Jag har länge förundrats över att folk väljer att skaffa många barn. Ett kan jag absolut förstå. Men sedan? Okej, då kanske man vill att barnet ska få ett syskon, det kan någonstans fatta.

Men sen?! Tre, fyra, fem barn? Min mamma har fem barn och hon älskar det. Och jag älskar så klart min syskon hejdlöst. Men jag har inte förstått vad det är för krafter som driver en till att vilja bli fler och fler och fler. Det är mycket jobb, kaos och slit med två, tre, fyra ungar så man gör det ju inte direkt för avkopplingens skull.

På samma sätt har jag haft svårt att fatta grejen med att skaffa många hundar. Vi hade en granne på Åland som hade sex irländska zettrar, man bara: var gick det snett? Räcker det inte med en? Max två? De ser ju exakt likadana ut!

Min oförståelse beror ju givetvis på att jag varken haft en egen hund eller egna barn.

Men nu.

Nu med Stoffe i tryggt förvar här hemma har jag börjat snegla på valpar på nätet. Snegla och snegla, jag googlar vildsint. Jag FATTAR inte vad det är som händer med mig. Intellektuellt inser jag att vi inte ska ha flera hundar. Vi har nyss skaffat EN hund och det räcker gott och väl. Vi bor inte särskilt stort och det kostar ändå en hel del att ha hund. Men ändå halkar jag in på hunduppfödarnas hemsidor (hunduppfödares hemsidor ska jag avhandla i ett skilt inlägg, det är så att säga en skuggsida av internet). Så säger jag med min mest manipulativa röst till Christian: ”Vore det inte mysigt att sen någon gång .. kanske inte nu men … snart … ha en till?”. Han tittar bara och skakar på huvudet och mitt maniska tillstånd bryts. Vad fan ÄR det som händer?