Det här mönstret skulle jag gärna bryta. Jag har kommit en bit, men det finns fortfarande mycket som går att få bort:

Jag har en tendens att komma släpande med mitt elände när jag träffar eller pratar med vänner.

Jag sparar liksom ihop en liten bank av saker som oroar och stör mig och sedan betar jag av punkt för punkt. Här! Varsågod! Det här är dåligt i mitt liv! 

Att jag gör så här handlar mycket om att det är gammal vana. Och att jag känner ett behov att lufta det negativa. För det är ju av någon märklig anledning oftast det negativa som tar upp större delen av min tankekraft.

Fy fan vad dumt det är, när jag tänker efter. Varför gör jag så här? Jag förpestar ju tillvaron!

För det första ska jag höra eländet själv en gång till. För det andra ska min kompis behöva lyssna på mig när jag pratar om eländet.

Det leder ju absolut ingenstans! Det gör det bara värre för oss båda!

Sedan finns det ju förstås negativa saker som är akuta som vänner ska underrättas om. Nu håller vi på att göra slut. Till exempel.

Men att redogöra för ett tjafs eller bråk när det inte alls är på väg att ta slut? Nej.

Eller att älta om hur orolig jag är för att någonting ska hända i framtiden? Att jag inte ska ha pengar? Att jag ska bli sjuk (har på allvar suttit flera gånger och diskuterat eventuella knölar som skulle kunna vara både det ena och det andra).

Nej.

Det finns tusentals roligare och mer lyftande samtalsämnen.

Jag kastade mig över den här boken när jag hittade den, dammig och eländig, i en bokhylla på Myrorna i Skanstull. Här kunde jag liksom få alla kärleksknep som behövs serverade på silverfat. På förhand tror jag ofta att böcker och artiklar ska servera mig världsomvälvande information som gör att jag aldrig kommer att tänka eller bete mig på samma sätt igen. Det är tyvärr rätt sällan det händer.

De här gyllene kärleksreglerna hade jag kunnat gissa mig till på förhand. Och det är ju precis som det är i livet: det är det enkla som är det svåra.

Författaren, psykologen John Gottman, har studerat olika par beteenden i vardagen och utifrån det funnit sju ”regler” som kännetecknar en lycklig relation.

Det är så simpla grejer att det nästan är löjligt: Lär känna varandra ordentligt, jobba på ömhet och respekt, fatta beslut tillsammans, lös problem tillsammans, jobba fram en gemensam syn på saker och ting. Ni fattar.

Jag kan ibland nästan känna mig lurad av att allting egentligen är så enkelt.

Eller.

Så är det jag som varit så dum att jag gått på idén om att allt är väldigt krångligt och komplicerat.

Jag har svårt att säga nej. Jag har alltid haft det.

I mitt huvud krävs det alltid en berättigad ursäkt till varför jag säger nej. Det finns det ju inte alltid. Ibland vill man bara inte. Eftersom jag har mått dåligt så har det ofta handlat om att jag helt enkelt inte orkat eller haft lust. Men att hamna i den situationen, att rakt upp och nej säga ”nej jag har inte lust att göra det här med dig”, det är min värsta skräck. För då kommer personen bli ledsen och sårad.

Så för att undvika att någon blir ledsen eller sårad så har jag ljugit. Jag hittar helt enkelt på olika ursäkter till varför jag säger nej. Så jag har hittat på en ursäkt, ljugit, och hatat mig själv för att jag har ljugit, för att jag är en falsk ynkrygg som inte vågar stå upp för mig själv.

Och det här har jag mycket problem med fortfarande. Det handlar om små, små saker, struntsaker egentligen, som jag går med på för att jag inte vågar säga nej. Min psykiater sa att jag ska tänka ”vad är det absolut värsta som kan hända om jag säger nej?”.  Jag glömmer det rätt ofta, men det är faktiskt rätt användbart.

Säg att det handlar om en kompis som frågat om vi ska åka till Oslo tillsammans om två helger. Jag känner direkt att jag absolut inte vill åka till Oslo. Då ska jag alltså tänka vad det värsta som kan hända är.

Och det värsta i den situationen är att min vän ska bli så arg och ledsen att hen säger upp kontakten med mig.

När man drar det scenariot så långt blir det nästan löjligt, om min vän ska sluta umgås med mig för att jag inte vill följa med på någon mercyresa till Oslo, är det då en sund vänskap? 

Nej. Det är det inte. Alltså måste jag kunna säga nej.

Jag tycker också det hjälper att fundera över priset jag betalar för att säga ja i stället för nej. Att min självkänsla och självrespekt får en rejäl törn varje gång. Varje gång jag inte säger nej säger jag också till mig själv att jag inte existerar för min skull, utan för andras. 

Har ni några tips på hur ni brukar tänka så blir jag jätteglad om ni delar med er. Som sagt, jag jobbar fortfarande väldigt mycket med det här och är långt, långt ifrån att vara trygg nejsägare.

”Ditt liv kommer att förändras, du kommer att märka det snart. Du behöver inte göra någonting, bara vänta och se”. Så sa människor när jag började med yoga och personlig utveckling.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro, så jag tänkte att det var lika bra att vänta och se.

Det första som hände var att jag slutade köpa saker. I stället började jag göra mig av med saker. Jag lämnade säkert tio-femton säckar med prylar och kläder till Myrorna. Jag sålde det mesta av lite högre värde på Tradera. Jag kände ett starkt behov av att äga bara några få saker som jag värdesätter, inte 100-tals tillhörigheter som jag knappt bryr mig om.

Det andra som hände var att jag sminkade mig allt mindre och mindre. Det var inget jag bestämde mig för, det har bara känts självklart. I dag om det vankas ett festligare tillfälle så lägger jag på en tonad hudkräm och mascara, kanske lite läppstift. Det är allt. Till vardags sminkar jag mig oftast inte alls.

Det tredje som hände var att min klädstil förändrades. Jag började klä mig i lösare kläder. Långkjol och längre koftor. Samla på armband och hänga på mig rassliga långa halsband som jag i min barndom skämts så mycket för att min mamma ”spökat ut sig” i.

Det fjärde som hände var att jag slutade äta antidepressiva. Jag kände en dag i höstas att jag var klar med dem, så efter fem år började jag trappa ner. Och jag har inte märkt någon förändring till det sämre.

Sedan har det ju hänt andra saker i mitt liv, som ni ju redan vet. Att jag sagt upp mig och blivit frilans, att jag tatuerat mig, att jag skaffat en hund. Sådana saker.

Jag tycker det här är väldigt intressant. På ett sätt självklart, men ändå. Lite märkligt.

Det är helt fantastiskt att få ha sitt drömjobb. Jag vet, för jag har haft det i tio år. Jag har varit nyhetsreporter, chefredaktör, nöjesreporter och krönikör. Och även om allt det jag gjort hittills har varit roligt och härligt på sitt sätt, så är det ändå precis som jag har det nu som passar mig allra bäst. När jag får sitta hemma i lugn och ro och skriva. För gudarna ska veta att jag älskar att skriva.

Det finns olika delar i ett jobb som reporter. Halva jobbet är att åka ut och bevaka/intervjua, och även om jag tycker mycket om den biten också så finns det inget som går upp mot när allt är klart och jag får sätta mig och skriva. Jag vet knappt något bättre än att skriva krönikor och därför är jag också väldigt tacksam att jag:

1. Visade mig vara bra på det.
2. Har jobbat på tidningar som lyft fram mig.

För mig har det aldrig på något vis varit svårt eller jobbigt att skriva. Det är alltid lustfyllt. Jag har aldrig suttit och värkt ur mig en text.

Däremot har mitt självförtroende ibland varit lågt. Än i dag klarar jag knappt av att läsa mina publicerade artiklar, jag är rädd att upptäcka fel eller inse att jag tappat det. Det har alltid slutat dåligt när jag försökt jämföra mig med andra. När jag till exempel inbillat mig att jag kanske borde vara lite mer allvarlig och rak nyhetsreporter. Jag kan bli så arg så här i efterhand, för är det någonting jag INTE ska göra så är det att försöka vara som någon annan. Jag har fått chansen att utveckla mitt eget tilltal och språk och det är därför jag är unik som skribent. Min egen röst är något av det viktigaste jag har, speciellt som frilansjournalist. Jag tror det är väldigt vanligt det där, att man tror att det handlar om att rätta in sig i ledet på arbetsplatsen och vara som alla andra, när det egentligen är tvärt om. Du vinner så mycket på att vara dig själv och hitta din grej.

Finska bönder kastar kläderna. I lantbrukarnas riksförbunds kalender. För att kämpa mot ätstörningar.

Alltså jo. Ja. Det kanske skär sig lite ögon och öron. Ter sig lite märkligt så där.

Jag kommer från Åland och är därför uppvuxen med både svensk och finsk media.

Det finns mycket i det finska medielandskapet jag inte förstår mig på. Som att deras kvällstidningar fortfarande ser ut som en lite folkligare version av Slitz.  De har liksom fortfarande lättklädda bikinitjejer på sina kvällstidningar. Helt obekymrat! 

Eller att tidningsomslagen inför julen på allvar ser ut så här? Man bara: VAD i helvete!? Det ser ut som om Killinggänget gjort en skämttidning på 90-talet!?

Så att de nu skenar spritt språngande nakna för att bekämpa ätstörningar? Ja… Det är obegripligt, men det kanske inte är SÅ märkligt när allt kommer omkring.

Det är tyvärr så att det är svårt att vara snäll mot andra när man mår dåligt. 

I vissa fall slutar folk ens försöka. Jag vet att jag gjorde det till slut.

Det är väldigt svårt att rannsaka sitt eget liv och i efterhand försöka förstå hur jag uppfattats i andras ögon, men så mycket vet jag i alla fall att jag slutit mig mycket inåt när jag mått dåligt. Det här har gjort att jag inte orkat lyfta blicken och se människor, vilket så klart uppfattas som väldigt drygt och ignorant i andras ögon.

Ett av de allra tydligaste exemplen i mitt fall är Christian. När han började på Aftonbladet, på samma redaktion som mig mådde jag så kasst att jag inte klarade av att hälsa på nya kollegor. Han jobbade där i långt över en månad innan jag bytte några meningar med honom. Jag gick omkring och betedde mig som att han inte fanns, och det handlade ju förstås inte om honom. Det handlade bara om att jag var alldeles för ångesttyngd för att klara av att ta kontakt med en ny människa. Vilket ju var en jävla tur att jag till slut gjorde, annars hade jag aldrig upptäckt att han är en av de härligaste människorna som finns och vi hade aldrig varit ihop i två år.

Jag är smärtsamt medveten om att det inte bara är Christian jag har ignorerat på det här viset. Under åren har det blivit rätt många jag inte orkat lyfta blicken och se, som jag inte hälsat på eller frågat hur det är (och jag som ibland undrat varför jag har så svårt att skaffa nya vänner!!). Det är därför jag alltid vantrivts så fruktansvärt i grupp, för jag ser hur alla andra lyckas få kontakt med varandra, medan jag kryper in i mig själv. 

Jag kämpar med det här fortfarande. Jag är så van vid att sänka blicken när jag träffar nya människor. Det går på rutin. Det krävs mod att ta kontakt, det krävs väldigt lite att sluta mig inåt. Sedan finns det förstås massvis med människor som skiter blanka fan i om jag bryr mig om dem eller inte. Men för de som bryr sig och vill bli sedda så vill jag kunna ge det. Jag vill vara snäll. Rakt och helt från hjärtat snäll.

Med oro och ångest går det aldrig att njuta av tillvaron.

Därför försöker jag så gott jag kan att ta tillvara på tiden nu när jag mår bättre. I lördags vaknade vi och kylskåpet ekade tomt. Jag vet att jag i sådana situationer har en tendens att börja gnälla och förstöra en hel ledig förmiddag (varför köpte du inte bröd i går när du var och handlade? Hur kan det inte ens finnas mjölk hemma?). I stället skrev vi en lista på vad vi allra helst av allt ville äta och så gick Christian och handlade och så åt vi tillsammans. 100 procent härligare.

Eftersom jag gjort min sista dag som vegan åt jag pannkakor med nutella och banan. Christian åt full english breakfast.  

Sedan har jag ägnat mycket tid åt att ligga med Stoffe på magen.

Både i går och i dag har jag sprungit en liten runda. Jag tänker mycket på vad jag skrev häromdagen om att träna för min egen hälsa och inte för att jag piskar på mig själv att kämpa för att ”man ska”. Jag försöker återkomma till känslan i mina lungor när jag andas in och tänker på allt syre som sprids ut i kroppen. I dag när jag på slutet gjorde några korta intervaller så tryckte jag handen mot mina hårt bultande hjärtslag och kände mig tacksam över att jag orkar.

Jag fick frågan om jag inte kunde tipsa några självhjälpsböcker jag gillar och tycker att ha hjälpt. Och givetvis kan jag göra det. Här kommer fyra favoriter:

Eckhart Tolle är någon slags konung när det kommer till självhjälpsboksförfattande. ”The power of now” är en rätt tunn men givande bok som hjälpte mig att distansera mig från mina tankar och inse att jag inte är allt det där som maler på upp i huvudet. Vilket är jävligt bra att förstå när det kommer tankar som bara repeterar hur dåligt allting är, hur värdelös jag är och annan skit till ”information”.

En nytolkning och snabbguide av filosofen Soren Kierkegaards tankar om meningen med livet. Jag gick omkring så länge och tänkte att livet verkligen var absurt i sin meningslöshet. I dag tror jag, precis som Kierkegaard resonerar, att det bara är jag själv som kan skapa mening. För att komma ut ur tomheten måste jag hitta min egen tolkning av verkligheten, min sanning.

Har du inte läst ”Hemligheten” är det verkligen på tiden! Boken handlar om anknytningsteorin, om hur du knöt an till dina föräldrar som barn påverkar hur du agerar i dina relationer i dag. Det finns flera olika anknytningstyper och boken är väldigt pedagogiskt skriven. Jag älskar böcker som ger aha-upplevelser och den här ger verkligen det. Plötsligt fattar jag varför jag gör som jag göra i relationer, och varför killar gjort som de gjort mot mig. Jag har också hört om flera singlar som läst boken och blivit medvetna och förändrat sitt beteende och därmed också träffat kärleken!

Den här boken är så utskälld och hånad att jag nästan tycker synd om den. Jag tror verkligen på kraften i positivt tänkande och har flera exempel ur mitt eget liv då attraktionslagen fungerat. Samtidigt har jag flera exempel på när den inte har fungerat, men men. När jag första gången läste ”The secret” var jag så uppfylld av hela idén att jag gjorde följande: en blomaffärstant såg boken jag hade i handen och frågade nyfiket om den, jag berättade att det var ”The secret” och att hon borde läsa den. Två dagar efteråt åkte jag till ett köpcentrum för att hämta en stringhylla jag beställt. På vägen ut när jag kånkade på hyllan fick jag syn på boken i bokhandeln och bara ”jag måste köpa den till den här tanten”. Och så gjorde jag det. Hon blev glad och väldigt konfunderad när jag stegade in med boken strax före hon skulle stänga. Jag fick en fin växt som tack, men den hade jag dessvärre ihjäl bara efter någon vecka (har inte direkt gröna fingrar va).

Den här 1000-sidor tjocka tegelstenen har min kompis rekommenderat till mig med orden ”den kommer att förändra allt”, så det blir nästa bok jag tar mig an!

Det är så fruktansvärt imponerande med människor som skapar saker.

Först finns det ingenting och sedan med hjälp av deras vilja och vision finns det en vacker dag någonting.

Jag träffade Minna på en kurs i journalistik och efter det har det varit en FRÖJD att se vad hon tagit sig an. Hon har skrivit en blogg med så behagliga texter och så vackra bilder att det inte är klokt. Dessutom har hon tagit fasta på sitt intresse för vintage och skapat företaget Oddlovin’ vars nätshop är så vacker att jag bara vill kasta mig ner och gråta (men först beställa en långkjol).  

Genom Christian har jag lärt känna Julia Olofsson som bor i Göteborg. Hon jobbar och sliter precis som alla andra, men hon är också konstnär! Sitter i en ateljé (bara en sån sak: att sitta i en ateljé!) och tecknar och har utställningar. Jag kommer ihåg när hon visade t-shirts som tryckts med hennes illustrationer på och jag höll fan på att bryta ihop för att jag tyckte att det var så jävla coolt.

Och så har vi Anna Karlsson. Anna från Åland som en gång i tiden flyttade till Stockholm och började jobba på sunkhaket Gröna Jägaren och slutade som hovmästare på finkrog på Stureplan, tröttnade och blev journalist och chefredaktör på tidningen XIT och där träffades vi. Anna som för några år sen när vi satt på en uteservering sa: jag vill ju bara göra smycken. Och i dag jobbar hon fortfarande som skribent men driver också det egna företaget Oktober där hon gör förtjusande smycken av sånt som andra skulle kalla skräp.