Jag minns fredagar när jag var yngre. Speciellt minns jag det nu när det är vårigt i luften och skolsken ute. När det doftar våt jord och asfalten är torr. Hur jag gick ut genom de tunga portarna i gymnasiet, hörde dem smälla igen bakom mig och kastade mig på cykeln och cyklade så snabbt att det kändes pirrigt i magen samtidigt som jag log mitt allra största leende. 

Det här varade i några minuter. Sedan kom jag på mig själv med att vara barnslig, och då cyklade jag långsammare och mer värdigt hemåt, men med samma bubblande känsla inombords. Ett hav av ledig tid bredde ut sig framför mig. Två morgnar då ingen jävla klocka skulle förstöra den härliga sömnen. Det vankades fester där kanske någon kille jag var väldigt intresserad av skulle vara.

I och med att jag har mått dåligt så länge har jag sakta men säkert dödat alla sådana här underbara känslor: lust, förväntan, glädje. Jag har med tiden skapat en väldigt snäv ram kring hur jag tillåter mig att vara. Jag får inte visa för starka glädjeyttringar, för det innebär att jag tappar kontrollen och då blir jag sårbar. Jag får inte se fram emot någonting för det innebär också att jag kommer att bli besviken. Min värld har dessutom varit alldeles för mörk och sorgsen för att jag ska förmå mig cykla snabbt, snabbt och känna pirr i magen.

Sakta men säkert, väldigt varsamt, försöker jag ta mig tillbaka. Jag gör känslomeditationer nu, vilket innebär att jag försöker skapa så mycket positiva känslor i kroppen som möjligt. Målet är att våga känna helt och fullt igen. Jag gör det genom bilder, för andra är det kanske lättare med färger eller former.

I morse spelade jag upp den här lilla filmen i mitt huvud med hur jag gick ut från skolan och cyklade snabbt, snabbt. Men nu tillät jag mig själv att le och känna glädjen fullt ut, inte komma på mig själv med att vara barnslig, bara känna de positiva känslorna fylla varenda cell i min kropp, strunta fullständigt i om någon såg och vad den personen i så fall skulle tänka eller tycka.

Och när jag gjort det några minuter så föll det tårar ner för kinderna för jag inser hur jävla mycket jag tyglat mig själv, hur jag byggt upp en negativ och stram tillvaro, när glädjen egentligen funnits där, någonstans inne i mig, hela tiden. Och den är helt obegränsad. Det är bara jag själv som kapslat in den.