Om någon hade frågat mig för några år sedan om jag känner mig själv hade jag:

1. Tyckt att frågan varit väldigt märklig/flummig. 

2. Svarat ja (”det är väl klart”). 

Numera är jag smärtsamt medveten om att jag inte känt mig själv särskilt bra alls. Det blir bättre och bättre, men jag är inte på långa vägar där än. Det här vet jag för att jag flera gånger i veckan blir varse och lyckas sätta ord på känslor jag haft i flera år men inte riktigt fattat varför.

Exempel 1: 

De senaste 10 åren har jag haft fruktansvärt svårt att koncentrera mig på böcker och film. Det här har så klart varit rätt deppigt för mig eftersom jag älskat att läsa och också ibland skulle vilja kunna kasta mig på soffan och förlora mig i en film. När jag har försökt läsa har jag haft svårt att koncentrera mig på texten och när jag försökt se en film har jag ofta zonat ut och (oftast) börjat kolla på mobilen i stället.

Men i stället för att se vad problemet bottnade sig i så har jag bara konstaterat att ”jag är en sån som inte kan se en film” och så har det varit bra med det.

Numera fattar jag att det här beror på stress. Jag har inte varit närvarande och i stället varit fast i mina tankar. Jag har tänkt på allt annat förutom den där filmen eller boken.

Och det är ju först nu, när jag fattat orsaken, som jag kan göra någonting åt det.  (Jag har också skrivit en krönika om min aha-upplevelse när det gäller böcker och film).

Exempel 2: 

När jag har varit i längre relationer så har jag märkt att det efter något år, när man börjar ta varandra lite mer förgivet och släpper lite mer på tyglarna, har uppstått en fruktansvärd irritation. Jag har stört mig på minsta lilla sak. Stundtals har jag känt mig helt jävla orimligt irriterad på min kille för att exempelvis smörpaketet står framme. Och det här handlar inte om PMS. Det här handlar om en förargelse som finns där varje dag och kan triggas av minsta lilla löjliga sak. Ibland behöver det knappt ha hänt någonting.

I stället för att rannsaka mig själv har jag skyllt allt det här på min pojkvän. Han är inte si och inte så. Han borde vara på ett visst sätt för att jag ska bli nöjd, men är han på det sättet är det inte heller bra!

Nu har jag också börjat göra så här mot Christian. Men i stället för att se mig själv som ett offer för att jag råkat ut för en så dålig kille (vilket han VERKLIGEN inte är), så har jag börjat inse att det här ligger hos mig. Jag bär på en massa ilska som jag tar ut på honom, varje dag. Jag har mina aningar om var den här ilskan kommer ifrån och det har absolut ingenting med vårt förhållande att göra. Alltså är det upp till mig att lära mig att hantera MIN ilska så att vi kan ha en bra relation. Tänk att jag inte fattat det tidigare!

Och vad mycket enklare mitt liv kan bli nu när jag har fattat. De här sakerna går ju att göra någonting åt, det handlar ju bara om att vara medveten om problemet så det går att åtgärda.