Jag har bokat en grundkurs i ashtangayoga i höst.

När började med yoga var ashtanga en av de första klasserna jag gick på. Jag tror inte jag då riktigt greppade att det finns olika typer av yoga utan tänkte ”yoga är väl yoga”. I efterhand har jag fattat att ashtanga är en av de absolut mest fysiska yogaformerna och den är också väldigt strikt uppbyggd på så vis att du alltid gör samma rörelsesekvenser (som sedan blir fler serier beroende på hur långt du kommit i din praktik).

För mig är ashtanga styrka, disciplin och utmaning.

Först och främst: det ÄR rejält fysiskt krävande. Speciellt de stående sekvenserna. Efter de första veckorna (!) hade jag ömmande handleder och träningsvärk i ryggen och benen.

Det här med disciplinen tycker jag kan vara svårt. Andningen är FRUKTANSVÄRT viktig för det är den som tar dig igenom de olika sekvenserna, kroppens rörelser är hela tiden synkroniserade med andetaget. Du måste behålla fokus hela tiden, vilket gör att ashtangan, för mig, har känts lite allvarligare än andra former. Tittar man på filmer på Youtube så ser det ibland ut som att yogisarna blir kuvade av sin lärare (se videon nedan med ashatangayogans grundare K. Pattabhi Jois så fattar ni!), men i själva verket handlar det om att de är så djupt fokuserade på yogan.

För mig blir det en stor utmaning eftersom jag är/har varit så stel. Utmaningen ligger förstås inte i att jag ska pusha mig som en dåre, utan att för varje pass acceptera att jag är där jag är just den dagen. Egot vill så gärna nästla sig in och störa och tjata på om hur mycket bättre alla andra är. 

Jag tycker att ashtanga är ett väldigt kraftfullt sätt att hitta in i mig själv. Det senaste året har jag ägnat mig åt betydligt lugnare yogaformer (hatha och yin), men längtan och nyfikenheten kring ashtangan har funnits där hela tiden. Nu ser jag verkligen fram emot att få lära mig det från grunden.