fokus och lugn. Andas, andas, andas. Resten kommer att komma till dig om du håller på ett tag. Du kommer att bli snällare mot dig själv och snällare mot andra. Du kommer att känna mer respekt och tacksamhet. Men som sagt, det kommer.

Här är en liten home video från när jag försöker gå ner i brygga. Som ni ser på slutet är det rätt klumpigt och kämpigt. Men det allra viktigaste är att det känns roligt. Det är inte så allvarligt.

Tanken på det här kan göra mig alldeles pirrig i hela kroppen: allt jag är går att förändra. Många tänker direkt på utseende och visst, har jag 50 000 så går det att fixa till både det ena och det andra på kroppen. Men jag är mest förtjust vid tanken på att ändra tankar. 

En övning som var en sjujävla aha-upplevelse för mig var den här:

Ställ timern på mobilen på åtta minuter, blunda och observera dina tankar.

Först kommer det att vara tyst en stund, men rätt snart börjar det dyka upp både det ena och det andra. Första gången jag gjorde det här blev jag helt chockad över hur negativa och rent ut sagt vedervärdiga mina tankar är.

Så här kunde det låta: 

– Jaha, vad är det här för löjlig övning?

– Vad är det du tror att du ska hitta bland dina tankar, det är väl bara helt vanliga tankar, du vet väl vad du tänker eller har du gått och blivit dum i huvudet?”

– Seriöst, lägg av med det här flummet nu, gå och gör någonting vettigt i stället. 

– Träna, det borde du göra. Du har ett gymkort som kostar 550 spänn i månaden. Tänk om du skulle kila iväg och använda det i stället för att sitta här och leka Dalai Lama. Magrutorna lär ju inte direkt ploppa fram av sig självt. 

– Du. Vad tror du att folk skulle säga om dig om de visste att du ”försöker läsa av dina tankar”. Haha! Allvarligt, du skulle spärras in. Lägg av nu. På riktigt. Håll inte på en massa. Det här är dumt. Du är dum. Dessutom borde du verkligen träna. Det är ju inte direkt så att byxorna du har på sig sitter bra. 

Ni hör ju. Det var fruktansvärda grejer goin’ on in there. Jag tvivlade totalt på mig själv. Jag unnade mig inte ens att sitta ner och betrakta mina tankar i åtta stackars minuter utan att jag attackerade mig själv med full kraft. Om de beter sig så här för att jag ska sitta tyst i några minuter, hur måste de då inte gå bananas när jag till exempel gjort ett jobb? Om min hjärna motarbetade mig på det här viset var det väl kanske inte så konstigt att jag tyckte att tillvaron var motig, ibland snudd på outhärdlig. 

Men – att ha avslöjat tankarna innebar också en möjlighet. För det man är medveten om, det kan man som tur är förändra. Precis som man kan gå till en frisör och byta frisyr! Tänk! Det är ju hur festligt som helst! Med det sagt inte sagt att det är lätt. Jag har kämpat i ett år nu och hamnar ändå i rejäla svackor nu och då. Men så här försöker jag göra i alla fall: lägg märke till de dåliga tankarna när de kommer. Bestäm dig för att de ska bort. Byt ut dem! Tänk på din bästa kompis, din mammas kanelbullar, Morgan Freeman, att cykla i nedförsbacke på sommaren – whatever floats your boat.

(Det är kanske inte så konstigt att man är så go och gal’ när man är förälskad, då tänker man ju bara härliga glada tankar mest hela tiden).

Det här låter banalt och enkelt. Men det är väldigt svårt. I alla fall i början. De dåliga tankarna kommer att komma igen och igen och igen och igen. Men då är det bara att notera dem och byta ut dem igen och igen och igen. Är det väldigt jobbigt, känner du att du måste byta ut tankarna hela tiden, då är det för att du tänkt massvis med dåligheter hela tiden. Och då behöver du VERKLIGEN den här träningen. Vill och vågar du testa så ge det en dag i alla fall. Gör det ingenting för dig så släpper du det och går vidare i livet. Äter köttbullar, kollar på någon film med Cameron Diaz i huvudrollen och glömmer alltihop. Det är inte konstigare än så.

Följ min blogg med Bloglovin

Nu går det att följa min blogg med Bloglovin! Gör det vettja!
(Är väldigt stolt över att jag fick det att funka till slut. Tog 14 mejl till teknik-Lukas på Aftonbladet och kanske två timmar för mig. Eventuellt tre).