När jag sluter ögonen så finns det en stillhet. Ingen kan någonsin ta den ifrån mig. Det kan vara fullt kaos utanför men inuti finns det ett lugn.

Jag använder mig mycket av den här lugnet nu.

Jag sätter mig på en bänk och blundar och tar ett djupt andetag. Räknar hur många sekunder det tar att fylla mina lungor maximalt. Sex eller sju. Sedan är jag i den: stillheten.

Alla känslor, allt som gör ont, alla rädslor, allt som känns fruktansvärt. Allt är övergående. Precis som allt som är härligt och underbart också kommer och går. Allt sker i nuet, det är andetaget en ständig påminnelse om.

Jag får i alla fall ner luften nu. För någon vecka sedan kunde jag knappt andas.

Mitt liv är lite på hold just nu.

Jag har fått låna en kompis lägenhet på Kungsholmen i en vecka och det har varit väldigt behövligt. Men nu är jag tillbaka i Enskede och ska väl på något vis ta tag i verkligheten här igen.

Det är min relation som skevar. Fast det känns mest som att det är hela livet.

Och jag är så ledsen, förtvivlad, arg och tom.

Jag vill bara blunda och sova och vakna till någonting annat. Inte det här. Inte igen. Inte en morgon till.

Bilder från Malins blogg. 

Jag var på en föreläsning/frågestund och yogaklass med Malin Berghagen i går. Det var fantastiskt. Hon är verkligen fantastisk. Och det börjar mer och mer gå upp för mig att de människor jag imponeras och inspireras av är personer som vågat förändra sina liv, som slagits och vunnit mot sina rädslor och vågat följa sina drömmar.

Yoga handlar om att förändra. 

Jag vet själv hur hur snabbt det gick, från att jag började med yoga till att jag vågade ta steget och säga upp mig från jobbet. Jag visste så starkt att det var nästa steg jag ville ta, men jag var så förbannat rädd. Så rädd för att jag inte skulle klara mig på egen hand. Så rädd för att jag inte skulle ha några pengar. Så rädd för att ingen skulle vilja ha det jag skriver. Men jag hade yogan som bar mig. Och när jag väl hade tagit steget så jag så lycklig och upprymd. Så full av inspiration och lust i jobbet som jag inte varit på länge. Jag mådde så bra.

Men sedan stannade förändringsprocessen upp. Jag blev rädd igen. Jag började tvivla. Jag började intala mig själv att nu måste jag nog bara sitta lugnt i båten och fokusera helt och fullt på att få frilanseriet att funka.

Från att inte ha druckit alkohol på ett halvår började jag igen. Varför? Kanske för att det var enklare att stundvis döva och fly bort från det jobb med mig själv och mitt liv som jag egentligen visste att jag hade framför mig. Jag började tvivla på vad mitt inre sa åt mig att göra, för det var saker som inte alls kändes bekväma eller ens rimliga.

Testa bo någon annanstans i världen har min röst sagt åt mig. Starkt, högt och ofta. Men jag har tystat den, för det är ju inte alls särskilt tryggt eller praktiskt. Hur skulle ens det gå till? Skulle jag ha några vänner? Skulle jag få ihop det ekonomiskt? Hur ska det gå med Stoffe?

Jag har tjatat på Christian att han ska ta ett jobb i något annat land så att jag bara liksom skulle kunna halka med. Men det här är inte hans dröm, inte hans resa.

Mer och mer har jag känt hur fokuset i yogan har försvunnit. Varför? Jag tror att det beror på att jag inte vågat eller velat lyssna, jag har inte varit redo att ta nästa steg i livet. Jag har varit rädd. Och jag är det fortfarande.

I går ställde jag frågan till Malin hur jag kan känna två olika viljor inom mig så tydligt. Till exempel att jag vill isolera mig och tacka nej till att träffa vänner med någon vag idé om att jag inte orkar. Men om jag väl lyckas ta mig ut så har jag det jättetrevligt. På samma vis som jag ibland känner att jag vill yoga, men hittar på en massa ursäkter till varför jag inte skulle göra det. På samma sätt som jag vill förändra, men formulerar 100-tals olika anledningar för varför det är bättre att fortsätta exakt så som jag gör nu.

Hon ställde några snabba frågor där vi så klart kom fram till att jag egentligen vill träffa vänner, men det är något inom mig som hindrar mig. Hon frågade: Är du redo att släppa taget om, oskapa och förstöra det som inte tillåter dig att vara den fantastiska människa du är?

Det kom så plötsligt och jag fick sådan panik och hasplade ur mig ett väldigt tveksam ja.

Hon sa: jag känner inte riktigt att du är redo. Jag frågor igen: Är du redo att släppa taget om, oskapa och förstöra det som inte tillåter dig att vara den fantastiska människa du är?

Jag svarade ja igen. Med lite mindre darrig röst. Även om jag kanske inte kände det helt och fullt, för jag var så överrumplad, så kände jag någonstans inom mig att det finns något som är redo. 

Det var precis det här jag behövde. Att någon utomstående kunde ställa mig och mina rädslor mot väggen en gång för alla.

Yogaklassen efteråt var fantastisk.

Ibland är livet ett jävla helvete. Så är det bara.

Det tar ont och det är orättvist.

Men precis exakt då är det som allra viktigast att vara självsnäll. Andas djupa andetag. Fråga sig själv: överlever jag det här ögonblicket? Ja, då överlever jag högst troligt nästa också. Och nästa och nästa.

Jag har mycket jobb i dag och i morgon till sedan ska jag sova. Tre dygn känns det som. Yoga, sova och skriva ner allt fint och vackert jag kan komma på i mitt anteckningsblock.

I morgon ska jag dessutom gå på föreläsning och yoga med Malin Berghagen. Det blir fint.

Det har varit en period med riktigt mycket skit nu.

Jag är trött. Så otroligt trött.

Men jag har ett annat förhållningssätt till livet numera. Förr gav jag upp. Jag gör inte det längre. Jag litar på att livet bär mig.

Det modigaste jag gjort hittills i livet är att börja våga tro. Tro på att allt kommer att lösa sig till det bästa. Att det kommer prövningar och att det kommer att göra ont, men att det finns en lärdom av allt som sker. Tidigare har jag trott att jag blivit svagare av motgångar men så är det inte, jag blir starkare för varje gång.

Det bästa med frilanslivet är ändå att äta frukost i lugn och ro.

Jag har slutat med kaffe (slutade samtidigt som jag la av alkoholen) så jag dricker varmt vatten med citron och färsk ingefära. Och turkisk yoghurt med mango, hallon och blåbär.

Det är aldrig någon stress just den där stunden. Total ro i kroppen trots att jag har massor att göra.

Den här sommaren blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag hade trott att jag skulle ha massvis med tid att skriva klart min bok och ha möjlighet att ta lediga dagar här och där. I stället har jag jobbat och jobbat och jobbat. Det är en lyx att som frilansare att få in så mycket jobb att jag knappt behöver sälja in grejer. Sedan jag började frilansa lägger jag verkligen ner min själ i allt jag skriver. Jag vill inte lämna ifrån mig något halvdant.

Jag älskar det här jobbet men jag har på sistone känt mig nyfiken på om det finns någonting annat jag skulle kunna älska lika mycket. Kanske. Kanske inte. Det är i alla fall spännande att tänka tanken och inte bara låsa mig vid att jag gjort mitt yrkesval för resten av livet.