Arkiv för July 2014

- Sida 2 av 3

Ta ur implantat.

av Zandra Lundberg

Jag var på en konsultation i dag hos en plastikkirurg.

Det jag bestämt mig för är att jag vill ta bort mina bröstimplantat (jag har skrivit om min operation tidigare här och här).

Orsakerna är två:

1. Känslan. Jag vill inte ha dem i min kropp. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att ha någon aning innan en operation om hur det ska kännas att ha implantat i kroppen. Jag tycker att det känns stumt och onaturligt. Det är inte en del av mig men ändå är det något som är inne i min kropp. Jag har tappat all känsel i brösten och det bidrar väl också till känslan av att det bara är två hårda klumpar som inte hör hemma på/i min kropp. Kirurgen sa att det finns en liten chans att lite av känseln kan komma tillbaka (lite) vid en omoperation (hoppas hoppas hoppas!!).

2. Utseendet. Resultatet från min förra operation blev inte bra. Det såg inte helt vettigt men okej ut från början, men med tiden har ärren blivit bredare och min egen bröstvävnad har liksom åkt ner och hamnat nedanför implantaten. Jag skulle kunna försöka förklara det utförligt, men det blir lite för intimt och ni får bara tro mina ord när jag säger att det inte ser bra ut.

Åh gud. Jag kan bli så less på mig själv. Less på att jag tog ett sånt förhastat beslut. Less för att jag inte kollade upp olika kirurger innan utan bara tog första bästa. Less för att jag inte pratade med någon annan människa förutom min pojkvän innan jag bestämde mig för operation (som jag berättade det för typ en vecka innan när allt var bokat och klart).

Jaja. Gjort är gjort. Jag ska inte slå på mig själv för mycket.

Men ändå. Det är liksom ett misstag som innan det är klart kommer att ha kostat mig 120 000 🙁

Yogalusten.

av Zandra Lundberg

Jag är så glad och tacksam att jag börjat yoga hemma igen. Under flera månader nu har jag gått och blängt på yogamattan. Jag har inte bara känt att jag inte haft lust utan verkligen haft någon slags stark motvilja till att rulla ut den. Kanske handlar det om att jag känt mig så prestationsinriktad.

Jag har löjligt korta baksidalårmuskler och alla framåtfällningar, för att inte tala om hunden, blir väldigt smärtsamma. Det gör att jag känner mig stel och ja … usel, helt enkelt.

Och JAG VET. Yoga handlar om att acceptera: där jag är i min praktik i dag, där är jag i dag. Men jag har inte kunnat acceptera. Jag har snarare fått jobba på att acceptera att jag inte kan acceptera. Och detta har varvats med känslor som ”min kropp är omöjlig”, ”jag kommer aldrig bli vig”.

Jag vet precis varför jag tycker det är så jobbigt att stå i hunden. När jag var yngre och spelade fotboll hade vi alltid stretch efteråt och jag var alltid stelast av alla. Vi stod i hunden (även om vi förstås inte kallade det hunden då) och ALLA utom jag nådde ner med hälarna till marken. Själv stod jag och skämdes med dem typ en decimeter ovanför och försökte pressa ner dem så det brände av smärta i mina hamstrings.

Kroppen glömmer inte. Det här minnet finns kvar. Varje gång jag ställer mig i hunden så börjar jag pressa och känna mig dålig. Jag kämpar emot. Det blir jobbigt och jag blir less.

Jag är helt övertygad om att jag måste släppa det här för att komma vidare. För att bli mer rörlig måste jag andas med kroppen och utgå ifrån var den är nu. Inte var jag vill att den ska vara.

Allt kommer så småningom. Det får ta sin tid. Jag har ju inte bråttom någonstans.

bild-4
Besök på mattan i morse.

Alkohol och känslor.

av Zandra Lundberg

Det är två veckor sedan jag slutade dricka alkohol. Men som jag skrivit tidigare så hade jag för ungefär ett år sedan en period då jag inte drack på sex månader.

Alkohol dövar känslor och det märks när jag tar bort den ur mitt liv. Dels att jag gärna vill ta till socker i stället (socker dövar också). Men när jag undviker att göra det kan jag känna känslor jag inte kan minnas att jag haft sedan tidiga tonåren. Pirret i magen till exempel. Jag kan gå och lägga mig på kvällen och tänka på vad som ska hända dagen efter och det kittlar till i magen. Jag kan lyssna på en låt och en våg av känslor sköljer över mig. Jag kan vakna på morgonen och känna sådan förväntan inför dagen att det nästan är löjligt.

Sånt.

Sådana små, små saker som gör vardagen finare.

En liten notebook.

av Zandra Lundberg
Happy-list Notebook_Logistics

Inspirerad av Ida har jag fixat en anteckningsbok där jag skriver ner och ritar ett och annat.

Tanken är att få ner olika känslor på pränt för att reflektera dem när de kommer och inte tränga undan dem. Och så skriver jag ner mina drömmar. Mina allra innersta hemliga drömmar som ibland känns så fåniga och storslagna att jag inte ens vågar berätta dem för någon annan. Och så skriver jag tacksamhetslistor och klistrar in något fin bild om jag hittar någon sån. Det är ingen regelrätt dagbok, för det skulle jag förmodligen få prestationsångest av, det är mer en bok om livet och nuet. Skaffa en sån! Det är väldigt trevligt!

Att älska för mycket.

av Zandra Lundberg
unnamed

Jag läser den här boken just nu och det är rätt smärtsam läsning. Jag känner igen rätt mycket i mitt eget beteende och det är tufft att erkänna för mig själv.

Det känns besvärligt att inse hur stor plats jag låtit, och till viss del kanske fortfarande låter, män ta plats i mitt liv.

Men det är som med allt annat, för att kunna förändra något måste jag först vara medveten om det. Även om det känns fruktansvärt jobbigt. Jobbigt och … pinsamt. För innan jag började läsa den här boken så trodde jag liksom att jag kommit längre. Men sanningen, om jag verkligen ska vara uppriktig mot mig själv, är nog att jag har en liten bit kvar. På något vis känner jag en skam över det. För en kvinna i dag ”ska” inte sätta en mans behov före sina egna. Men genom att känna skam och skuld kommer vi som levt så här aldrig att komma vidare och slippa göra det, eller hur?

(Nu riktar sig den här boken främst till kvinnor, vilket jag tycker är väldigt skevt då jag tror att det är många, många män som lider på samma sätt och där är det om möjligt ÄNNU mer tabubelagt att erkänna sitt problem).

När jag skaffade min första pojkvän så uppslukades hela min värld av honom och hans behov. Min värld kretsade kring när han skulle höra av sig, vad han gjorde och när vi skulle ses nästa gång. Han, han, han. 

När HAN var ute med sina kompisar så ägnade han mig säkerligen någon tanke då och då under kvällen.

När JAG var ute med mina kompisar tänkte jag på honom konstant. Var var han? Vad gjorde han? Hur mådde han? När skulle vi träffas nästa gång? Tyckte han lika mycket om mig fortfarande? Var jag tillräckligt bra för att vara hans flickvän? Han, han, han.

Samtidigt kände jag att jag aldrig fick nog. Att jag blev tillräckligt sedd. Så jag antog att felet låg hos mig. Att jag måste vara på något annat sätt för att verkligen bli älskad. Smalare, snyggare, mer kärleksfull.

Det finns en återkommande sak i boken och det är att kvinnor (eller män) som älskar för mycket avfärdar trygga, kärleksfulla och stabila personer som tråkiga.

Jag rannsakar mitt eget liv och tänker tillbaka på tillfällen då jag kallat män tråkiga. Faktiskt förr eller senare i de flesta av mina relationer, då de killar jag varit med (enligt mig) varit för ”enkla”. De har inte gett mig det drama och motstånd jag suktat efter. De har bara omfamnat mig och tyckt om mig för den jag har varit, men det har inte varit nog för mig och därför har jag avfärdat relationen som tråkig.

Det finns något oerhört destruktivt (och tillfredsställande) i att trigga i gång bråk för att få bekräftat att jag är så värdelös jag tror att jag är och sedan söka tröst hos samma person som då ska bekräfta att jag INTE är så värdelös som jag tror att jag är.

Med i bilden finns också en oerhörd rädsla för att bli övergiven. Jag klarar mig inte om han lämna mig.

Att bli lämnad är det ultimata beviset på att jag inte är någonting värd och då kan jag lika gärna försvinna från den här jordens yta. Så då måste jag manipulera honom att stanna kvar TROTS att jag är så krävande och konfliktsökande. Jag måste överkompensera och visa hur underbar vår relation kan vara.

Det blir en kamp. Allt blir en kamp. För honom. Inte för mig eller oss utan för honom.

Allt det här går att lösa. Botemedlen är medvetenhet och självkärlek. En jävla massa självkärlek.

bild-4 bild-5

Inte unna sig ledigt.

av Zandra Lundberg
bild-2bild-4 bild-3 bild-2

Att ta ledigt borde ju vara det lättaste i världen. Ändå satt jag mina första år som anställd och bara ”nej, nej jag behöver ingen semester alls. Det är bra för mig tack men gå ni”. Varför? Jag vet inte riktigt, men det var något som var väldigt svårt med att bara släppa taget och gå på ledigt. 

Förmodligen tyckte jag väl inte att jag var värd det. Att jag behövde vara på jobbet hela tiden för att visa att jag fortfarande dög eller något.

Nu är jag ju förstaårsfrilansare och har i princip ingen riktig semester, samtidigt får jag ta en ledig dag här och var när jag känner att det passar. Gör jag det? Nej. 

Jag sitter liksom hellre inne framför datorn och får få saker gjorda än att bara gå ut – ta lite ledigt – koppla bort – och sedan nästa dag ha fyllt på med energi.

I går fick jag hur som helst nog. Jag hade inte fått något vettigt gjort på hela förmiddagen så jag hörde av mig till Malin och åkte och träffade henne. Jag släppte all prestationsångest och alla jävla borden och bara var. Fikade och pratade. Sedan gick jag till Vitabergsparken med hundarna (jag har min mammas hund Luna här på besök en sväng), åt en glass och promenerade omkring. Det var så härligt och jag mår så mycket bättre i dag.

Det är väldigt osjälvsnällt att inte unna sig lite ledigt.

Vi måste (inte alltid) tala om andra.

av Zandra Lundberg

Om du lyssnar riktigt noga på vad människor pratar om så blir det rätt snart uppenbart att människor talar mest om andra människor. Den och den har gjort det och hon och han tycker si eller så.

För drygt ett år sedan hade jag aldrig ens reflekterat över det här. ”Vadå? Man pratar väl om det man pratar om, det är väl inte så mycket mer med den saken?”.

Men oftast, inte alltid, men allra oftast är ju pratet om andra illvilligt. Skitsnack, helt enkelt. Skvaller för skvallrandets skull.

Ju mer medveten jag blev, desto mer tog det automatiskt emot att prata skit om andra.

För varför skulle jag egentligen vilja göra det? Vad är det i mitt liv som saknas om jag inte kan umgås med mina vänner utan skvaller? Vad är det för tomt hål jag försöker fylla genom att vältra mig i andra människors eländen?

Det är märkligt. Ibland om jag fått höra en riktigt dålig nyhet, säg att någons hus brunnit upp, då känner jag liksom att jag knappt kan bärga mig innan jag får berätta det här för någon. Medan att berätta att någon har fått ett nytt jättebra jobb inte känns alls lika påträngande viktigt att sprida vidare. Varför är det så? Journalistik funkar ju tyvärr ofta på samma sätt. Att det gått åt helvete för folk är det mest intressanta och (inte alltid!) men ofta det som får störst utrymme.

Det var lustigt, jag funderade en hel del på det här i morse innan jag mediterade (och nästan somnade). Sedan gick jag upp och tog en kopp te och fick den här lilla lappen.

bild-2
Kategorier Jag tycker

Oro.

av Zandra Lundberg
bild-2

Jag var aldrig varit någon orolig person förr om åren. Ältande, ja. Oroad? Inte vad jag kan minnas.

Men de senaste åren, något har ju hänt. Och sen Stoffe kom hem till oss: Oj, oj, oj. 

Orosfest var och varannan dag! Jag oroar mig så att Christian tidigare i dag blev tvungen att säga åt mig riktigt ordentligt.

Jag fattar inte hur folk klarar att ha barn. Jag hade förmodligen oroat ihjäl mig. Min mamma var här i dag. Hon har ju fem barn och hon säger åt mig att det bara är att släppa. Det GÅR inte att gå omkring och oroa sig i förebyggande syfte för att någonting kanske har hänt eller kan hända.

Oro är en så lömsk känsla på så vis att ett visst mått av den är ju bara omtänksamt. Men så varvas det upp inombords och plötsligt är man nära ett psykbryt. För jag vill ju bara försäkra mig om att allting är bra. Hela tiden.

Jag minns när jag träffade Christian och jag var så kär att det kändes som att jag skulle gå sönder. Samtidigt var jag så oroad för honom. Det kändes som att allt, hela tillvaron, hängde på en skör tråd. För jag kände inte honom tillräckligt väl och jag kunde inte veta till 100 procent att han inte bara skulle komma hem en dag och säga att han inte var kär längre. Ingen kunde heller garantera att han inte skulle bli överkörd eller misshandlad eller stoppa en köttbit i halsen och dö på lunchen. Så då oroade mig för det. Jättemycket. 

Men jag tänker att det ju gick över. Förhoppningsvis gör det det den här gången också. Men jag verkar vara GANSKA så känslig när det kommer till det här med att ta in en ny individ i mitt liv.

Det nya alkoholfria livet.

av Zandra Lundberg
bild-3 bild-2

bild-4Det är så skönt nu när jag gjort mitt val att inte dricka. Helgerna blir … så mycket lugnare. Inte för att jag vareviga helg suttit och bäljat i mig ofantliga mängder alkohol, inte alls. Men nu behöver jag inte ens bekymra mig det minsta över sånt som: att jag ska dricka för mycket, försöka hålla mig till si och så många glas, varannan vatten och den ständiga balansen att inte bli för trött dagen efter.

Vi var på fest i lördags och det gick hur bra som helst. Det är sådan skillnad på att ha gjort valet att inte dricka mer jämfört med att sitta och hålla sig nykter på en fest av någon annan orsak. Det blir tusen gånger mer avslappnat.

Under helgen har jag funderat på alla orsaker jag har att välja bort alkoholen från mitt liv.

Först och främst så är det ju skönt att veta att den fysiska hälsan blir bättre. Men för mig handlar det nog mest om psyket. Jag tror inte att jag kommer att komma vidare i min personliga utveckling om jag fortsätter att bli full då och då, för det försätter mig i en sådan oerhörd obalans.

För andra är det kanske en ickesak att dricka en flaska vin på lördagskvällen och bli glad i hatten, men för mig så gör det så mycket mer skada. Jag blir mer orolig och lättirriterad och less på mig själv. Jag har mycket lättare att halka in i gamla dåliga mönster när det till exempel kommer till ätande. Jag äter någonting ”dåligt” och sedan anser jag att hela dagen är förstörd och pressar i mig en massa skit tills jag mår så dåligt att jag vill krypa ut ur mitt eget skinn.

Samma princip gäller det mesta: om har jag yogat och mediterat och mått bra en hel vecka kan den känslan snabbt ryckas ifrån mig bara av att jag vaknar upp efter en kväll då jag druckit tre glas vin. I stället känner jag bara tomhet och värdelöshet. Jag är så otroligt känslig för alkoholens negativa effekter (och för de positiva, bör kanske tilläggas, därför jag älskar att dricka vin).

Men att bli full innebär ju att frivilligt göra sig själv omedveten och det är ju precis tvärtom vad jag strävar mot. Jag vill kunna vara så medveten och närvarande som möjligt.

När jag var yngre så fanns det äldre som pratade om att det är sunt att ta sig en bläcka då och då för det ”rensar ur skallen”. Fast gör det verkligen det? Visst, du får några timmar där du försätter dig i ett mer omedvetet tillstånd, men problemen finns ju fortfarande kvar. De rensas ju inte alls ur. För att komma vidare i livet (nu pratar vi på ett personlig utvecklings-plan) så måste ju problemen medvetengöras och hanteras.

Förut, inte på de senaste åren så värst mycket, men i slutet av tonåren använde jag många fyllor till att:

1. Gråta

2. Bråka med pojkvän

Jag fattade inte det då, men så här i efterhand så förstår jag ju att det var ett och annat känslomässigt som hade behövt bearbetas. Men i stället så drack jag och tog ut det den vägen. Den enklaste vägen.

Jag tror inte att några mirakel kommer att ske bara för att jag skippar att dricka. Jag inser ju att jag fortfarande kommer att behöva göra jobbet, men det kommer att underlätta mycket för mig.

För den som känner sig less på alkohol och känner sig redo att välja bort den så rekommenderar jag Äntligen full kontroll av Allen Carr. Den hjälper mycket på vägen.

En helt fantastisk yogaupplevelse (Let it be).

av Zandra Lundberg

Det jag skriver nu kommer kanske vissa tycka är jättemärkligt. Kanske konstigt eller flummigt.

Det må så vara. Det här är vad som hände i går kväll. Varenda ord är sant.

Jag var så förbannat less på mig själv i går.

Jag var less för det som hände i helgen. Att jag druckit mig till total medvetslöshet. Jag var less på den här veckan, verkligen allt jag tagit mig an har gått snett. Varenda jävla övergångsställe har varit rött. Jag har haft konstant höga stressnivåer i kroppen. Jag har oroat mig för det ena med det tredje.

På dagen i går var jag hos veterinären med Stoffe. Han har skakat på kroppen och huvudet så länge nu, men eftersom jag läst i någon bok att det kan vara en lugnande signal för hundar så har jag inte brytt mig så mycket mer om den saken. Det visade sig att han har öroninflammation och jag kände mig bara så jävla hopplös. Den här stackars varelsen har inte valt att hamna hos mig. Men nu har han gjort det och jag kan inte ens se till att han mår bra, utan han är tvungen att gå runt och ha ont, gud vet hur länge han har haft det.

Nåväl.

På kvällen kände jag mig så utmattad. Jag hade yoga vid 19 och hjärnan skrek åt mig att gå och lägga mig på soffan i stället. Det gjorde jag inte. I stället stressade jag dit (sprang sista biten med yogamattan i högsta hugg längs med Götgatan för det var så bråttom).

Till saken hör att jag yogade fyra gånger förra veckan och en yogaklass är ju aldrig direkt dålig, men jag kände mig bara stingslig, rastlös och prestationsinriktad. 

När jag nu lade mig på mattan kände jag bara ”jag ger upp nu”. Inte så dramatiskt att ”jag ger upp om livet” utan jag ger upp om allt vad jag inbillar mig att förväntas av mig nu, alla föreställningar om hur jag tror att de kommande 75 minuterna bör vara. Jag andades djupt och var väldigt snäll i mina rörelser. Jag kände mig otroligt medveten om min kropp, min kraft och förmåga just då. Det kändes tydligt hur blodet strömmade till i olika positioner och jag hamnade i ett behagligt flow. Vid ett tillfälle kände jag mig så i kontakt med mitt inre att det rusade i hela kroppen. Det var inte lycka eller glädje, snarare ett otroligt välbehag. Jag blev tvungen att sätta mig ner för det blev en så stark upplevelse. Det var som att jag, av leda och hopplöshet, kapitulerat inför världen och mina tankar och där och då bara var jag. Ett med allt. Hela jag. Hela omvärlden.

I samma stund som jag började reflektera över det som hände intellektuellt så försvann känslan, men jag närmade mig den igen flera gånger under passet. Upplevelsen blev dock aldrig riktigt lika stark som den första.

Redan innan savasana förstod jag att det skulle bli något speciellt, men jag hade inte alls räknat med det som hände.

Yogaläraren satte på en låt som hon aldrig brukar spela annars, ”Let it be” med Beatles. En låt som en gång i tiden betytt så mycket för mig och i det här tillståndet rörde det upp så enorma känslor. Jag har ju skrivit tidigare om att jag har rätt svårt att gråta. Jag har varit som en uppdämd flod som bara väntar på att rinna över. På sistone har jag haft minst två tillfällen då jag varit precis på gränsen att börja gråta men hejdat mig på grund av att jag inte tyckt att det varit lämpligt eftersom jag båda gångerna pratat i telefon.

Nu lät jag det bara komma. Jag kämpade inte emot någonting utan andades i stället långsamma djupa andetag med känslan och tårarna. Först blev ögonen bara fuktiga, men sedan kom yogaläraren förbi och lade min tröja över mina ögon som hon brukar göra och då, då grät jag tunga varma tårar in i tyget. Inget hulkande eller snorande, bara tårar som rann. Det var så förlösande och fint. Inte

likt någon annan gång jag gråtit, för den här gången var jag närvarande hela tiden. Inte en enda cell i min kropp jobbade emot känslorna av sorg, smärta, utmattning, glädje och förvirring. Tårarna och jag och andningen var ett.

Jag kom hem och Christian frågade hur det var på yogan och jag kunde bara svara ”fantastiskt” (men sedan har jag aldrig varit lika bra på att uttrycka mig i talspråk som skrift).

När jag tänker på saken så har jag sedan flera månader tillbaka önskat mig ett rejält uppvaknade. Det har varit så mycket annat surr i huvudet. Värdsliga saker som tagit större och större plats. Flera gånger har jag tänkt att jag skulle behöva slå i botten för att kunna ta mig upp och se saker och ting klart. Och flera gånger den här veckan har jag tänkt för mig själv i min misär: man ska passa sig noga för vad man önskar.

Men nu. Jag ser ju varför saker och ting blev som det blev. Jag behövde på nytt verkligen, verkligen inse att jag behöver en förändring i mitt liv. Den här gången var det att en gång för alla komma fram till att alkohol inte är för mig. Jag har tappat kontrollen men jag har också tagit tillbaka den.

Nu ser jag fram emot resten av den här märkliga resan som är livet. Jag ska försöka lära så gott jag kan längs vägen.

Sida 2 av 3
Follow on Bloglovin
  • Tjänstgörande redaktörer: Sebastian Laneby och Emma Lindström
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB