Jag har verkligen inte tänkt vackra tankar den här veckan. Jag har varit otroligt stressad och känt mig ful, äcklig och allt sånt där. I morse höll jag på att jobba mig till en panikångestattack bara genom att tänka på allt jag borde göra. Jag borde fixa duschen som droppar, min iphone som är krossad, återvinna, ordna en gardinstång som lossat från väggen, kylskåpet är äckligt och ostädat, jag har mycket jobb nu, jag borde åka till veterinären med Stoffe för han verkar ha någon slags fel med öronen. Plötsligt kunde jag knappt andas.

Men så satte jag mig ändå för att jobba och vad händer? Jo, Stoffe tuggar sönder min laddare till datorn. Han har aldrig tuggat sönder någon sladd förut.

Sedan börjar en riktig jävla oturskarusell när jag ska åka in till stan för att köpa laddare och fixa min iphone. Det slutar med att jag irrat runt i FYRA TIMMAR. Alla jävla övergångsljus är röda, allt jag ska ha är slut och det tar  sammanlagt efter en hel del strul 3 1/2 timme att byta glas på min mobil.

AH! Jag höll på att bli galen.

Så tänkte jag: det här handlar bara om mina negativa tankar. Sen om det handlar om vad jag sänder ut till universum eller vad min hjärna väljer att uppfatta som jobbigt vet jag inte. Men jag vet att så här eländigt har jag inte haft det då jag tänkt positivt i alla fall. 

Det är så förbannat mycket krångel med allt om man väljer att SE krånglet. Tänker man för mycket på det så kommer du till slut knappt tro att du har tid att sköta din egen hygien för det är så mycket annat som måste göras.

Min mamma skrev så bra i dag när jag beklagade mig: släpp allt och bara gå ut i naturen. 

All den där skiten jag har i huvudet, det är bara krimskrams. Prylar och jobb som ändå kommer att ordna sig i slutändan. Har jag ordnat upp livet rätt bra fram tills i dag så lär jag klara den här dagen utan att gå under också.

Jag jobbar verkligen för att må bra.

Det här senaste 1,5 åren, det har hänt så mycket. Jag har fått så mycket insikter och förståelse för mig själv. Jag hittade yogan. Jag drivs inte av självhat längre, jag vill ta hand om mig. För första gången under mitt vuxna liv så tror jag på mig själv. Jag vet att jag har ett värde. Jag har känt balans och harmoni och glimtar av riktig, äkta lycka.

Därför blir en okontrollerad fylla, som i lördags, så hårt fall för mig. För det där var så jag betedde mig förr. Naiv som jag är har jag i alla fall trott det, att nu minsann kan jag hantera alkoholen. Jag kommer inte att hamna där igen.

Och så gör jag det ändå.

Nu för tiden slutar det inte med otrohetshistorier och sånt elände. Men det slutar med minnesluckor och en sprucken mobilskärm och en hemfärd på natten/morgonen där jag typ var medvetslös. Det är inte värdigt. Det är inte roligt någonstans. Och det ger mig sådan fruktansvärd ångest. Sådan fruktansvärd nästan obeskrivlig ångest. Jag känner mig så otroligt förtvivlad. Det känns som att jag har våldfört mig på mig själv. Jag har försatt mig själv i ett sånt stadie att jag inte haft någon som helst kontroll över mina handlingar. Jag vill inte vara i ett sånt stadie. Jag vill verkligen inte det. Jag vill skratta och må bra och vara i kontakt med mina känslor, inte vara totalt avstängd och dyngrak. Och här vill jag understryka att det var en jätteunderbar kväll. Jag drack för att jag var på ett helt fantastiskt humör och det enda jag ville var att ha roligt. Och så blev det alldeles för mycket av bara farten, kanske hade jag ätit för lite, kanske var jag trött. Inte vet jag. Säkert finns det någon annan orsak jag skulle kunna skylla på, men det orkar jag inte ens börja göra.

Det har gått långt över två år sedan sist en kväll slutade så här illa. Även om alkohol aldrig egentligen får mig att må bra efteråt, så intalar jag mig själv att fördelarna med att kunna dricka och att göra det måttligt är så mycket fler än nackdelarna.

Och det där med att dricka måttligt. De allra flesta önskar väl att de alltid kunde nöja sig med två glas vin och sen fortsätta ha kul resten av kvällen och vakna utan baksmälla.

Ärligt talat har jag träffat väldigt få som kan det.

Och jag kan tycka att det är så oerhört provocerande med människor som säger ”jamen, det är väl bara att dricka mindre”. Tyvärr, det är inte riktigt så enkelt. Inte för mig. Eller jo, i 90 fall av hundra är det så enkelt. I 10 fall av hundra är det inte det. Alkoholen är så förbannat förrädisk på det viset.

Men så som jag mår i dag, så som jag mådde i går och i söndags. Det är inte värt det. Jag vill inte det här. Jag vill inte ens försöka testa mig fram och gång på gång tro att jag ha ”lärt mig” hantera alkoholen. Jag vill inte hålla mig till ett eller två glas. Jag vill inte dricka över huvud taget. För dricker jag finns alltid risken att det går snett. Och så vaknar jag upp som i söndags morse vid 15-tiden och känner att jag inte orkar med mig själv längre. Att allt är hopplöst.

Jag tänker göra det valet för mig själv, att inte dricka mer. Jag tänker göra det för att jag bryr mig om mig själv. För att jag vill må bra. Det är så mycket mer värt än alla trevliga vinkvällar.