När jag var deppig kände jag mig alltid sorgsen när det började kännas som vår i luften. I år är första året på många år som jag känner hur jag verkligen vill ut och känna hur det känns med solen i ansiktet. Till och med Stoffe, som inte har varit det minsta förtjust i varken regn eller snö, levde upp ute på gräsmattan i morse.

När jag ju är ute på gården i Enskede och leker med Stoffe så känns det så himla ORIMLIGT att jag en gång i tiden övervägde att köpa en svindyr lägenhet på Södermalm med asfalterad innergård. Jag var på riktigt ledsen när jag förlorade budgivningen (hade inte råd att betala 2,2 miljoner för 35 kvadrat). Mamma tröstade och sa bara ”att det inte var menat”. Haha, alltså NEJ det var verkligen inte menat! Tack alla högre makter för att det inte blev så.

Mest gillar Stoffe ändå att ligga nära i soffan. Jisses vad det känns varmt i hjärtat när jag ser honom och Christian vila bredvid varandra. Hå, hå, ja, ja. Knappt så jag orkar vara kvar i rummet.