Jag känner flera som är singlar och vill träffa någon. De är framgångsrika, vackra och härliga. På pappret ”borde” de ha träffat någon.

Jag tror att det blir svårare och svårare att hitta rätt. Samtidigt är det någonting bra! För rätt i dag är inte alls vad rätt har varit tidigare.

Det är tyvärr knepigare att träffa någon ju mer medveten du blir om vad du vill ha ut från ett förhållande. Men det handlar ju om att människor i dag vågar ställa högre krav på sina relationer, vilket är fantastiskt.

Det här inlägget baserar jag i princip på enbart mina egna och vänners erfarenheter, men jag tror att många kan känna igen sig.

I tonåren fanns det i min värld ingen urvalsprocess över huvud taget. Alla hånglade med alla! Jag hånglade med snälla och fina killar. Men jag har också hånglat med, och halvt om halvt varit ihop med muppar, skitstövlar och rena rama as. Killar som kallar sina flickvänner för ”regeringen” och trasiga missbrukare och förmodligen kombinationer av båda. Varför? För att jag hade lust. För att det inte kändes alltför noga vem jag släppte nära. Jag var ung och det var roligt.

Sedan började jag må psykiskt dåligt. Jag drogs till killar som var motsatsen: psykiskt stabila och lagda åt det praktiska hållet. Bra killar. Vettiga människor. Tyvärr totalt inkapabla i kontakten med sitt känsloliv. Och det funkar väl ett tag, men inte i längden. För jag kan tyvärr inte sitta i en livslång relation och prata om tv-serier och planera vad det ska lagas för middag på kvällen. Och därför är jag oerhört tacksam för de här förhållandena, att jag vågade testa, men också att jag (till slut) insåg att det inte var något för mig. Jag MÅSTE få prata om vad jag känner och jag måste få veta hur han känner kring saker och ting.

Och inte nog med det.

Jag vill ha någon som är beredd att jobba för att relationen ska vara bra, inte bara ha någon som jag kan lunka sida vid sida med.

Och där någonstans börjar det bli rätt mycket krav. Jag vet vad jag vill ha och behöver och får jag inte det, då är jag hellre själv än går in i något halvdant.

Och jag har förstått att äldre generationer (inte alla förstås) tycker att det är märkligt att killar och tjejer är singlar långt upp i 30-årsåldern – men de kanske borde ta och se över sitt eget hus innan de börjar gapa om hur konstigt det är. På deras tid bara TOG man ju någon i unga år och det ansågs sedan vara ”rätt”.

Det är som att jag i tonåren, vilsen och jävlig, skulle ha tagit en av de där slashasarna som jag hånglade med och bara ”nu är det klartt!”. Nu gifter vi oss, skaffar hus och tre-fyra ungar.

Jag pratade med en äldre herre på ett bröllop. Han hade varit gift i 60 år och sa så här:

– Först är man kär och sedan är man inte kär på många år. Men de senaste åren har det dykt upp en ny sorts kärlek, det är väl mer en djup omtanke om varandra.

Och ja … jag vet knappt vad jag ska säga. Jag känner ju inte direkt ett sug. Jag känner inte att det känns värt att vänta typ 50 år på ”belöningen” att jag ska känna omtanke för någon skröplig gammal gubbe med höftledsproblem.

Nej.

Då känns det mer rimligt att vänta på rätt. Kalla det att vara kräsen om du vill. Men jag tror inte kräsen behöver vara dåligt. Det handlar om att våga pröva, men också att inte nöja sig om det inte känns 100. Och det handlar också om att jobba med sig själv under ”väntetiden”. Det är inte helt rättvist att vara trasig och kasta sig in i en relation (jag har testat flera gånger).

Det handlar om, tror jag, att låta det ta sin tid och jobba med sig själv. Jag kan knappt tänka mig något finare än att mötas en vacker dag som två (relativt) hela människor.

Den dagen det blir rätt kommer det att vara så jävla värt det.