Jisses vilken känslofest efter kvällens yoga.

En stark känsla jag haft ikväll och återkommande den senaste tiden: jag saknar kyrkliga sammanhang. Konfirmationslägret och den utbildning som jag gick året efter för att bli ”storasyskon”, någon form av ungdomsledare på lägrena.

Det var så snäll och öppen atmosfär. Jag saknar att sitta i matsalen på kvällarna och doppa smörgåsen i te med mjölk. Jag saknar kvällsgudtjänsterna. Jag saknar att ledarna kom in och sjöng på kvällarna och ibland stannade de kvar och berättade så läskiga historier att det kändes som att hela kroppen blev stel och kall.

Jag har funderat flera gånger på att gå på en allhelgonamässa på Söder.

På något vis saknar jag det andliga rummet. Den stillheten som finns i kyrkor … ja, den finns ju inte direkt på waynes coffee på t-centralen.

När jag var i New York för två år sedan så hade jag en dag ensam då jag skulle gå runt och se nedre Manhattan och financial district, men på vägen dit hittade jag en stor kyrka. Jag minns att jag damp ner vid de främre bänkraderna och bara satt och blundade. Jag tänkte: här kan jag sitta för evigt. Sorlet i huvudet var borta. Allt var tyst och på något vis var det som om tiden inte existerade. Den bästa meditationen jag haft.