Det finns en speciell tomhetskänsla som uppstår på morgonen. Eftermiddagarna och kvällarna går oftast bra, men morgonen är allra värst. Jag vaknar och inser på nytt varje morgon att det inte ska vara vi, att det är över. Och det känns så fruktansvärt tomt och sorgligt.

Jag låter mig känna så mycket det bara går, jag inbillar mig att det går över snabbare då.

Men det finns en tanke som jag försöker hålla fast vid, även när det känns som allra jobbigast: det kommer inte alltid att vara så här. Min tillvaro kommer inte att vara att jag sitter ensam och känner mig ledsen i all evighet. Det kommer att komma någonting annat. All energi och kraft jag lagt på att försöka hålla ihop vår relation kommer att kanaliseras på något annat sätt. Till vad kan jag inte veta helt säkert, och det är förmodligen där mycket av rädslorna ligger. Jag kan den tillvaron vi har haft. Även om den inte är bra så är den i alla fall trygg. Och det är väl därför människor håller fast vid saker. Jobb, relationer. Till och med missbruk.

Den här nya tillvaron vet jag inte vad är. Jag kan omöjligt förutse hur den kommer att vara, jag måste bara lita på att det kommer att bli bra. Jag kan välja att tro att det kan bli helt fantastiskt. 

Om ett par år kan jag troligtvis se tillbaka på det här med vetskapen om vad alltihop ledde till. Då har jag facit, men det har jag inte nu. Även om jag så gärna skulle vilja få hem en lapp på posten där det står exakt vad som kommer att hända i mitt liv framöver. Men det funkar ju inte så.

Därför är tilliten och tron det enda jag kan luta mig mot. Det krävs mod att tro, och det modet har jag som tur är för det allra mesta. Det är en trygg punkt inom mig som bara vet.

Allt blir bra. 

Kanske blir det till och med bättre än vad jag någonsin vågat hoppas.