Arkiv för February 2014

- Sida 2 av 5

Mina topp sju bästa stunder.

av Zandra Lundberg

Det finns stunder i tillvaron som är lite lite förmer än andra. Det här är mina sju favoriter.

1. När Christian står i köket och lagar mat och jag sitter på köksbänken och dricker ett glas vin och vet att vi har hela kvällen framför oss då vi kan sitta i lugn och ro och äta och prata och umgås. Kanske är diskmaskinen i gång och vi lyssnar på Frank Sinatra. Jag blir fan tårögd när jag tänker på hur fint och tryggt det är.

2. När jag på morgonen efter att jag har yinyogat drar duntäcket från sängen över mig och lägger mig i shavasana, stilla vila, på yogamattan. Sedan ligger jag där och känner av varenda förnimmelse och sensation, ofta känns det som små välbehagsrysningar åker fram och tillbaka i kroppen.

3. När jag druckit ett glas vin och kommer att tänka på en vän och hela kroppen liksom fylls av vad som känns som gränslös kärlek till den människan.

4. När jag är på väg längs den lilla stigen som går från vår lägenhet till tunnelbanan och känner i hela kroppen att det jag ska göra är någonting roligt och lustfyllt. Till exempel gå på en yogaklass.

5. När jag på eftermiddagen kring 15-tiden kommer ihåg att kaffe existerar och fixar mig en kopp med ytspänning.

6. När köket är iordningställt och ingen disk ligger framme och allt är torkat och skinande. Den tillfredsställelsen, det är nästan så man hör en liten, liten änglakör sjunga från sopskåpet.

7. Att ligga på kökssoffan hemma på Åland när hela min familj är samlad. Eller att vara i Värmland och se när hela Christians familj gör saker och har roligt tillsammans.

unnamed-2
Bubblare: Att sitta på soliga uteserveringar på eftermiddagarna på sommaren och bli salongsberusad.
Kategorier Min vardag

Vill ha ett till barn/en till hund.

av Zandra Lundberg

Jag har länge förundrats över att folk väljer att skaffa många barn. Ett kan jag absolut förstå. Men sedan? Okej, då kanske man vill att barnet ska få ett syskon, det kan någonstans fatta.

Men sen?! Tre, fyra, fem barn? Min mamma har fem barn och hon älskar det. Och jag älskar så klart min syskon hejdlöst. Men jag har inte förstått vad det är för krafter som driver en till att vilja bli fler och fler och fler. Det är mycket jobb, kaos och slit med två, tre, fyra ungar så man gör det ju inte direkt för avkopplingens skull.

På samma sätt har jag haft svårt att fatta grejen med att skaffa många hundar. Vi hade en granne på Åland som hade sex irländska zettrar, man bara: var gick det snett? Räcker det inte med en? Max två? De ser ju exakt likadana ut!

Min oförståelse beror ju givetvis på att jag varken haft en egen hund eller egna barn.

Men nu.

Nu med Stoffe i tryggt förvar här hemma har jag börjat snegla på valpar på nätet. Snegla och snegla, jag googlar vildsint. Jag FATTAR inte vad det är som händer med mig. Intellektuellt inser jag att vi inte ska ha flera hundar. Vi har nyss skaffat EN hund och det räcker gott och väl. Vi bor inte särskilt stort och det kostar ändå en hel del att ha hund. Men ändå halkar jag in på hunduppfödarnas hemsidor (hunduppfödares hemsidor ska jag avhandla i ett skilt inlägg, det är så att säga en skuggsida av internet). Så säger jag med min mest manipulativa röst till Christian: ”Vore det inte mysigt att sen någon gång .. kanske inte nu men … snart … ha en till?”. Han tittar bara och skakar på huvudet och mitt maniska tillstånd bryts. Vad fan ÄR det som händer?

1221006133
Mest ont gör det i mig att Stoffes lilla lilla bror fortfarande inte blivit såld. Att han blev kvar sist i kullen och är den minsta. Jag får lägga band på mig för att inte åka och hämta honom.
unnamed
Alltså kan LÄTT tänka mig att ha två, tre, fyra, fem hundar. Bli galen kvinna med zoo i lägenheten. Kjoltack till Johanna.
Kategorier Hund

Världsätarvecka.

av Zandra Lundberg

Det här är en kul idé om man som jag ibland får obehagliga krypningar i kroppen av grå vardag.

Vi bestämde oss för att ha världsätarvecka här hemma. Det gick till så här: vi valde ut sju länder och åt en rätt som förknippas med varje land. Och så här festligt blev det.

1510380_10151869376513059_2043288188_n

Måndag: Tyskland, panerad ost och tartarsås.

1011798_10151869378973059_1996112768_n

Tisdag: Ryssland, borsjtj.

1560602_10151869380363059_488331936_n

Onsdag: Thailand, pad thai.

1506825_10151869381008059_1856534344_n

Torsdag: USA, ost- och baconburgare.

1017152_10151869381513059_1260996755_n

Fredag: Argentina, empanadas.

1511153_10151869382398059_2103861436_n

Lördag: Spanien, paella.

1505997_10151869383388059_465211295_n

Söndag: Marocko, citronkycklinggryta.

Snart är det dags för en ny världsätarvecka. Den här gången skulle det kännas kul att inte ha lika givna länder och rätter. Tipsa gärna om ni har någon trevlig och bra rätt på lager!

Kategorier Min vardag, Tips!

Idioten som stoppade mig från att träna i morse.

av Zandra Lundberg
Morning-Runner-631x421

Det är så löjligt lätt att hamna i det dåliga träningssamvetet. För mig i alla fall.

Som i morse, jag hade bestämt mig för att gå en morgonpromenad, eventuellt springa lite mellan varven. Men så är jag så trött och Stoffe (valpen) har vaknat två gånger under natten. Dessutom är täcket gosigt och varmt medan det är frost utanför fönstret. Det känns helt orimligt att motivera att jag ska dra på träningsskorna och utsätta mig för kylan där ute. Samtidigt vet jag att en promenad/springrunda kommer att påverka resten av min dag. Jag kommer att vara piggare, gladare och ha mer ork. Ja, jag betvivlar inte att ni inte varit i samma situation.

Det som följer är så typiskt och dumt: i stället för att bestämma mig för att jag ligger kvar i sängen och njuter av extratimmen så kan jag inte somna om, för det dåliga samvetet maler i huvudet. Jag är alldeles för trött för att röra mig fysiskt – men psyket verkar inte ha några problem med att ta några rundor.

I sådana här situationer har jag förstått att man bara ska göra – inte fundera. För hjärnan är en jävla slöfock. Den vill inte göra någonting! Den vill helst såsa bort framför Netflix en hel eftermiddag. Och den tycker förmodligen att de är en bra idé med Billys panpizza i dag igen.

Det handlar om att ha tilltro till kroppen. Kroppen vill röra sig! Det är det den är till för! Som barn agerade de flesta på kroppen, hjärnan hade inte mycket att säga till om. Sedan blev vi vuxna, satte oss ner och började lägga all tillit till hjärnan. Hjärnan får ta alla viktiga beslut. 

Men så här är det ju: Kroppen kommer att tycka att det är kallt utomhus på morgonen, men den kommer att gå och den kommer också att orka springa en bit (förmodligen längre än vad hjärnan tror att kroppen orkar). Kroppen kommer att göra hjärnan gladare resten av dagen – medan allt hjärnan vill göra är att inaktivera kroppen så den blir hängigare och hängigare.

Vilken jävla idiot till hjärna.

Kategorier Min vardag, Självhjälp

Stanna kvar med din energitjuv!

av Zandra Lundberg

I självhjälpslitteraturen talas det ofta om att göra sig av med energitjuvar hit och dit. Det handlar då om människor som mår dåligt, tar all plats i samtal och genom en rad olika knep vill sno åt sig din energi. De här människorna uppmanas man göra slut med och gå vidare i livet. 

Jag är inte riktigt säker på att det är så det ska gå till. Att det är så enkelt.

Målet för mig numera är att försöka må så bra i mig själv att jag inte låter mig påverkas. Varken av griniga grannar eller livströtta vänner. Det här är ju människor som på ett eller annat sätt mår skit. Jag vill inte vara så skör att en vän/bekant/familjemedlem som hamnat i en negativ spiral ska påverka mig så pass mycket att jag ska bli deprimerad igen. Det är ju inte rimligt. Då kan jag ju inte vara en del av vårt samhälle utan får låsa in mig i en stuga i skogen.

Det är klart att jag fortfarande tycker att det är mer jabadabadoo med vänner som ger mig positiv energi. Men livet är inte jabadabadoo varje dag och definitivt inte för alla människor här i världen. Det måste jag helt enkelt lära mig att hantera. Inte bara lösa det genom att undvika en viss typ av människor.

Med det sagt tycker jag inte att man ska omge sig med idioter och uppenbart elaka människor. Det är dumt.

ninami4

Kategorier Jag tycker, Självhjälp

Happy poses!

av Zandra Lundberg

Det finns några yogaställningar som gör mig extramycket gladare än andra. Ska visa här:

unnamed-2

När jag började yoga kunde jag inte sitta i den här ställningen! På riktigt, jag trillade bakåt eftersom mina rygg- och baksidalårmuskler var så stela. Nu kan jag sitta så här om jag värmt upp kroppen ordentligt och det är så skönt att då bara hänga ner med huvudet och veta att varje djupt andetag jag tar hjälper mig lite, lite djupare in stretchen.

unnamed-4

När det gäller hemmayoga så är det just nu rätt knepigt. Inte för att vi har så lite plats eller för att jag inte har tid – utan för att jag har en valp som tror att jag vill leka varje gång jag sätter mig på mattan. Står jag upp så biter han i tårna och håller på. Så småningom ska jag lära honom att mattan är mitt utrymme, men så liten som han är nu har jag inte hjärta att inte låta honom hoppa runt.

unnamed-5

Den här positionen kallas dubbla duvan, eller inom yinyogan: fyrkanten. Man korsar benen, placerar en fot på knät och lutar sig framåt (om det går, annars sitter man bara upprätt). Jag förmodar att jag gillar den för att jag varit bra på den från början. Jag kom snabbt ner och kan luta huvudet i golvet och slappna av ordentligt i kroppen så musklerna sträcks ut ordentligt.

unnamed-3

Bågen, hjulet eller bryggan. I början kan det vara svårt att orka pressa sig upp med armarna, det känns helt omöjligt att det någonsin skulle kunna gå. Men så en dag står man där. Jag blir alldeles rusig och glad i kroppen av den här övningen. Vissa hävdar dock att den är farlig för ryggen, så det gäller att gå väldigt varsamt fram. Helst ska man ha armbågarna mycket mer in mot varandra än vad jag har här.

Kategorier Tips!, Yoga

En halvtimme kärleksjobb om dagen – testa du också!

av Zandra Lundberg
unnamed-1

Den här tatueringen har jag på underarmen. Det står alltså Christian där under ankaret. Jag har den av den enkla anledningen att jag ville ha den. Jag tycker att den är fin. Och jag älskar Christian väldigt mycket.

Problemet med att skildra kärlek i sociala medier är att det blir så svart eller vitt. Om man hårddrar det finns det tre kategorier:

1. Folk som vill få sin relation att framstå som det bästa som NÅGONSIN inträffat. Det är bara pussar och solnedgångar och ens partner framställs som någon annan gudasänd och fläckfri gåva till mänskligheten. (Rätt vanligt)

2. Folk som använder sociala medier till att gnälla på sin partner. Gärna genom passivt aggressiva inlägg om ”hur fan vissa kan vara så jävla dumma i huvudet att de är ute och super till 05 när det är dop dagen därpå”. (Mer sällsynt)

3. Folk som knappt låtsas om att de har en partner i sitt liv. (Vanligt).

Jag skulle sätta mig själv i kategori ett. Och det är missvisande. För ja, Christian och jag har en bra relation. Utan att egentligen ha någon aning skulle jag våga påstå att vi har det lite bättre än medel. MEN orsaken till att vi har en bra relation är för att vi jobbar mycket på den – fem dagar i veckan. Vi har schemalagt 30 minuter varje vardag till vår relation. Det innebär inte att vi smörjer in oss i massageoljor och halkar runt på varandra i sängen i en halvtimme. Nej, vi sitter ner och pratar ostört. Inga smartphones. Ingen musik. Ingen mat. Ingen tv. Allt handlar om att vara så närvarande för den andra som möjligt. Inte klaga eller gnälla eller bråka.

Jag kan lätt säga att det här har gjort vår relation 50 procent bättre.

Det är så lätt att tro att man bara går in i en relation och så ska kärleken lösa alltihop. Jag trodde också att det var så, men alla som har varit ihop några år vet att det i de flesta fall liksom sakta men säkert självdör om man inte underhåller relationen och påminner varandra om varför man är ihop.

Så, testa vettja! Funkar det inte för er så funkar det inte för er. Men jag har svårt att se att lite prat kan ställa till någon större skada.

”Om du inte vill bli klappad på rumpan, stå inte såhär och häng”.

av Zandra Lundberg
Skärmavbild 2014-02-17 kl. 09.58.13
Malin Bastholm.

Tillvaron är märklig. Jag läser den här artikeln om att kocken Malin Bastholm, 26, sextrakasseras på jobbet. Hon får ta emot gliringar om sin kropp och saker hon berättar om ska i tid och otid anspela på sex:

”Hade hon träningsvärk berodde det på sex.

Höll hon i en banan frågade en kollega var hon ville ha den.”

Andra berättar i Verkligheten i P3 om hur de blivit blivit smekta på halsen och kallade vackra och andra har inför alla blivit betygsatta av kockkollegorna på jobbet.

I kommentarsfältet har en kvinna huggit ifrån: 

”Att vara ”kallad vacker” är väl ingen sexuell trakasseri! 🙂 Det är så överdrivet.Om man jobbar bland massa män får man räkna med några oskyldiga skämt, behöver inte vara för allvarlig, speciellt i sådan ung ålder, tycker jag”. 

Jag tror att det här är den vanligaste ursäkten till sådant här beteende. ”Det är väl inte så farligt”, ”lite ska man väl kunna tåla”, ”det gäller att ha skinn på näsan” och så vidare.

Va? Nej!?

Att bli behandlad med respekt av sina kollegor är väl inget förhandlingsbart? Något man ska klara av med lite ”skinn på näsan”. Att känna sig förnedrad, tillintetgjord och förminskad är väl inget ”man ska kunna tåla”?

Det är så lätt med all form av mobbning av släta över det med att ”det ju bara var skämt”. För den som blir utsatt, den som går hem och mår dåligt är det aldrig ”bara ett skämt”.

Tyvärr är det så mycket enklare att spela med. Låtsas att man också tycker att det är kul att bli smiskad på rumpan eller få sitt utseende betygsatt. Gör inte det. Var obekväm och säg ifrån. I den bästa av världar ska det räcka med en tillsägelse. I den värsta av världar blir man tvungen att säga upp sig. Med den lilla trösten att det finns andra arbetsplatser där dina kollegor kommer att respektera dig, dina ord och din kropp.

Kategorier Jag tycker

Kommer rasulleran blir min räddning?

av Zandra Lundberg
unnamed

Så länge jag kan minnas har jag haft problemhy. Jag har testat allt. Lagt 1000 och åter 1000-tals kronor på hudvård. Jag har försökt ändra min kost. Uteslutit både det ena och det andra. För typ ett år sedan bestämde jag mig för att sluta kämpa, bara att acceptera att det är som det är. Det är i alla fall billigare.

Men så går det ett tag – och så dyker det upp någon ny superprodukt. Som nu, när min mamma mejlat mig om något som heter rasullera (rhassoullera?) som tydligen ska göra underverk för huden. Och så får jag upp hoppet igen. För TÄNK om det här är den produkten som kommer att bli min räddning? Tänk om. Dessutom är jag en sådan löjlig sucker för allt som är naturligt och ekologiskt. Den här leran ska ju tydligen ha använts redan för 1400 år sedan och grävts fram med hackyxa ur nån gruva och jag känner mig nästan övertygad nu om att den här jävla leran kan förändra mitt liv.

Ja, hoppet om en mirakelkräm är eventuellt det sista som överger mig.

rasul-1

Uppdrag: att säga nej. Eller?

av Zandra Lundberg
817698020

Alltså jisses. Jag drack inte bara ett utan kanske tre glas vin för mycket i går. Är i dag helt skör och blödig och har skaffat ett TV 4 premium-konto så jag ska kunna titta på Hundcoachen.

Sitter alltså i sängen och bölar åt duktiga hundar som lär sig att inte skälla när det ringer på dörren.

Han är så härlig hundcoachen Fredrik Steen. Så tydlig och sympatisk och rak. Jag har en del att lära av honom. Inte bara när det kommer till att bli en bra hundägare – utan också som människa. Jag har väldigt svårt att säga nej.

Jag säger ja till saker även om det skriker nej inombords. Ofta handlar det om helt vanliga saker som till exempel att ta en fika med någon. Sedan har jag så fruktansvärt svårt att skilja på om det här är ett likadant motstånd som uppstår när jag till exempel ska gå och träna. Att jag kommer att uppskatta att ta den där fikan när jag väl är där. Det gör jag ju allra oftast! Så varför skriker det då nej?

Så här kan förvirrat kan det vara:

En släkting hör av sig och vill träffas en lördagseftermiddag och ta en fika för det var ”så länge sen sist”. Jag tycker om den här släktingen men jag känner ändå att jag inte vill. Jag vill använda min lördag till annat. Eftersom jag har så svårt att säga nej så säger jag ja. Jag åker i väg, fikar och har jättetrevligt och är glad efteråt och hade jag fått välja i efterhand så hade jag inte velat ha fikan ogjord.

Jag fattar inte det där!! Det gör mig så fruktansvärt splittrad för jag vet inte vad jag ska lyssna på. Vad vill jag EGENTLIGEN? Det låter kanske som ett löjligt litet problem, men det här var faktiskt en av de största bidragande orsakerna till att jag hamnade i en livskris med efterföljande depression. Så ja.

Så jäkla kul är det ju inte.

Kategorier Min vardag
Sida 2 av 5
Follow on Bloglovin
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB