Min före detta kollega Teresa Tingbrand gör en rolig och välgjord serieblogg som jag tycker ni kan kolla på om ni har några minuter till övers så här när helgen står för dörrn! Trevlig fredag!

Det finns ett ”steg” i relationer som jag tror är VÄLDIGT viktigt att jobba bort om man ska klara av att ha en lång och bra relation. Jag skriver det här för att jag hamnat där själv och jag ser ofta par som är där.

DÄR är när förälskelsen har blivit vardag. När det inte alls finns något rosaskimrande runt den där personen som sitter mitt emot en vid köksbordet på morgnarna.

Tvärt om. 

Han smaskar ljudligt på frukostmackan och prasslar överdrivet mycket med tidningen. Och han lyssnar inte när du pratar. Och han torkar inte upp smulorna efter sig. Och han bäddar inte sängen. Och den jäveln glömmer till och med och ta ut soporna när han ska gå. Och det här känner du dig tvungen att tjata och gnata om. (Han kan i det här fallet givetvis bytas ut till hon eller hen eller vad man känner för just i dag).

Är ni med på vad jag menar? Den här ilskan och irritationen brukar bubbla upp förr eller senare i relationen. Jag vet en äldre kvinna som inte klarade av att äta på samma tider som sin man för hon tyckte att han sörplade och smaskade så mycket vid matbordet. Vissa hävdar att det ju ”bara är kärlek” när två människor sitter och hackar på varandra. Jag tycker inte det. Jag tycker att det handlar om brist på respekt och en vilja att få den andra att må dåligt.

Det må liksom låta småroligt och gulligt med ett par som varit ihop i en evighet som sitter och klankar ner på varandra, men faktum är att om man slänger sig in i den här irritationsloopen så tror jag att det kommer bli problem och skapa olycka. Snart kommer du att pika din partner för allt hen gör. Det går en tid och snart ser du INTE ditt livs stora kärlek utan bara ett enda stort vandrande irritationsobjekt komma in genom dörren. Det är inte bra.

Och det här gör jag mitt bästa för att jobba bort. För annars kommer man troligtvis bli olycklig.

Jag försöker byta ut varje irritationstanke och ersätta den mot en bra tanke om personen. Tankar är alltid utbytbara. Men det är jättesvårt, för det handlar om mental träning och sånt kräver en jäkla massa jobb. Men gör man det ett tag så går det lättare och lättare efter ett tag. Precis som med all annan träning. Som alltid är det ju viktigt att prata om problemet. Förklara: Jag känner mig irriterad på dig, men jag gör mitt bästa för att jobba bort det. Kanske kan ni prata om det direkt när känslan dyker upp? Skratta åt det löjliga i att du sitter med en av de människor du älskar mest på jorden och stör dig på tidningsprassel.

Sedan finns det förstås människor som inte upplever det som något problem. Som tycker att gnabbet ÄR kärleken. Och visst. Kör på. Whatever floats your boat. Det här är bara några av mina tankar. 

Ajour lyfte fram den här mannens kamp häromdagen (och gav honom också hjälp! Fint gjort!).

Jag ÄLSKAR verkligen allt som har med äldre människors internetvanor att göra. När man ser någon gammal släkting som kommenterat bilder på Facebook (har ni inte sett en sån tycker jag uppriktigt synd om er). De kan liksom inte koderna för hur man ”för sig” på internet utan skriver hejvilt både det ena och det andra i de kommentarsfält de kommer över.

”Säg hej till mamma och tack för tulpanerna, de är vissna nu men de var fina här på köksbordet i fyra dagar. Helge hälsar också”. En kommentar på typ en semesterbild från Cypern.

Eller deras statusuppdateringar. Så långt från medvetena proffstwittrare du kan komma: ”Fyra grader och ruggigt men hörde på radion att det blir sol i eftermiddag”.

Här är några andra favoriter:

Och den här:

En klassiker:

Och den här stackaren:

Livet är annorlunda sedan Stoffe kom. Och det har inte bara att göra med att jag numera stiger upp 05.00 för att vingla ut med honom på gården. Sidospår: de kläderna jag sätter på mig då? Det kan vara allt från långklänning till bara strumpbyxor. Ingen ordning.

Livet är annorlunda och med det menar jag att det är mycket gladare. Om jag satt ensam hemma och jobbade på dagarna skulle jag aldrig få för mig att kasta mig ner på golvet och börja leka när det kändes lite tradigt med skrivandet. Då skulle jag ju förmodligen inte vara helt fullt frisk heller.

Hundar livar ju upp så mycket. Inte så konstigt att man numera kan anlita stödhundar efter sina skilsmässor. 

Det kommer tyvärr också fram en riktig skitsida hos mig: jag oroar mig. Jag ängslas över minsta lilla. Att han verkar för trött, för pigg, för rädd, mätt, hungrig.

Utöver det här är jag också VÄLDIGT känslosam.

I går satt jag i EN TIMME och bölade åt den här krönikan av Maria Rydhagen i Kvällsposten om när hon till slut blev tvungen att avliva sin hund. Nu är det väl förhoppningsvis typ 15 år tills det är dags för Stoffe att gå samma öde till mötes men jag känner redan att det aldrig kommer att gå. De får hastigt och lustigt uppfinna någon mirakelmedicin som gör att han kan leva med mig resten av livet.

Nedan följer några rader om singelliv.

Jag kan absolut inte påstå att jag uppskattar singellivet. Sedan kan det också ha att göra med att när jag varit singel har jag inte mått så där vidare värst bra. När man inte mår vidare värst bra är det lätt att söka till sig någon bara för att ha någon. Och det är aldrig särskilt skoj för någon av de inblandade.

Det brukar sluta rätt hastigt och lustigt med att båda mår sämre än vad de gjorde innan. Rekommenderas alltså inte.

Sedan har jag också testat på en helt annan singelsväng, som den senaste innan jag träffade Christian: att inte träffa någon alls. Att stänga igen totalt känslomässigt. Lapp på luckan. Stängt tills vidare.

Det rekommenderas inte heller. För när jag väl ville öppna upp på vid gavel så var det mycket som skuffats så långt in att jag inte lyckades komma i kontakt med det. Det tog en jäkla tid och var en hel massa sjå tills jag var helt känslomässigt på banan igen.

De enda gångerna jag uppskattat singellivet till 100 procent är när jag nyss kommit ur en lång relation. När jag då kommit innanför dörren hemma och för några sekunder känt mig alldeles fri.

Å andra sidan kan jag inte sitta och påstå att det där glada sorglösa singellivet inte existerar. Det pågår förmodligen där ute för fulla muggar. Jag tror dock att det krävs en hel del styrka för att upprätthålla det livet. En hel hög härliga vänner och en grundmurad självkänsla.

Jag kan bara säga så mycket att jag aldrig varit den glada singeln. Även om jag löjlig nog ibland låtsas.

För lite mer än ett år sedan förlovade vi oss. Då med tanken om att vi skulle gifta oss den här sommaren.

Nu är jag inte helt säker på att det blir så.

Mest handlar det om att jag inte vill känna att bröllopet ska vara något jobbigt, det ska bara vara lustfyllt och härligt. Problemet är att varken jag eller Christian har någon tydlig bild kring hur vi vill ha det. Även om han kommer med tappra förslag då och då (gypsytema? 1800-talshattar?). Oftast hamnar jag i tankegångar kring hur det ”ska vara” och då blir jag alldeles matt. Jag kommer ALDRIG orka med färgteman eller beställa någon brudbukett. Tanken på att jag skulle prångla mig i någon stor vit klänningshistoria … nä nä nä. Nätet är ju inte mycket till hjälp heller, direkt: ”tänk på att bröllopet ska spegla ER som par”. Jaha? Va? Vilka är vi som par? Jag har ingen aning.

Men på det här viset kommer vi ju heller aldrig få till något giftermål. Det börjar jag sakteligen förstå.

Och förmodligen är det väl den här obeslutsamheten som speglar oss som par. Men hur fixar man en fest på det temat egentligen?

För drygt tre månader sedan var jag helt inställd på att flytta till Malta. Jag var helt salig bara av tanken. Trots att jag inte visste hur det skulle lösa sig med jobb för mig där, om jag skulle kunna fortsätta jobba för svenska tidningar eller om jag skulle bli tvungen att hitta på något annat så var jag helt redo att leva i den ovissheten och bara förlita mig på att jag löser det. Precis som jag löst allt annat hittills i livet.

Jag har alltid velat bo utomlands, gärna vid medelhavet. Det här är absolut inte originellt på något sätt, men mitt psyke mår inte bra av kyla och mörker. 

Varje dag ägnade jag massor av tid åt att fantisera om hur livet skulle bli på Malta. Om och om igen spelade jag upp en film i mitt huvud om hur mina dagar skulle se ut. Jag skulle stiga upp tidigt på morgonen och yoga, kanske gå en promenad medan solen fortfarande inte stod högt på himlen. Gå ner till fruktbilen och köpa min frukost. Äta på balkongen. Gå ut på kvällarna när det är svalare i luften och titta på folk längs strandpromenaderna. Kanske åka på badutflykter till den lilla ön Gozo på helgerna. Leva livet i en helt annan takt än tidigare. Leva med mindre inkomst, men med bättre livskvalitet.

Jag googlade fram all möjlig information, jag läste bloggar och facebookgrupper. Jag ville det här så fruktansvärt jävla gärna.

Några dagar efter jul visade det sig att det av olika orsaker inte alls skulle bli någon Maltaflytt.

Tillvaron blev rätt deppig ett tag. Att hantera nederlag är inte min bästa genre.

Där handlar det så mycket om tilltro. Av någon anledning var det inte menat att vi skulle flytta nu. Kanske gör vi det i framtiden, kanske blir det inte så. Ju snabbare jag kan anpassa mig till att det inte blev som jag tänkt mig, desto bättre kommer jag att må. Nu blev livet annorlunda.

Nu har jag Stoffe i stället. Och det är fanimej inte dåligt.

Jag gjorde en bröstoperation när jag var 20 (eller 21, minns ärligt talat inte). Jag har skrivit om det i ett inlägg på min förra blogg här, men jag tänker skriva om det igen för jag tycker att det är så viktigt ämne. Och min förhoppning är att det här inlägget ska hamna högt upp vid bröstoperationsgooglingar så ni får väldigt gärna hjälpa till och länka hit. 

Jag går omkring som ett vandrande exempel på en misslyckad bröstoperation. Jag förstod i slutet på tonåren att jag hade ”något fel på mina bröst”. Jag hade självdiagnosticerat mig med tubulära bröst. Jag hade i och för sig aldrig haft några högre tankar kring min kropp. Jag drömde om fettsugningar redan när jag var tio år gammal. Jag kan ”skylla” på den här missbildningen, men allt bottnade i dålig självkänsla. När jag var 20 och insåg att jag kunde förändra min kropp, göra den mer ”normal” blev jag alldeles hög på den insikten.

Så efter att jag fått min insikt gick allting snabbt. Jag bodde på Åland och bokade via telefon en tid för konsultation i Stockholm. Jag valde plastikkirurgiklinik efter vilken som låg närmast t-centralen. Det var enklast så. Gångavstånd.

Där begick jag ett stort fel. Jag borde ha bokat in flera konsultationer. Men problemet var att en konsultation kostade 500 kronor och jag ansåg mig inte ha råd med flera. Jag kände direkt att jag inte alls var trygg med den plastikkirurg jag kom till. Jag hade svårt att förstå hur hon menade när hon försökte förklara ingreppet och så här i efterhand gav hon mig alldeles för få alternativ till hur operationen skulle gå till väga. Hon frågade om jag ville ha barn, och jag (20 år gammal) svarade att det nog inte var något för mig och hon sa ”bra, för risken är ganska stor att du inte kommer kunna amma”. Just då betydde de orden ingenting för mig.

Desperat som jag var bokade jag in en operation med hen. Men snälla, OM ni nu har bestämt er: se för fan till att du känner dig 100 procent trygg med att människan som ska in och rota i din kropp. Och snälla, snälla. Vänta lite. Begrunda ditt beslut. Du ska ÄNDRA din kropp! Det är inget enkelt ingrepp.

Sedan gick allt undan för mig. Jag fick en operationstid inbokad snabbt därpå. Jag kände mig fruktansvärt ensam. Jag hade inte berättat för någon annan än min pojkvän, bara några dagar innan.

Där gjorde jag också ett stort fel. Prata med vänner och familj herregud. De ska skära upp din kropp och pressa in två geléklumpar. Du vill inte känna dig ensammast på jorden när du ligger och väntar på att åka in i operationssalen.

Jag vågade inte berätta. Jag skämdes så fruktansvärt mycket. I dag skäms jag inte det minsta. Vill någon döma mig är det deras problem, absolut inte mitt.

Operationen (förstoring och lyft) kostade 60 000 kronor. Jag hade så ont att jag skrek i flera dagar efteråt. Det gjorde ont att sova, att duscha. Det var fruktansvärt. Det var också fruktansvärt att höra tjejen intill min säng på uppvaket efter att hon gjort en näsoperation. Hon var medicinerad, men låg ändå och kved och skrek och jämrade sig i flera timmar.

Men mest fruktansvärt där och då var att operationen inte blev som jag tänkt mig. Alls.

Mina bröst såg i princip ut som förut bara att lite större. Och det här har jag läst mycket om i efterhand. Det verkar vara rätt så vanligt att folk tvingas göra både en andra och en tredje operation för att den första inte blev bra. Fler operationer betyder förstås ännu mer pengar. För att inte tala om att det kan uppstå komplikationer med implantaten. Jag tänker främst på nyheten om PIP-implantaten häromåret. 4000 kvinnor som plötsligt rekommenderas ta bort sina inlägg. Men också andra problem som kan uppstå, kapselbildning till exempel. Det kostar! Det kostar hutlösa pengar!

Det kostar så pass mycket att jag i nuläget struntar i att ta ut mina trots att jag egentligen skulle vilja.

Jag vet tjejer som går runt med ryggont på grund av att de opererat så stora – men de har helt enkelt inte råd att förminska dem.

Som det är i dag skulle jag hellre vara bröstlös än att ha implantat. Jag är inte alls förtjust i vetskapen om att jag har någon slags märkligt gelématerial i kroppen. Men jag bär omkring på dem som en påminnelse om hur jävla gärna jag ville vara normal. Vad nu det är.

I allt det här tycker jag fortfarande så här: ingen kvinna eller man ska någonsin dömas för att de väljer att operera sin kropp. Alla har sina orsaker. 

Men med de här raderna vill jag ändå vädja till att fundera en, två, tre extra gånger. Och om du har bestämt dig: se till att få det ordentligt gjort. Tro mig, du VILL INTE känna dig missnöjd tusentals kronor senare. Före- och efterbilderna på hemsidorna är bara de extremt lyckade operationerna! Plastikkirurgerna vill tjäna pengar. De kan yra hur mycket som helst om att de ser till patientens bästa hit och dit, men när du står där efter en misslyckad operation så kan de inte hjälpa dig det minsta – inte förrän du hostar upp mer pengar!

Det betyder så mycket för mig att skriva om det här för det här är vad jag aldrig fick läsa förrän jag tog mitt förhastade beslut.

Läser du det här inlägget och har några tankar eller funderingar – vad som helst, så går det jättebra att mejla mig om du känner att det är för privat för kommentarsfältet.

Det var Oscarsgalan i natt. Och precis som med mycket annat på tv blir vissa människor väldigt upprörda. Det är kritiker och hobbytyckare som från sina olika plattformar skriker om att det inte håller måttet. Att det inte är så roligt som det borde vara. Det borde göras annorlunda.

Jag har själv inte sett galan, men jag har läst mig till att en av de komiska höjdpunkterna var att Ellen Degeneres delade ut pizza. Och ja. På pappret låter det ju inte som något man garvar läppen av sig åt MEN som sagt, jag har inte sett det med egna ögon.

I Sverige är det samma sak med Melodifestivalen. Folk tycker visst att den är usel i år. Programledarna håller inte, manus håller inte och bidragen håller inte heller. Och jag kan hålla med, det är inte mindblowing-tv som visas på lördagskvällarna.

Men. Oftast när jag ser halvdan tv som kostar massvis med miljoner så blir jag ändå glad.

Jag blir glad för det visar att det inte är så jävla lätt. Och det speglar tillvaron i stort. Den är ganska så jävla medelmåttig. Och för mig ger det hopp. För det betyder att det finns en chans. Om till exempel jag skulle få för mig att skriva ett manus till Melodifestivalen så skulle jag kunna göra det! Jag VET att jag skulle kunna samla ihop ett gäng av mina kollegor och vänner och göra ett manus som skulle vara snäppet bättre, förhoppningsvis rätt jävla mycket bättre, än det som visas på tv nu. SVT kanske inte hade gått med på att använda det, men nu är inte riktigt det poängen här, det är känslan som är viktigast. Och det är fanimej ingen dålig känsla.

För mig som yrkesperson så tror jag att det här är ett mer hälsosamt sätt att tänka än att jag bara sitter och klagar över hur dåligt det är (obs! Jag har länge varit och är ibland fortfarande en person som klagar ut i tomma intet!).

Det här gäller förstås gäller förstås andra yrkesgrupper också.

Om du är stylist eller modeorakel går det att lägga massvis med energi på att tänka och klaga högt över ”hur fult alla klär sig”. Det går också att bara notera det och i stället tänka på hur jävla mycket enklare det blir för dig att sticka ut från den grå massan. Om du är träningsinstruktör kan du irritera dig på hur trista och omotiverade pass alla andra instruktörer har. ELLER, så kan du tänka att det ju faktiskt är någonting positivt för dig och dina pass. Samma sak om du är busschaffis, barndagvårdare eller keramiker.

Det handlar bara om att byta fokus. Bort från meningslöst klagande.

För meningslöst klagande är så … meningslöst.

Jag skriver en bok. Jag borde skriva oftare, men det blir i alla fall några timmar i veckan.

Jag hade en idé och jag har alltid velat testa skriva längre så det var ett utmärkt tillfälle att sätta igång samtidigt som jag började frilansa. Perfekt. Bra.

Men.

Att skriva en bok är verkligen en prövning. Sällan trängs det så mycket negativa tankar i huvudet som när jag sätter mig ner och skriver. Jag har full förståelse för att människor börjar skriva, men sedan skiter i allihop efter några kapitel. För så här låter det:

Vad FAN är det du håller på med?

Det här är ju som om någon TIOÅRING skrivit skiten?

Har du liksom tänkt att någon annan ska LÄSA det här?

Äe, ska du verkligen lägga arbetstid på den här skiten?

Det bara MALER på!

Men så i går tittade jag på ett författarsamtal med min favoritförfattare (och människa) Elizabeth Gilbert. I boken Eat, pray, love åkte hon till Indien och mediterade i fyra månader. En sak hon tog med sig därifrån var ett sätt att hantera sina tankar när hon skriver böcker. För hon drabbas också av miljontals negativa tankar (vem gör inte det? Jan Gulliou möjligtvis).

Hon förklarar det som att det handlar om att se det som att hon sitter och kör en bil. I bilen sitter en hel hop med gnälliga och tjuriga ungar som tjatar och tjatar. Men hennes roll är bara att koncentrera sig på vägen och fortsätta framåt.

Och precis så är det med skrivandet. Hennes uppgift är bara att fokusera på skrivandet, sedan kan tankarna få gnälla och tjata och tigga om uppmärksamhet bäst de vill.

Har ni 20 minuter till övers tycker jag också att ni ska kolla på Elizabeth i Ted talks. Här pratar hon också om författarskap, men det hon säger går att tillämpa på det mesta när det gäller att få saker gjorda. Som träning till exempel. Hur ofta har man inte bestämt sig, men sedan börjar det dyka upp en massa andra oväsentliga funderingar i huvudet kring varför du i stället ska gå hem, lägga dig raklång på soffan och dumglo på Sveriges mästerkock. Vilket bara kommer att resultera i att du känner dig lite lite värdelösare som människa.