Livet är annorlunda sedan Stoffe kom. Och det har inte bara att göra med att jag numera stiger upp 05.00 för att vingla ut med honom på gården. Sidospår: de kläderna jag sätter på mig då? Det kan vara allt från långklänning till bara strumpbyxor. Ingen ordning.

Livet är annorlunda och med det menar jag att det är mycket gladare. Om jag satt ensam hemma och jobbade på dagarna skulle jag aldrig få för mig att kasta mig ner på golvet och börja leka när det kändes lite tradigt med skrivandet. Då skulle jag ju förmodligen inte vara helt fullt frisk heller.

Hundar livar ju upp så mycket. Inte så konstigt att man numera kan anlita stödhundar efter sina skilsmässor. 

Det kommer tyvärr också fram en riktig skitsida hos mig: jag oroar mig. Jag ängslas över minsta lilla. Att han verkar för trött, för pigg, för rädd, mätt, hungrig.

Utöver det här är jag också VÄLDIGT känslosam.

I går satt jag i EN TIMME och bölade åt den här krönikan av Maria Rydhagen i Kvällsposten om när hon till slut blev tvungen att avliva sin hund. Nu är det väl förhoppningsvis typ 15 år tills det är dags för Stoffe att gå samma öde till mötes men jag känner redan att det aldrig kommer att gå. De får hastigt och lustigt uppfinna någon mirakelmedicin som gör att han kan leva med mig resten av livet.