Jag stod i köket i går kväll och rörde ihop räkröra till snittarna till Eurovisionkvällen. Plötsligt insåg jag att jag haft i dubbelt för mycket crème fraiche och den nu var alldeles rinnig. 

Christian kom i köket och såg att något var på tok och frågade försynt vad det var. Jag drämde pytsen med den rinniga röran i köksbänken och skrek:

– Men jag är ju värdelös.

Och jag kände mig så dålig. Plötsligt kände jag mig ful, usel på att laga mat, dålig på allt jag tar mig an. Så jävla fel som människa. Mitt problem när jag får sådana här hemska känslor är att jag inte kan se att de kommer att förändras. Jag tror att jag ALLTID kommer att känna mig så här dålig. Att jag alltid varit så här dålig och bara försökt intala mig själv något annat.

Det kändes förstås bättre redan i dag när jag vaknade.

Det vore så mycket enklare om jag kunde lära mig att ibland försvinner både självkänsla och självförtroende. Jag vet inte vart de tar vägen, men de försvinner ett litet tag. Det är ingen orsak till panik, de hittar alltid tillbaka förr eller senare.