Jag har tränat på gym sedan jag var 16. Jag har älskat det för det har varit min frizon att tänka på bara exakt det jag gör, ingenting annat. I perioder har jag tränat mycket, ibland väldigt mycket, ibland har jag haft uppehåll i flera månader.

Länge gick jag på tankegångarna om att styrketräning ska vara något jävla krig. Att jag ska känna min inspirerad av ”no pain no gain”-tänket på Facebook. Det om att träning är att slita och kämpa, blod och smärta. Att varje pass är en bestraffning för hur lat och ohälsosam du varit. Jag har under de här åren aldrig sett min kropp i spegeln och varit nöjd. För om jag känt mig nöjd, vad finns det då att jobba vidare på? Motivationen är ju min bristfällighet. Jag för ett krig mot mig själv i gymmet.

Sedan jag började med yoga har jag gymmat max fem gånger. Varför?

För att jag helt omvärderat min syn på träning och min kropp. Hur då?

Först och främst: min drivkraft att träna ska vara att jag älskar det. Inte att jag ska vinna något jävla krig mot mig själv.

För det andra: jag vill älska och vara tacksam för varje liten del av min kropp. Bara att den fungerar som den ska är ju ett mirakel! Jag vill springa i vårsolen och andas djupa andetag så att mina lungor orkar jobba. Jag vill göra yoga som stärker min coremuskulatur så att jag kan sitta jobba hela dagarna utan att få ont i ryggen.

Jag vill aldrig mer gå in på ett gym och bestraffa mig själv. Jag är ingen boxare som måste försörja mig på att få min skalle slagen i bitar.

Jag vill träna för att jag älskar det, för att jag vill ge min kropp det bästa så att den orkar bära mig genom livet. Det är vad jag vill göra.

Mitt mående når sin peak när jag är i ett varmt land och sitter på en balkong och tittar ut över havet.

Då är en av få gånger jag låter mig drömma färdigt. Det krävs tyvärr en hel del mod att formulera en dröm. Exempelvis kan jag drömma om att jag vill att vi flyttar till ett litet hus på landet. 

När jag sitter på en plaststol och det är kolsvart ute, men varmt och fuktigt i luften kan jag fantisera om gården, om äppelträd och lupiner. Om hur jag skulle gå ut barfota varje sommarmorgon och borsta tänderna utomhus. Jag tänker att jag skulle inreda ett litet kontor där jag kan sitta och skriva på dagarna. Jag kan tänka så långt att det finns en stig som leder ner till en strand där vi har en sjöbod med en liten båt så vi kan åka ut och lägga nät. Och så skulle vi kunna bygga en bastu med utsikt över vattnet så det går att bada långt in på höstkanten. 

Hemma kan jag påbörja en dröm men här hinner den dö så snabbt. Det är som att jag inte ens låter den existera i tanken. För att tillåta mig själv att drömma kräver jag att jag är realistisk: var skulle den här gården ligga? Vad skulle den kosta? I Stockholmsområdet kan den ju inte ligga, det är JÄTTEDYRT med hus här. Och ska vi i så fall flytta någon annanstans, vart då? Och vad ska vi försörja oss på där? Och vintern – tänk på den också. Då är det nog inte så jävla kul att sitta med skallrande kroppsdelar och vänta på att plogbilen kommer. Bygga bastu!? Hur FAN ska det gå till?

Jag är rätt less på att vara så här hård mot mig själv. Att jag måste lösa varenda liten detalj för att någonting ska vara möjligt ens i tanken. Drömmar ska inte ha några begränsningar!

Dessutom: människor har gjort mer oöverkomliga saker än att exempelvis flytta till en liten gård på landet. Så jävla bananas är jag inte i mitt drömmande att jag redan nu kan slå fast att det ALDRIG går att genomföra. Det går visst. Människor har liksom tagit sig långt ut i rymden, men jag ska ens tillåta mig själv att fantisera om ett litet ruckel på landet. Så dumt.

Rachel Brathen, ”yogagirl” som hon också kallas, skriver att hennes bästa vän dött i en bilolycka.

Det här är så märkligt med internet, jag känner inte Rachel. Jag har bara följt henne i sociala medier. Men hennes ord har betytt mycket för mig under det senaste året. Och nu är jag alldeles uppriven inombords. Det blir så jävla påtagligt hur skört livet är.

Jag gråter och jag känner mig dum som gråter för jag har ingen aning om vem den här människan var.

Jag läser och hör om död varje dag men det är sällan det påverkar mig så här mycket. Människor för så mycket resonemang som låter vettiga och rimliga vareviga dag, men när det kommer till döden känns ingenting rimligt längre. Det här inlägget är förmodligen inte heller rimligt, men just nu känns det så.

Jag har gått i så många år nu och knappt brytt mig om jag varit levande och död, men genom Rachel har jag stundvis hittat hopp om vad livet är. Att möjligheterna är oändliga, att det går att drömma och satsa och att världen kan vara en helt sinnessjukt vacker plats där solnedgångar är helt gratis. Jag vill inte dö längre för jag älskar att leva alldeles för mycket.

Jag är långt ifrån ensam. Rachel inspirerar så många, hundratusentals, med sin kärlek och sin kraft och sitt ständiga leende. Det GÅR inte att greppa döden. Det går inte att skriva eller säga eller göra någonting som gör den begriplig.

Jag satt tidigare i dag och oroade mig över pengar, jag betalade 20 000 i skatt trots att jag inte fått in några pengar till mitt företag och jag tänkte att jag aldrig kommer kunna försörja mig som frilansskribent. I min oro la jag en del av skulden på Christian, för saker han omöjligt kan rå över, och någonstans långt i huvudet hörde jag Kristian Gidlunds ord om att aldrig bråka om pengar. Ändå gjorde jag det. Och just nu, bara några timmar senare vill jag bara att Christian ska komma hem levande i kväll.

Jag vet inte. Jag vet inte ens vart jag vill komma, jag kände mig bara tvungen att skriva något.

Träffade en kompis i går och vi pratade om det dåliga samvetet. I just det fallet pratade vi om när man var barn och fick ett djur? Minns ni? Tjatade ni också till er nån jäkla kanin eller marsvin som sedan blev ett ständigt dåligt samvete?

För mig har det liksom aldrig gått över, jag har väldigt ofta dåligt samvete. Nu handlar det dock inte längre om kaniner utan människor.

Jag har dåligt samvete för att jag inte hör av mig till mina vänner oftare. Jag har dåligt samvete för att jag inte har tillräckligt bra kontakt med min familj. Jag har dåligt samvete för äldre släktingar.

Och det löjligaste: det dåliga samvetet över det dåliga samvetet.

Jag har läst om att skuldkänslor ska accepteras och därmed försvinna. Någon jämförde skuldkänslorna med en boll, om man försöker pressa bollen under vattenytan blir det jävligt jobbigt, men om du lyfter upp bollen och går i väg med den under armen kommer det vara så mycket lättare. Och det här ska då symbolisera att man inte ska kämpa emot det dåliga samvetet utan bara låta det vara där.

Men det är inte alltid så jäkla lätt. Inte de dagar då jag verkligen känner mig som den sämsta vännen/syskonet/barnbarnet i världshistorien. (Varje gång det ringer eller knackar på dörren tror jag att det är för att de vill ge mig utmärkelsen Årets sämsta medmänniska).

Har ni sett den här videon? Personer som inte känner varandra sedan tidigare ska kyssas för första gången! Jag blev väldigt glad av att se den. Och lite ledsen och konfunderad när jag tänker på att jag, åtminstone inte vad jag kan minnas, inte en enda gång varit helt nykter när jag kysst någon för första gången. Märkligt.

Jag var på ett yogaevent i lördags med en finsk lärare som heter Satu Tuomela. 

På förhand var jag inte riktigt förberedd på att det skulle bli i princip tre timmar armbalansering. Hade jag vetat det hade jag förmodligen blivit rädd och struntat i att gå. Men jag är väldigt glad att jag gick. Armbalanser i yogan är rätt knepiga och min prestationsångest kickar in väldigt snabbt när jag märker att jag knappt klarar att stå en halv sekund i bakasana (positionen du ser på bilden ovanför).

Samtidigt är det förmodligen just precis det här jag behöver öva. Att inse att jag börjar från noll och får jobba mig framåt. Det är okej att inte vara något jäkla yogaunderbarn. Om jag så övar och övar men aldrig klarar av den här jävla positionen så är det också okej. Det viktiga är att jag gör det. Att jag inte undviker det bara för att det känns som något jag aldrig kommer att klara av. För om jag är benägen att strunta i något så enkelt som en yogaposition bara för att den känns lite jobbig, hur tacklar jag då andra saker i livet? Motgångar och utmaningar? Risken finns att jag gör likadant där: duckar sånt som verkar oöverstigligt. Och jag vill inte leva så. Jag vill våga! Jag vill inte vara på den säkra sidan, jag vill kasta mig ut i ovisshet. Satsa på mina drömmar!

Det svåraste med att släppa taget om depressionen var för mig att våga tro. Stundtals är det fortfarande besvärligt.

Jag är rädd att jag ska bli deprimerad igen, att jag ska vakna upp en morgon och inte orka sätta mig och jobba. Inte ha energi eller se någon mening med tillvaron. Fan, jag vill inte dit igen. Jag vill aldrig dit igen!

Därför är det så viktigt att tro. Att våga tro. För jag fixar det här, jag är värd att må bra. Jag är stark. Jag måste våga tro på att allting kommer att lösa sig. 

Det har hänt flera gånger att jag tappat fotfästet under det här senaste året. Jag minns en gång när jag stod inne i badrummet, såg mig själv i spegeln och någon jävla röst i huvudet frågade vad fan jag håller på med: Vad är det för jävla drömvärld du bygger upp? Varför har du inbillat dig att du är värd att må bra? Vad är det för löjlig jävla skit du läser och kämpar med? Du är ju precis lika värdelös som vanligt! Ingenting har förändrats! Allt är lika meningslöst, FATTAR DU INTE DET?

Det slutade med att jag satt på badrumsgolvet och stortjöt.

Så går det när jag inte tror. Därför måste jag tro.

När jag började läsa självhjälpsböcker för ett år sedan så skämdes jag. 

Precis som jag skämts för så mycket annat här i livet.

För mitt utseende, för den musik jag lyssnat på, för de kläder jag haft på mig, för de filmer jag gillat.

Jag smusslade med böckerna på tunnelbanan, för GUD VAD PINSAMT om någon ser att jag sitter och läser Rhonda Byrne. Då kan ju folk tro att jag är en sån där Självkänsla Nu-flåsigt ickeifrågasättande människa. Men samtidigt vet jag ju med mig själv ATT jag ifrågasätter, jag sväljer inte allt med hull och hår. Jag tar åt mig det jag tycker är vettigt. Men hur ska någon mitt emot mig på tunnelbanan fatta det? Nej, lika bra att gömma pärmen så ingen ser. Jag skämdes över att jag gick några kurser, för att jag var så dum att jag betalade för något som i andras ögon bara är skitsnack och bortkastade pengar.

Nåväl. Allt har sin tid.

Numera skäms jag inte. Inte för självhjälpen i alla fall. Jag kan skämmas för att jag har så dålig kontakt med mina syskon och att jag är så jävla orättvis mot Christian ibland, sådana rimliga saker.

Men varför skulle jag skämmas över självhjälpsböckerna? Jag har varit deprimerad i flera år, jag har tampats med ätstörningar och min självkänsla har varit nere på den absoluta botten. Om de här böckerna och kurserna har hjälpt mig till att idag inte bara orka leva, utan också må bra, vad ska jag då skämmas över? Jag vet med mig själv att jag inte sväljer all information med hull och hår utan att jag noggrant går igenom allt jag läst och hört och sånt jag inte tror på låter jag passera. Jag väljer bara de verktyg som fungerar för mig. Jag gör det här så att jag kan ägna mig åt annat, mer betydelsefulla saker än att sitta och må skit. Det var självhjälpen och yogan som gav mig kraften att säga upp mig för att kunna fokusera mer på mig själv och jobb som känns betydelsefulla för mig. Som att skriva den här bloggen, att skriva krönikor om ämnen som är viktiga. Som att skriva den bok jag vill skriva.

Jag har människor i min närhet som gärna vill raljera över all självhjälp. Oavsett om det är mina böcker eller kurser. De hävdar att det är ”bortkastade pengar” och ”slöseri med tid”. Jag fattar inte hur det kan vara bortkastade pengar (det är inga jättesummor vi pratar om, jag lånar eller köper de allra flesta böckerna för 20 spänn på loppis. Kurserna har kostat mindre än 2000 kronor totalt). Om jag mår bättre nu än vad jag gjorde för ett år sedan, hur kan det då vara bortkastat? Om jag rent konkret har förändrat mitt liv med hjälp av de verktyg jag tagit till mig, hur kan det då vara slöseri med tid?

Förklara gärna så lovar jag att lyssna. Men i mitt huvud får jag det inte att gå ihop.

Jag befarar att många fortfarande lever i tron om att stress är någonting bra. Att du genom att utstråla stress också visar att du har en jävla massa saker på gång. Du visar att du tar ditt jobb på allvar.

Jag trodde det.

I nio år var jag konstant stressad i jobbet. Inom reporteryrket är det lätt att jobba upp en stress eftersom det alltid finns deadlines och du alltid kan göra någonting mer. Ringa ett samtal till, läsa om texten en gång till, ändra formuleringar, skriva om, bättra på. Och så vidare i all evighet.

Alla stressar på olika sätt. Jag har en tendens att låta stressen härja fritt inombords, medan jag utåt sett verkar jag ha saker och ting någorlunda under kontroll. Det blir därför svårt för kollegor eller chefer att urskilja några tecken på att jag håller på att kollapsa totalt. Nu har jag aldrig blivit utbränd, men jag har som många, många andra varit nära. De flesta kollegor jag har haft under åren har, eller har varit nära, att smälla in i väggen.

Vad är det för jävla liv, egentligen?

Jag vet inte mer er andra, men jag ser inte att jag blivit satt på den här jorden för att ligga utbränd i en säng och stirra upp i taket. Det KAN omöjligt vara menat att vi ska flåsa runt i panik med ont i magen och sedan en dag knappt komma upp ur sängen.

När jag nu började frilansa bestämde jag mig att det fick vara nog med stressandet. Jag har stressat tillräckligt. Nu testar jag på någonting helt annat i stället: en lugn tillvaro. Målet är att från grunden lära mig att behålla lugnet i stressade lägen. Att kunna stå mitt i ett kaos och ändå kunna behålla fokus och närvaro.

Hur det går? Ja, jag kan ju säga så här: det är en del att jobba med. Vissa dagar går bättre än andra. Jag mediterar varje vardag, 15-20 minuter, det blir lättare och lättare att tillåta mig själv att ta mig den tiden. Jag försöker också utöver lunchen ta två 5-10 minuters pauser varje dag medan jag jobbar för att göra någonting helt annat. Leka med Stoffe, gå ut på gården en sväng. Lyssna på en låt.

Innebär det här att jag kommer att tjäna mindre pengar? Kanske. Men det må så vara till en början. Jag har så det täcker hyran och räkningarna och lite till. Det räcker för mig.

Ibland tänker jag att det är lustigt, att jag kämpar så med att jobba bort ett beteende som jag jobbat så länge med att bygga upp och underhålla.

På helgerna försöker jag ha datorförbud så gott det går. Veckorna får vara lite som de är. Ett tag hade jag en regel för mig själv om att jag inte skulle surfa på mobilen alls i sängen. Men jag märkte snabbt att det inte funkade. Vissa kvällar kan jag bara inte sova och då måste jag få dumscrolla igenom Facebook i brist på annat.

Men på helgerna försöker jag koppla bort. Bara vara i livet. 

Nu lyckades jag inte hålla exakt hela helgen igenom, utan slog upp datorn för 30 minuter sedan, men det är som det är.

Christian och jag bestämde redan i fredags eftermiddag att vi skulle göra den här helgen till en riktig succéhelg. Och det lyckades vi med! Både lördag och söndag har vi hängt i hundrastgården i Blåsut i solskenet. Jag har varit ute och sprungit två korta rundor, så korta att de knappast gör mycket för konditionen, men för psyket är det så otroligt behövligt. Jag lovar, i nio fall av tio när jag fastnar i mina tankar skulle det gå att ”bota” med 20 minuter joggning. Men det är lättare att säga än att faktiskt göra många gånger.

Dessutom var jag på ett yogaevent i lördags med fokus på armbalanser som gör att jag i dag har rätt mycket träningsvärk. I går kväll kollade vi på Melodifestivalen och gjorde veganburgare som var:

1. goda.

2. inte föll isär.

Receptet på red hot chiliburgarna finns här. 

Dessutom har jag proppat i mig ett rör singoallakex i ren och skär glädje över att de är vegan-okej!

Det är förresten söndag. Tidigare min absolut värsta, mest ångestfyllda dag. Sedan jag slutade jobba som fast anställd så har jag inte känt av söndagsångest en enda gång. Jag tror att det är en väldigt stark indikator på att jag jobbar på precis det sätt jag ska jobba, med de saker jag vill jobba med.