Arkiv för August 2014

- Sida 2 av 3

Vänta in livet.

av Zandra Lundberg

Om det är något jag verkligen har fått öva på sedan jag började frilansa är att vänta in livet. 

Inte panika, inte ha ångest, inte oroa mig över sånt jag ändå inte kan kontrollera.

Mitt jobb går ut på att skriva krönikor till olika tidningar (och den här bloggen förstås), men också att sälja in artikelidéer till redaktörer (förhoppningen är att få skriva den artikeln jag vill, ibland får jag det, men det händer rätt ofta att jag får nej, eller allra vanligast: inget svar alls).

På de här åtta månaderna har jag lärt mig att jag inte vinner NÅGONTING på panik och katastroftankar om att jag inte ska få göra tillräckligt med jobb och att pengarna ska ta slut. För vet ni vad det är som lönar sig?

Det som lönar sig, för mig, är att konstatera: jaha, nu har jag visst inte så mycket jobb här framöver och sedan bara släppa allt och gå ut och ta en promenad med Stoffe i skogen. INTE ägna tid åt att sitta med jobbångest och surfa runt planlöst utan att bara gå i lugn och ro med livet. För när jag väl är passiv och bara låter livet hända, då dyker det upp någonting. Det är fanimej som magi.

Antingen får jag en bra idé på artikel eller så ringer någon och ber mig skriva någonting. För att uttrycka det enkelt: go with the flow.

Det har funkat så bra att jag har haft så mycket jobb den här sommaren att jag inte fått tid över att skriva klart min bok. Planen var att jag skulle ta ungefär tio dagars ”semester” till det, men så har det alltså inte blivit. Jag börjar så smått inse att jag kommer att få dedikera några värdefulla helger och kvällar åt den om den någonsin ska bli färdigskriven..

Sedan menar jag FÖRSTÅS inte att man ska sitta som nån jäkla mupp och inte släcka huset om det brinner i tron om att det kommer att lösa sig själv. Det handlar mer om en förståelse för att agera när det behövs, att planera sitt liv – men också att kunna släppa saker när det är nödvändigt, att låta livet ha sin gång. Yinyogaläraren Magdalena Mecweld skriver om det här. 

Och apropå ingenting annat än just yoga blir jag väldigt glad av den här:

Grön smoothie.

av Zandra Lundberg
sannas-smoothies-for-den-sjalvlakande-manniskan

Jag äter inte så hälsosamt som jag önskar att jag gjorde. Men jag försöker. Jag undviker mjöl flera dagar i veckan, äter oftast inte pasta. Försöker att inte peta i mig en massa onödigt socker (men det blir en hel del mörk choklad).

Hur som. Smoothies för mig har varit: yoghurt+bär, mixa och ät.

Mamma är bra på smoothies och på Åland har jag flera gånger bläddrat i ”Sannas smoothies för den självläkande människan”. En jättefin bok med alla möjliga slags märkliga recept (någon smoothie med lök!?). ”Den självläkande människan” av Sanna Ehdin är förövrigt om jag förstått saken rätt något av en klassiker bland alla hälsofantaster och den har även kommit ut i en ny utgåva i år.

I alla fulla fall.

I går när jag gick hem från yogan så fick jag ett infall och svängde förbi mataffären och handlade hem ungefär allting från hela frukt- och grönsaksdisken.

Och i morse så blandade jag ihop något helt fantastiskt:

1 päron

1/2 avokado

1 dl fryst hackad spenat

1 dl sojamjölk

Kardemumma

Det blev så gott att jag svängde ihop ytterligare en till lunch, men det var nog inte en så klyftig idé inser jag när jag nu vid 15-snåret suttit småhungrig och smällt i mig choklad i stället bara för det. Jaja.

Testa smoothien om ni känner för det! Jag har inga avancerade maskiner (skulle dock vilja ha men vet inte vad jag ska köpa riktigt, verkar vara en djungel) utan använde en stavmixer. Sedan satte jag alltihop i en skål för jag står inte ut med tanken på att dricka min frukost så jag kan i alla fall låtsas att jag tuggar.

bild-6
Kategorier Tips!

Första ashtangaklassen.

av Zandra Lundberg

I går kväll var det första ashtangaklassen på Yogashala. Läraren heter Maja och hon är väldigt pedagogisk, nästan petig (vilket jag gillar) och hon är så positiv till sättet att det nästan låter som att hon ska börja skratta varje gång hon ger instruktioner.

Jag är väldigt stolt över hur jag hanterat det här med ashtangan. Jag gillade det verkligen väldigt mycket när jag började gå på klasser för ett år sedan. Men jag insåg snart att det var lite för svårt för mig. Jag med min stela stackars kropp pushade mig själv genom passen och i smyg blängde jag irriterat på alla som var så mycket bättre än jag. Och så ska ju inte yoga vara. Du ska varken pressa dig eller bry dig ett skit om vad andra pysslar med på sina mattor.

Så jag insåg mina begränsningar, att det var för svårt för mig just då och sökte mig till fysiskt mindre utmanande klasser.

Och nu känns det så bra att få börja om helt från början med en grundkurs i ashtanga. Jag får chansen att lära mig den här formen helt från början, vilket jag vill eftersom jag tycker den är en kraftfull och härlig, och jag märkte i går på klassen hur otroligt intresserad jag är och vill inte missa minsta lilla detalj. Jag har inte i huvudet att jag måste prestera bäst i klassen utan jag tar det lugnt och koncentrerar mig på min andning och rörelserna. Jag tror inte att jag en enda gång under klassen tittade runt för att se vad någon annan pysslade med.

Den här gången är det lustfyllt.

Förra gången var det inte det.

Vi har fått i läxa att göra fem solhälsningar varje dag och jag uppe tidigt i morse och rullade ut mattan!

Kategorier Yoga

Gå dit där det känns lätt.

av Zandra Lundberg

En sak har jag bestämt mig för och det var väl inte en dag försent.

Jag ska bara gå mot det som känns enkelt. 

Inte mot det som känns tungt eller kämpigt. För sånt som är tungt är inte sant för mig.

Jag har ägnat ungefär hela mitt vuxna liv åt att försöka kämpa emot det jag är. Jag har varit irriterad och arg på mig själv för att jag inte kunnat nöja mig. Varför har jag inte bara kunnat ha ett fast jobb och bo i en lägenhet med en kille som jag varit tillsammans med en evighet och vara NÖJD så. Varför har jag ständigt gått omkring med känslan av att kvävas när jag försökt leva ”så som man ska leva”? Det har aldrig, på riktigt, gått upp för mig att det inte är meningen att jag ska leva så. Det som funkar för många andra fungerar inte för mig och det behöver inte vara någonting dåligt med det – om nu inte jag väljer att göra det till någonting dåligt. Och det har jag ju gjort. Jag har själv VALT att se det som något dåligt och oönskvärt.

Jag har kämpat i så många år och jag har älskat tryggheten samtidigt som jag hatat den. Omedvetet har jag byggt upp rädslor kring vad det andra livet skulle vara, om jag bara skulle sluta kämpa och följa det som känns enkelt och lätt för mig. Har jag ens fattat att det finns andra möjligheter? Att livet inte behöver levas efter en bestämt mall? Jag tror tyvärr inte det.

Drömmarna har jag omsorgsfullt tystat ner. För drömmarna har inte alls varit särskilt bekväma. De har sagt åt mig en massa konstiga saker: säg upp dig, flytta, skaffa en hund, gör si och så. Och jag har bara känt ”inte ska väl jag?”, ”det är väl ändå inte möjligt?”, ”varför skulle jag krångla till det så?”.

I stället har jag valt andra saker. Att sätta all tilltro till kärleken, till exempel. Bara jag älskar en person så mycket jag bara orkar så blir det nog bra. Det har inte blivit det. För kärlek fungerar inte så.

Mina drömmar har blivit så dödade att när jag till slut vågade fråga mig själv vad jag verkligen, verkligen önskade och ville inte längre hade något vettigt svar.

Jag läste att känslan av upprymdhet och känslan av rädsla ofta förväxlas. I boken togs exemplet om ett barn som var på ett nöjesfält och skulle åka karusell. Barnet var pirrig i magen och lite, lite kissnödig av upprymdhet, varpå föräldern vänder sig till barnet och säger ”du ska inte vara rädd nu”.

Det där kan jag känna igen så väl. Jag vet gånger när jag känt så starkt att jag till exempel skulle vilja flytta/testa på någon ny sport/anmäla mig till en kurs/utbildning, men sen inte pallat för att jag trott att jag varit rädd. När det egentligen kanske bara var upprymdhet som varit så stark.

Hur som helst.

Nu gäller följande: jag kommer att gå dit det känns lätt. Enkelt att säga – uppenbarligen fruktansvärt svårt att leva efter.

pickerimage

Rädslan finns inte där längre.

av Zandra Lundberg

Det har skett ett nästan helt otroligt skifte i mitt mående.

Som ni väl kanske har räknat ut kommer jag och Christian troligtvis inte att vara tillsammans längre.

Men jag känner att det är okej.

Jag har gråtit och gråtit och känt en oerhörd tomhet. Vi skulle egentligen ha gift oss nu, men så blev det inte. Det blev så som det var meningen att det skulle bli. Och jag litar på att jag kommer att se tillbaka på det här och förstå varför det blev som det blev, även om jag inte kan greppa eller förstå det nu.

Jag har så mycket jag vill hinna med i livet, men det är min resa och mina drömmar. Han kommer att gå vidare och göra det han behöver göra.

Jag älskar honom, jag älskar honom, jag älskar honom. Men vi måste släppa taget. Jag måste släppa taget för att kunna förändras.

Jag har känt mig rädd. Rädd för att leva ensam. Rädd för att inte kunna betala hyran. Rädd för alla stunder då jag kommer att ångra mig och vilja ha allting tillbaka. Rädd för småsaker som att inte kunna smsa någon som ständigt är uppdaterad på mitt liv. Rädd för att min tillvaro som frilans är så mycket skörare än om jag hade haft en fast inkomst. Rädd för att jag inte ska hitta någon hundvakt om det behövs. Rädd, rädd, rädd. Jag har varit rädd för allt. Skräckslagen.

Men det är där skiftet har skett. Jag är inte rädd längre.

Jag har en starkt tilltro till mig själv och att livet kommer att lösa sig till det bästa. Allt har en mening och nu är det så här. Ingenting är över, det är bara annorlunda. 

Kategorier Kärlek

Att förlora sig i andras åsikter.

av Zandra Lundberg

Jag hittade ett tidigare nummer av Arena på bordet i morse. Läste artikeln ”Arbetslinjen vid vägs ände”.

En väldigt bra artikel, antar jag.

Det är så svårt att veta i dag tycker jag. Ju fler perspektiv, åsikter och röster det poppar upp desto svårare är det att veta. Videon där Molly Sandén visar upp sin kropp som en käftsmäll för alla som hånade henne kändes först som ett rätt bra och coolt tilltag. Sedan läser jag den här krönikan av Lady Dahmer om hyckleriet kring hyllningar och bara ”nej, just det. Så är det ju också”.

Å ena sidan.

Å andra sidan. 

Går det egentligen att tycka någonting i dag utan att ta in alla möjliga olika vinklar och perspektiv?

Som den där artikeln i Arena. Jag tycker att den är bra, men googlar jag så kan jag säkert hitta olika kritiska röster som hävdar motsatsen. Att det är en jävla skitartikel som belyser helt fel saker. Och de här arga rösterna kommer att föra fram sina argument och de kommer också att låta bra och rimliga. 

Och det här är ju i grunden någonting väldigt bra. Att saker ifrågasätts och reflekteras över. 

Men samtidigt, tycker jag, att det är lätt att ryckas med och bli totalt vilsen. Plötsligt finns det 20 olika ståndpunkter kring ett ämne och fem kanske kan avvisas direkt. Medan 15 har vissa poänger som du kan hålla med om. Det blir såsigt och ängsligt. 

Då om någonsin är det viktigt att jobba med sitt inre. För är du inte på grej med vem du är så kommer du nog aldrig bli riktigt på grej med någonting utanför dig själv heller. Inte på riktigt. Då kommer du känna dig vilsen och ängslig i tillvaron.

Vissa väljer att koppla bort nyhetsflödet helt för en tid och jag förstår varför, men just nu varken vill eller kan jag göra det.

Jag försöker att se det som en övning i stället. Vad tycker jag om den här nyheten/krönikan? Får den mig att känna på något visst vis, och varför får den mig i så fall att känna så? Om det handlar om ett samhällsproblem, finns det då någonting jag kan göra för att hjälpa till att förändra – kanske bara genom mitt sätt att vara – eller finns det inte det? Och i så fall, varför inte?

Men det är inte lätt.

Mycket av världen i dag är inte happy clappy utan förbannat deprimerande.

Den enda jag egentligen kan förändra är mig själv.

Kategorier Jag tycker

Konsten att meditera.

av Zandra Lundberg
meditation

Jag försöker mitt bästa när det kommer till meditation. Vissa dagar går det. Vissa dagar går det inte alls. Vissa dagar ”glömmer” (läs: försummar) jag det helt.

Jag har testat en del olika sätt/metoder. På morgonen, liggande i sängen och sittande på sängkanten. På soffan efter avslappningsövningar. Utomhus. Med hjälp av guidad meditation. Efter yoga.

Guidad meditation blir jag så jävla arg av. Jag blir fullkomligt tokig på den där rösten som maler på, så det har jag lagt av med. Jag känner att den meditation jag lockas mest av är den att bara sitta rakt upp och ner i stillhet. Jag har aldrig testat att ha något mantra eller fokusera på något ljud, för det känns på något vis fel för mig. Varför vet jag inte. Kanske borde jag pröva.

Några få gånger har jag upplevt väldigt härliga och fina stunder av stillhet, men oftast leder meditation till frustration för mig. Och jag vet ju varför: jag förväntar mig för mycket, att min hjärna ska bli helt tyst, att jag ska ”komma någonstans”. Vart jag nu ska komma. Det är ju det som är själva utmaningen med att meditera. Det SKA ju inte hända någonting.

Jag mediterar som allra bäst när jag är ute på en promenad och känner mig så pass samlad att jag bara kan sätta mig ner på en bänk och blunda under några andetag.

Sedan finns det förstås meditation i rörelse också. Ni vet när man sjunker in i någonting och tiden bara flyger förbi. Det händer för mig när jag skriver ner saker för hand. Jag har nyligen renskrivit alla mina anteckningar från hundinstruktörsutbildningen och jag känner verkligen hur djupt in i skrivandet jag försvinner. Det skulle kunna stå en 18-mannaorkester utanför dörrn och jag hade inte brytt mig. Jag minns att jag stickade och virkade en del när jag var yngre, det blev aldrig särskilt bra, men däremot var det oerhört rofyllt.

I somras såg jag en kvinna som satt på tåget och stickade och hon var liksom salig i ansiktet.

Det är också meditation.

När jag styrketränade kunde jag också gå in i det så mycket att det kändes som att tankarna försvann och tiden bara rann i väg.

Alla behöver ju inte att sitta på en ödslig strand i lotusställning en timme varje morgon utan kanske snarare på alla möjliga sätt försöka föra in lugn och stillhet lite här och där varje dag.

Kroppen säger åt dig vad du ska göra.

av Zandra Lundberg
20130706-215118

På det här yogaeventet med Malin Berghagen förra veckan så dök det upp någon fråga kring vardagsyoga. Hur ska man göra? Om man liksom inte kan alla solhälsningar och alla möjliga olika yogapositioner.

– Lägg dig ner och bara känn efter, sa Malin.

Vilken del av kroppen gör ont? Var behövs det extra kärlek? Vad behöver sträckas ut?

Jag har testat det här nu i en vecka. Att bara rulla ut mattan och lägga mig raklång och känna in. Vad behöver jag göra för kroppen i dag? Det är nästan löjligt hur enkelt det är. En position leder till en annan och snart har det gått 20 minuter. Det gäller bara att unna sig den där tiden så gör kroppen resten.

Kategorier Tips!, Yoga

Detta tröstätande.

av Zandra Lundberg
Bulle1

Jag är orolig och livet är mest upp-och-ner. Och jag tröstäter. 

I morse var det extremt. Jag gick och tog flera stora bitar mörkchoklad med mintsmak ur skåpet direkt efter frukost.

Förra veckan satte jag mig själv i en så fruktansvärt fånig situation. Jag var bara så ledsen så jag gick rakt ut på gatan för att söka upp ett bageri där jag skulle kunna äta någonting. Vad som helst. Något med socker.

Så hittade jag ett ställe och köpte den allra största kanelbullen de hade.

Problemet var bara att den var genomtorr. Alltså knastertorr. Den var inte ens mjuk i mitten.

Jag satt där med cementbullen och kände mig så … misslyckad. Hur svårt kan det egentligen vara att få i sig någonting med mycket socker?

Hursom.

Att tröstäta är ju verkligen motsägelsefullt: jag mår dåligt så därför ska jag äta någonting som är dåligt för min kropp. Borde det inte vara tvärtom? Jag mår dåligt – därför vill jag äta sånt som är bra för mig?

Kategorier Min vardag

Grundkurs i ashtanga.

av Zandra Lundberg
112ashtangalge

Jag har bokat en grundkurs i ashtangayoga i höst.

När började med yoga var ashtanga en av de första klasserna jag gick på. Jag tror inte jag då riktigt greppade att det finns olika typer av yoga utan tänkte ”yoga är väl yoga”. I efterhand har jag fattat att ashtanga är en av de absolut mest fysiska yogaformerna och den är också väldigt strikt uppbyggd på så vis att du alltid gör samma rörelsesekvenser (som sedan blir fler serier beroende på hur långt du kommit i din praktik).

För mig är ashtanga styrka, disciplin och utmaning.

Först och främst: det ÄR rejält fysiskt krävande. Speciellt de stående sekvenserna. Efter de första veckorna (!) hade jag ömmande handleder och träningsvärk i ryggen och benen.

Det här med disciplinen tycker jag kan vara svårt. Andningen är FRUKTANSVÄRT viktig för det är den som tar dig igenom de olika sekvenserna, kroppens rörelser är hela tiden synkroniserade med andetaget. Du måste behålla fokus hela tiden, vilket gör att ashtangan, för mig, har känts lite allvarligare än andra former. Tittar man på filmer på Youtube så ser det ibland ut som att yogisarna blir kuvade av sin lärare (se videon nedan med ashatangayogans grundare K. Pattabhi Jois så fattar ni!), men i själva verket handlar det om att de är så djupt fokuserade på yogan.

För mig blir det en stor utmaning eftersom jag är/har varit så stel. Utmaningen ligger förstås inte i att jag ska pusha mig som en dåre, utan att för varje pass acceptera att jag är där jag är just den dagen. Egot vill så gärna nästla sig in och störa och tjata på om hur mycket bättre alla andra är. 

Jag tycker att ashtanga är ett väldigt kraftfullt sätt att hitta in i mig själv. Det senaste året har jag ägnat mig åt betydligt lugnare yogaformer (hatha och yin), men längtan och nyfikenheten kring ashtangan har funnits där hela tiden. Nu ser jag verkligen fram emot att få lära mig det från grunden.

Sida 2 av 3
Follow on Bloglovin
  • Tjänstgörande redaktörer: Sebastian Laneby och Oscar Schau
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB