Arkiv för May 2014

- Sida 2 av 3

Jag önskar.

av Zandra Lundberg

Jag har alltid fokuserat så mycket på det skrivna ordet. Text. Bara text. Inget annat har varit så där vidare värst viktigt. Inte ljud eller bild. Text. 

Jag har alltid blivit mest berörd av text och aldrig riktigt kunnat ta till mig budskap på samma sätt om jag inte fått läsa det. Det är väl trevligt att få ett porträtt på människan som uttalar sig om saker och ting, men jag klarar mig också utan. Det är märkligt. Jag har en hel hop vänner som är fotografer, jag har till och med varit ihop med en fotograf i fyra år. Och jag har varit jätteimponerad av deras driv och så där, men i mitt huvud har alltid text spelat huvudrollen.

Men på sistone har det här förändrats. Bilder alltså, herr-e-gud. Hur är det ens möjligt att sätta en stämning som den här eller den här eller den här bara genom ett par bilder?

Jag önskar verkligen att jag hade ett intresse för att fotografera. Men jag tycker mest bara att det är klumpigt att kånka runt på någon kamera. Och så tycker jag det är så märkligt att dra fram kameran i tid och tid. Det blir liksom aldrig naturligt för mig, bara jag drar fram mobilkameran blir det mest fruktansvärd stel stämning och så känns det som att jag förstört allt och borde gå och dra något gammalt över mig. Nåväl. Någon annan gång i livet kanske. Eller så köper jag bara en kamera och ser vart det bär.

Kategorier Jag tycker

Känna efter.

av Zandra Lundberg

Jag tror att många är bra på att känna efter lite smått. 

Vill jag se den här filmen? Vill jag gå den här utbildningen? Vill jag gå på ytterligare en dejt med den här människan?

Men att verkligen känna efter, försöka lyssna på vad kroppen har att säga innerst inne är svårt.

En del, ganska många tror jag, lever hela sina liv utan att känna efter på riktigt. De anpassar sina liv för att inte kunna känna. De dövar sig med jobb och ännu mer jobb, alkohol, resor, träning eller vad det nu kan vara. Det kräver en hel del av en människa att leva på det här viset. Men det är också ett ganska fegt sätt att leva.

Det krävs mod att verkligen på riktigt våga känna efter. För ibland kanske den där rösten inom dig säger någonting helt annat än vad som känns bekvämt eller rimligt.

Den kanske säger åt dig att du ska lämna din partner. Den kanske säger åt dig att du ska byta jobb. Kanske säger den åt dig att se mer av världen. Eller kanske att den har sett nog och bara vill ha lugn och ro.

Att sedan följa den där rösten och göra vad den säger innebär troligtvis en hel del tvivel och vånda.

Men jag tror på riktigt, och det här är jag verkligen övertygad om, att om man vågar så kommer det inte att bli fel.

Min allra högsta önskan är att våga lyssna och följa.

Kategorier Jag tycker

Det är som att verkligheten är lite för mycket.

av Zandra Lundberg

Jag hade Ida på besök på gården en sväng efter att hon slutat jobbet.

Jag beklagade mig en del över det här att jag inte tycks vara skapt för att vara ute i verkligheten. Jag mår underbart så länge jag är hemma i lugn och ro, få göra min yoga, läsa om personlig utveckling, göra olika självhjälpsövningar för mig själv och hålla på. Sedan är det som att helvetet bryter lös när jag kommer ut i verkliga livet. Det blir för mycket att anpassa mig till, jag har så svårt att hålla fokus. Uppmärksamheten dras åt alla tusen olika håll och stressnivåerna ökar.

Jag känner mig så ”falsk” och dålig som på något vis målat upp en bild av mig själv av att jag blivit starkare och mår 1000 gånger bättre med mig själv när jag gör det – för det gäller hemma. På t-centralen eller på tunnelbanan vid 17-tiden eller på olika hetsiga arbetsplatser kan jag liksom inte vara mindful. Det går inte. Det pågår ju ett jävla vansinne där. Jag får ont i hjärtat av all stress.

Ida berättade att hon och hennes kompis gör övningar lite varstans. Är de ute på krogen så försöker de stänga av allt utanför och bara fokusera på samtalet, sådana små grejer. När det kommer till märkliga typer i vardagen säger Ida att hon ser dem som träning. Varje människa, speciellt om den är extra jobbig är ett träningstillfälle att lära känna dig själv lite bättre. Det handlar bara om att öva.

Det är fint och väldigt vettigt.

Men egentligen skulle jag nog vilja ta den enkla lösningen: bara flytta till ingenstans och få vara i lugnet så mycket det bara går.

italy-property-for-sale3
Typ här.
gccottage
Eller här.

Att falla tillbaka.

av Zandra Lundberg

Att falla tillbaka till ångest och deppighet efter en period av välmående är inte särskilt skrattretande. Det känns oftast som ett hårt misslyckande.  

För man har ju börjat skratta igen, känna det som att det kanske ändå finns någon mening med alltihop ändå. Till oroade vänner och familj har man äntligen kunnat berätta att nu, nu är det bättre och de har förstås blivit väldigt glada.

Under flera år höll jag på och pendlade fram och tillbaka. Välmående ena veckan och kolsvart andra veckan. Ibland kunde det gå månader av välmående innan det svartnade igen. Och fallet ner i meningslösheten var så förbannat hårt. För jag hade ju mått bra! Jag hade ju njutit av att känna solskenet mot ansiktet och skrattat från hjärtat! Eller… Hade allt bara varit en illusion? Är det meningen att jag ska börja kampen igen? Varför? För vems skull är det jag måste uthärda? För egen del har jag tröttnat för länge, länge sedan. Jag orkar inte mer. Inte ett fall till.

Förstår ni hur snabbt det gick? Och hur hårt fallet blev? Från att ha mått bra -> till att känna ångest och meningslöshet -> till att inte orka leva längre, på knappt några timmar!

Som jag skrev i går är jag tillbaka i någon slags ångesttillvaro på nytt. Det var länge sedan nu, men känslorna är skrämmande välbekanta. Som om de aldrig försvunnit utan legat på lur och slog klorna i mig direkt när jag nu känt mig lite svag.

Samtidigt är inte allt det jobb jag gjort för att må bättre förgäves. Jag känner en oerhörd trygghet i att jag vet vad jag behöver göra för att må bra igen. Jag behöver kommer tillbaka till mig själv. Inte stressa, inte älta, inte oroa mig, inte leva i framtiden och försöka styra över sånt jag omöjligt kan styra över. Inte döma mig själv för att jag hamnat här igen, inte kasta mig ner i det djupaste svarta och bara se döden som enda utväg.

Bara ge mig själv en ärlig chans att få komma tillbaka, att snällt och vänligt samla ihop alla splittrade bitar. För det där dåligtmående är inte jag, hur mycket det än känns så. Det är min hjärna som gått i spinn. Olika nivåer som inte är på rätt. Mitt riktiga, sanna jag, det är jaget som bara vill älska och bli älskad, som så gärna vill leva fullt utan rädslor. Det jaget har hamnat i skuggan, men det finns där hela tiden. Tålmodigt väntande, precis som alla gånger förr.

bild-3
Kategorier Min vardag

Herregud, vad har jag gjort?

av Zandra Lundberg
bild-3

Vi stod och väntade på pendeltåget från Arlanda i morse. Jag skulle åka till Grisslehamn för att hämta Stoffe som varit på Åland en vecka. Plötsligt kändes det så jävla absurt, bara: Herregud vad har jag gjort?

Har jag ansvar för ett djur? Är det jag som ska se till att han lever och har hälsan och får ett drägligt liv i 15 år framöver? Jisses.

Och jag kan bara tänka mig hur märkligt det måste kännas att ansvara för ett barn, de få stunder då det ens finns tid för sådana reflektioner. Herremintid vilken panikinsikt.

Hemma, jetlaggad, trött.

av Zandra Lundberg
pickerimage

Vi är hemma från New York. En sak kan jag säga med all säkerhet: jag måste ta bättre hand om mig själv. Vi har haft the time of our lives på den här resan men samtidigt har jag inte mått bra. Inte helt åt helvete, men heller inte bra. Ångest bryr sig inte om geografiska skillnader. Den dyker upp i New York likväl som i Sverige. Den dyker upp trots att alla förutsättningar är HELT perfekta. Det spelar ingen roll om jag sitter på världens mysigaste restaurang på lower east side med paraplydrinkar och mannen jag älskar mest av allt i den här världen. Den kommer ändå.

I det här fallet är det rätt skönt att veta vad jag gjort för fel: jag har fladdrat i väg. Jag har inte varit tillräckligt mån om övningar, närvaro, djupandning och yoga utan mest bara hetsat runt i huvudet de senaste veckorna. Sovit kasst, ätit dåligt, druckit för mycket.  Och då kommer alla destruktiva tankar: jag duger inte, jag är ful och vidrig, jag är inte värd att vara ihop med, den där tjejen är säkert mycket bättre än vad jag är. Oro, ältande och molande ångest.

Skillnaden nu mot ”förr i tiden” är att det känns så skönt att veta hur jag ska ta mig till för att komma tillbaka. Jag har gjort det förr och det kommer gå precis lika bra den här gången. Det är helt okej att hamna ur spår ibland. Det är en del av livet.

New York – följ oss i bilder.

av Zandra Lundberg
Skärmavbild 2014-05-11 kl. 16.42.18

På tal om resande… I morgon åker jag och Christian till New york. Av förekommen anledning kommer bloggen under en vecka att förflyttas till instagramkontot christianochzandrassemester. Där kan ni följa oss när vi dagligen publicerar bilder från … ja vad vi nu ska göra. Planen är rätt så sladdrig i kanterna än så länge (tipsa gärna om ni har något kul på lager).

Bilderna ovan är från samma instagramkonto, men vår semester förra året då vi rev av Åland, Mexico city, Zihuatanejo och Värmland.

Vårt konto är öppet så vem som helst kan följa det på instagram. Och har man inte instagram så går det lika bra att kika på våra uppdateringar via länken ovan.

Ses om en vecka här igen. Puss och kram!

Kategorier Min vardag, Tips!

Att resa och få perspektiv.

av Zandra Lundberg

Jag fikade med en kompis i dag som varit ute på en längre resa i USA. Allt som oftast innebär det nya perspektiv på saker och ting. Det är på något vis mycket enklare att se klart på sina vardagsproblem när man är på andra sidan jordklotet. Det blir plötsligt tydligt vilka förändringar man bör göra i livet.

Men.

Vi pratade också om vilken färskvara det här är. Den nya ”upplystheten” håller i sig i vadå, några veckor? Kanske några månader om det varit en riktigt omvälvande resa. Sedan är det så jäkla lätt att glida tillbaka i lunken, störa sig på människor i trafiken och gnälla på sin partner för att hen inte sköljt av tallrikarna innan hen satt in dem i diskmaskinen.

All utveckling måste underhållas hela tiden. Det hjälper inte att bara gå en kurs i mindfulness och sedan är det bra med det. För sedan gäller det att meditera vareviga dag, vidareutbilda sig, läsa mer, göra allt för att upprätthålla intresset. Om en resa gett perspektiv så är det jättebra, men det går liksom inte att luta sig tillbaka och anse sig ”färdig”.

Det är precis samma sak som den fysiska delen med kroppen som den psykiska. Den måste tränas, utsättas för nya övningar, annars stagnerar alltihop. 

Vart tog mitt självförtroende vägen?

av Zandra Lundberg

Jag stod i köket i går kväll och rörde ihop räkröra till snittarna till Eurovisionkvällen. Plötsligt insåg jag att jag haft i dubbelt för mycket crème fraiche och den nu var alldeles rinnig. 

Christian kom i köket och såg att något var på tok och frågade försynt vad det var. Jag drämde pytsen med den rinniga röran i köksbänken och skrek:

– Men jag är ju värdelös.

Och jag kände mig så dålig. Plötsligt kände jag mig ful, usel på att laga mat, dålig på allt jag tar mig an. Så jävla fel som människa. Mitt problem när jag får sådana här hemska känslor är att jag inte kan se att de kommer att förändras. Jag tror att jag ALLTID kommer att känna mig så här dålig. Att jag alltid varit så här dålig och bara försökt intala mig själv något annat.

Det kändes förstås bättre redan i dag när jag vaknade.

Det vore så mycket enklare om jag kunde lära mig att ibland försvinner både självkänsla och självförtroende. Jag vet inte vart de tar vägen, men de försvinner ett litet tag. Det är ingen orsak till panik, de hittar alltid tillbaka förr eller senare.

Kategorier Min vardag

Vardagsmagi.

av Zandra Lundberg
v2_file_625796643

Jag vill verkligen tro på vardagsmagi. Jag älskar berättelser om hur ödet totalt förändrat livet för människor.

Min favorit är den här: En kvinna var less på alltihop, hon var singel, runt 35 och hennes jobb var rätt trist. Så hon bestämde sig för att muntra upp sig själv med en resa. Eftersom hon inte hade så där överdrivet mycket med pengar gick hon in på en sajt med sista-minuten-resor och blundade, scrollade och klickade. Det blev en ospecificerad resa till den grekiska ön zakynthos. Hon proppade kappsäcken full och åkte dagen därpå. Hon hamnade på ett rätt sunkigt hotell med stenhård madrass i sängen. De första dagarna ägnade hon åt att sola och bada och äta nere vid stranden på kvällarna. Via Facebook fick hon kontakt med en vän som råkade vara på samma ö, men på ett annat ställe. Eftersom hon inte hade så mycket annat för sig så åkte hon dit en kväll för att hälsa på. De var ute och dansade rätt sent så hon och stannade över natten. Dagen därpå åkte hon tillbaka till sitt. Den sista dagen hörde kompisen av sig igen och frågade om de inte kunde mötas någonstans på mitten under kvällen, så att de kunde ses men ändå kunde ta sig hem till respektive hotell.

Den här kvinnan i historien kände sig ganska trött och solbränd och nöjd med tillvaron så hon svarade att hon tänkte stanna hemma och gå och lägga sig tidigt. Men någonting fick henne att ändra sig. Så hon hörde av sig på nytt och kollade om de kunde ses i alla fall. De träffades på ett rätt litet ställe och åt middag nere vid vattnet. På vägen från restaurangen frågade kompisen om de inte skulle gå och ta en sista drink. Hon tvekade, men bestämde sig återigen för att säga ja ändå.

Lyssna på det här då: på den baren satt en ensam man vid ett bord. De hamnade vid bordet intill och började snart prata. Han var engelsman.

Och ja, ni kan ju själva räkna ut vad som hände sen. Kvinnan och mannen inledde en relation och i dag har de levt tillsammans i snart 10 år. Två barn och ett företag som de driver tillsammans.

Det visade sig i efterhand att den här mannen bara var på genomresande den där dagen. Det var alltså den enda kvällen de kunde ha mötts på just den där baren.

Det är ju fan helt svindlande. Bättre än film.

Sida 2 av 3
Follow on Bloglovin
  • Tjänstgörande redaktörer: Ellinor Brenning och Karin Selåker Hangasmaa
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB