Det svåraste med att släppa taget om depressionen var för mig att våga tro. Stundtals är det fortfarande besvärligt.

Jag är rädd att jag ska bli deprimerad igen, att jag ska vakna upp en morgon och inte orka sätta mig och jobba. Inte ha energi eller se någon mening med tillvaron. Fan, jag vill inte dit igen. Jag vill aldrig dit igen!

Därför är det så viktigt att tro. Att våga tro. För jag fixar det här, jag är värd att må bra. Jag är stark. Jag måste våga tro på att allting kommer att lösa sig. 

Det har hänt flera gånger att jag tappat fotfästet under det här senaste året. Jag minns en gång när jag stod inne i badrummet, såg mig själv i spegeln och någon jävla röst i huvudet frågade vad fan jag håller på med: Vad är det för jävla drömvärld du bygger upp? Varför har du inbillat dig att du är värd att må bra? Vad är det för löjlig jävla skit du läser och kämpar med? Du är ju precis lika värdelös som vanligt! Ingenting har förändrats! Allt är lika meningslöst, FATTAR DU INTE DET?

Det slutade med att jag satt på badrumsgolvet och stortjöt.

Så går det när jag inte tror. Därför måste jag tro.