Jag har varit svartsjuk.

För mig handlade det inte om pojkvänners tjejkompisar, kvinnliga kollegor eller random tjejer på krogen. Det handlade om ex. Jag stod liksom inte ut med tanken på att den kille jag är tillsammans med  tidigare har älskat någon på samma sätt som han älskar mig. Sedan har det alltid funnits en liten rädsla kring att han plötsligt ska inse att den förra flickvännen han hade var mycket bättre och kommer på att han vill gå tillbaka. Svartsjuka handlade i mitt här fallet om dålig självkänsla. Sedan hjälpte det väl inte direkt att en av mina första pojkvänner faktiskt var otrogen med sitt ex.

Jag har i dag helt lyckats bli fri från den här svartsjukan. Det är nästan svårt att beskriva hur skönt det är. För det har varit en oerhörd plåga. Svartsjukan åt mig inifrån. När ex-flickvänner kom på tal gjorde jag allt för att luska reda på saker om deras relation – bara för att kunna vältra mig så mycket som möjligt i smärtan. Sedan blir allt en ond cirkel för känslorna efter ett svartsjukeutbrott är att jag känner mig totalt värdelös över det faktum att jag är svartsjuk.

Så ja. Jag är väldigt glad över att slippa känna så här.

Hur gjorde jag då? 

Dels handlar det mycket om att jag började jobba med mig själv för att stärka min självkänsla. Genom yoga, böcker och helt enkelt vara självsnäll.

Men det mest effektiva när tankarna väl dök upp var att jag använde mig av ACT. Det går helt enkelt ut på att acceptera tankarna, inte försöka tränga undan någonting. Det brukar jämföras med att försöka trycka ner en boll under vattenytan, det är helt omöjligt att hålla den där under, men får den flyta ovanpå ytan så är bollen inte längre ett problem.

Jag kunde i praktiken föra en dialog med mina egna tankar. Typ så här:

– Nämen oj, dök svartsjukan upp i dag så här på torsdag kring lunch, jasså, men välkommen in här och sätt dig. Jag har inte så mycket att bjuda på här hemma men du kan få några skorpor med marmelad. Berätta nu, vad är det som gör att du kommer på besök så ska jag lova att lyssna riktigt ordentligt. 

Svartsjukan: – Jag tycker att det är jättejobbigt att hans ex-flickvän XX verkar härlig och snygg och glad när jag bara är deprimerad och ful. 

– Det var det värsta. Ska vi först och främst bara bestämma oss för att acceptera att du är svartsjuk.  Så kan vi upprepa det några gånger tills det låter jättelöjligt. Svartsjuk, svartsjuk, svartsjuk, svartsjuk, svartsjuk. Haha! En svart sjuka! Finns det rödsjuka också? Eller kanske marimekkoprickigsjuka? Kan du inte framkalla en sån sjuka i huvudet i stället, det vore mycket festligare. 

Svartsjukan: – Nu är du löjlig. Du tar mig ju inte på allvar. 

– Men ska du verkligen tas på allvar? Du är ju bara en dålig känsla som skapats i mitt huvud? 

Svartsjukan: – Men fattar du inte!? Jag är jätteledsen och arg och rädd!!!

– Jag förstår dig. Jag hör dig och ser dig. Jag accepterar att du finns, men tyvärr kan jag inte göra så mycket mer åt ditt elände i dag. Jag har inte tid att agera på dina nycker, jag har lite annat att stå i nämligen. Se så: gå ut och lägg dig i hängmattan en stund i stället, det brukar hjälpa mot det mesta. 

Svartsjukan: – Okej då… Jag testar en liten stund, men sen kanske jag kommer tillbaka. 

– Gör det du, du är så välkommen precis när du vill. 

Ungefär så. Det här är ett rätt avancerat exempel, men i början så var jag tvungen att ta de här långa dialogerna varje gång. Sedan mattades svartsjukan sakta men säkert av och i dag har jag inte haft den på besök på … länge. Det var säkert ett år sedan sist!

”Den här kvinnan köper och köper saker 

för att kasta i gapet på tomrummen

som smyger bakom henne.”

Det är Tomas Tranströmer som skriver det i dikten Galleriet. Jag tycker det är fint skrivit men samtidigt hemskt. För jag tror att det är så många som köper för att döva någonting. Jag har gjort det. Jag har känt mig tvungen att köpa nya kläder för att kunna gå ut och festa med mina vänner. För utan nya kläder är jag ju liksom bara jag med något gammalt på mig. Nej, då är det bättre med nya kläder som gör att jag kan känna lust att över huvud taget gå någonstans. Som att det var kläderna som var orsaken till att jag blivit bjuden på en fest.

Det finns två områden där jag verkligen kan peka på att jag lyckats förändra beteenden och det är köpandet och min svartsjuka.

För vissa är inte köpande ett problem och då är det så klart bara att shoppa vidare. Men jag började känna mig så förbannat less på all konsumtion. Allt jävla köpande, vart vill jag komma med det egentligen? Jag har köpt så mycket jag aldrig använt. På impuls, i för små storlekar, för att det varit fint på någon annan. Inte bara kläder utan massvis med annat krafs. Saker som bara staplats på hög och som kastats efter några år. Vad är meningen med det? 

I dag går jag mycket sällan ut planlöst i affärer. Jag går till en affär när jag bestämt mig för att jag behöver någonting. När vi var i New York så behövde jag en enda sak och det var en väska, så jag köpte en väska. Ingenting annat. Jag vet inte, det kan vara inbillning men det känns som att jag värdesätter den där väskan så mycket mer än om jag kommit hem med kassvis av diverse grejer.

Det har blossat upp någon slags debatt kring yogaselfiens vara eller icke vara. Artikeln ovan kan läsas här. Yogagirl har skrivit sin syn på saken här.

Det här är en kortare bakgrund: en massa människor som är oerhört duktiga på yoga har gjort det till någon slags livsuppgift att ta bilder när de står i jätteavancerade yogaposer och sedan posta dem på instagram (och på Facebook, bloggar osv).

Mig personligen stör det inte det minsta. Ibland blir jag inspirerad, ibland bara glor jag på en bild och går vidare i livet. Däremot är jag rädd att det spär på bilden av yoga som något otillgängligt.

För yoga anses, tyvärr, fortfarande vara någonting ganska konstigt och flummigt. Man sitter väl och sjunger konstiga sånger i grupp? Och så knyter man ihop sina ben bak på ryggen och vandrar runt på armarna? Lite religiöst kan det väl bli, nästan lite sektigt? Dessutom är det svårt, krångligt och jobbigt och bara för människor som är supersmidiga.

Vilket det ju inte alls är. Den bilden behöver INTE förstärkas.

Jag är stel. Det har blivit bättre, men jag är fortfarande stel. Jag når oftast inte ner med fingarna till golvet när jag böjer mig framåt. När jag började yoga kunde jag inte ens sitta med benen formade i ett v på golvet för jag trillade bakåt. Och det är det yoga handlar om. Att börja just därifrån man är. Att acceptera att det känns som att mina baksidalårmuskler ska slitas av när jag böjer mig framåt. Det är där jag är i dag. I morgon kanske jag är på någon annan plats i min praktik. Bara jag är med min andning och inte pushar mig själv för hårt så är det yoga. För mig i alla fall.

Och därför blir superavancerade yogaselfies ett problem. För det kan få människor att tro att det är så mycket krångligare och konstigare än vad det faktiskt är.

Ibland, oftast när jag känner mig allmänt oroad över sakers tillstånd, kan jag få nästintill panik över den här bloggen. Herregud, vad är det jag gör? Sitter jag och predikar för andra människor hur jag tycker att de ska leva sina liv?

Men nej. Det gör jag ju inte.

Jag försöker bara dela med mig av mitt tankesätt och mina erfarenheter. Jag älskar att få ta del av andras erfarenheter och ord. Sedan är det ju upp till läsaren att sålla. I en självhjälpsbok kanske bara 10 procent av innehållet känns som att det tilltalar mig, jamen då kan jag ju sålla bort resten. Ibland kanske jag bara tar till mig en mening och en annan gång nästan vartenda ord. 

Jag tror att om alla hjälps åt med att sätta ord på tankar och känslor så kommer det att bli så mycket lättare. Medvetenhet gör saker lättare. Därför tycker jag så mycket om när jag får någon kommentar eller mejl här och där, om olika synsätt, tips och tankar kring saker och ting. Jag tycker att det så viktigt att försöka gå ner på djupet i samtal och inte bara glida omkring uppe på ytan. Det är så vi utvecklas. Vi hjälps åt att öppna upp varandra.

Jag har och har alltid haft en tydlig bild kring varför jag vill ha hund. Jag vill ha en glad, frisk hund som springer bredvid mig i skogen. En hund som får följa med mig i princip vart jag än ska. En hund som lyder för att den vill göra det, inte för att den är kuvad och känner sig tvingad. 

Jag har insett att det är naivt av mig att tro att alla människor skaffar hund av den här orsaken. För så är det verkligen inte. Många hardcorehundmänniskor ställer oerhört höga krav på sina hundar. De ska lyda till varje pris i alla vardagssituationer. 100 procent disciplin annars är det ett tecken på att man är en slapphänt hundägare. Undergivenhet är målet, inte glädjen.

Jag tror också att många skaffar hund och förväntar sig att den bara ska lyda. Att man ska ha den där glada snälla jycken från dag ett. För de växte ju upp med grannens golden retriver och den var ju alltid så snäll. Sedan får de hem en busig och bångstyrig valp och förstår inte alls vad som hände. Och i stället för att försöka förstå hunden så blir de arga. Det måste ju vara någonting fel på den!

I helgen träffade jag hundägare som oroade sig för att deras tioveckorsvalp fortfarande inte gick fint och lugnt i kopplet. Nej det är klart att den inte gör. Det är en liten valp. Den vill utforska världen och förstår inte över huvud taget varför den har något märkligt band runt halsen.

I Sverige är ett av de vanligaste problemen hundmöten. Jag har en bekant som bott en period i Frankrike som skrattade rakt ut när hon fick höra det här.

– Hur fan lyckas ni alltid krångla till allt som egentligen är så enkelt?

Där hon bodde gick hundarna lösa med sina ägare. Det gav hundarna ett välutvecklat språk mellan varandra. Som valpar fick de vänja sig vid andra hundar på gatan, äldre hundar ignorerade oftast valpens kontaktförsök och till slut lärde sig valpen att det inte var någon vits. Det naturliga intresset att ta kontakt med andra hundar dämpades sakta men säkert och snart tänkte hunden: äh, jag går här med min ägare i stället.

Men här kopplar vi hundarna det första vi gör. Andra hundar ska ignoreras och minsta lilla intresse ska bestraffas. Nej! Usch! Fy! Våga inte titta på den där andra hunden. Jag har en granne vars hund jag aldrig vill möta när jag går med min hund för han ställer sig och skriker som en galning när hans hund börjar dra i kopplet och skälla.

Inte konstigt att det blir problem. 

Med trafik och koppeltvång så ska förstås hunden kopplas. Jag inser det.

Men då måste hunden också få en chans att lära sig det här konstiga, onaturliga. En valp KOMMER inte traska vid ägarens vänstra sida från dag ett. Det verkar det finnas en utbredd oförståelse till.

För att få hunden att bete sig så som människor har bestämt sig att det är ”normalt” att en hund beter sig så krävs träning. Och för att få en glad hund som lyder dig för att den vill så krävs ännu mer: du måste bygga ett förtroende. Det gör man inte genom att gapa och skrika. Då får man en rädd hund, inte en glad hund.

Fem dagars intensiv hundinstruktörsutbildning är över.

Jag har pratat mycket med några andra kursdeltagare om mat. Främst hundmat men också människomat.

Jag vill ändå ta diskussionen om hundmat som första exempel för det känns som att det blir allra tydligast den vägen. Så.

De flesta människor älskar sina hundar och vill att de ska vara så friska och glada som det bara går. Så klart!

På marknaden finns det hundratals olika alternativ till vad hunden kan äta. Det är en jävla djungel. Vissa hävdar bestämt att hunden bör barf-utfodras (det innebär att ge hunden kött och grönsaker ”så som den skulle äta om den levde fritt”). Andra hävdar att spannmålsfritt foder är det allra bästa, andra ger färskt foder och den tredje ropar att deras hund minsann blev 14 år och var ”hur frisk som helst” genom att äta det billigaste fodret från mataffären.

Lägg då till tillverkarna av hundmaten som så klart vill tjäna storkovan på sina produkter.

Det GÅR alltså inte att säga vad som är rätt. Det är helt omöjligt, för av 100 hundägare finns det ungefär lika många svar på vad som är ”bäst”. Det enda som går är att undersöka/bestämma sig för vad som är rätt – för ens egen hund. Den kan ju förstås inte prata, men se på den: har den glansig päls? Pigga ögon? Fina muskler? Är den frisk? Bra energi?

Så skulle jag då på ett smidigt sätt föra över den här på människor. 

För människor har liksom ännu fler val. Tusen och åter tusentals alternativ till vad som kan vara ”rätt”. Att äta GI, LCHF, att vara vegan, vegetarian, medelhavskost, lågkalori, att äta efter tallriksmodellen. Kött och potatis som det var ”förr i tiden”. Debatten är så infekterad att människor ryker i luven på varandra kring potatisens vara eller icke vara. Det är helt sjukt. 

Och mitt i allt det här tänkte jag klämma in min åsikt.

Jag tror på att lyssna på kroppen. Hur ofta gör vi det egentligen? Intar en måltid och känner efter under tiden och några timmar efteråt hur det kändes?

Jag försöker göra det så gott det går. Men det är svårt. Det är svårt för att jag under hela mitt vuxna liv trängt bort signalerna. Jag har använt mat på ett helt annat sätt än det ska användas. Jag har avstått mat för att jag mått dåligt och jag har tryckt i mig alldeles för mycket mat, också för att jag mått dåligt. Det här har gjort att jag kan sitta och äta en middag, notera att jag får magknip men INTE koppla ihop det med maten jag håller på att gaffla i mig. Jag bara fortsätter äta och efteråt har jag jätteont i magen. Men inte bemödar jag mig att göra någon större analys kring den saken utan jag sätter mig gladeligen och äter samma maträtt en vecka senare. Jag har alltså lyckas tränga bort allt kroppen (högljutt!) försökt tala om för mig.

Jag måste helt enkelt lära mig att äta. Och det är där jag tror att många människors problem kring kosten ligger. Skulle vi lära oss att äta från grunden, alltså verkligen känna av vad våra kroppar gillar och inte gillar, vad vi får bra energi och håller oss mätta av, då skulle man inte behöva ta sig an olika metoder. Precis som när det kommer till hundar måste vi ju också kunna studera oss själva: hur är energinivåerna, hur ser huden ut, hur är allmänhälsan?

Jag vill understryka att jag fortfarande är rätt kass när det kommer till kosten. Men jag jobbar på saken. Jag försöker lyssna och det går bättre ibland och sämre emellanåt. Och det är synd. För jag tror verkligen på några rader jag läste i en bok nyligen: Att det inte bara handlar om att tänka sig till en bra självkänsla, det handlar också om att visa det i handlingar. Att inte ge kroppen drösvis med skitmat eller massvis med socker. Att inte träna sönder kroppen eller att inte träna över huvud taget – för det är  genom handlingar du visar kroppen att den verkligen är värdefull.