Ni som testat yoga (eller håller på) känner igen den här ställningen: nedåtgående hund. 

Den är rätt svår att komma undan om du inte håller på med till exempel yinyoga.

Vissa kallar den en viloposition, vilket känns som ett stort hån för stelbenta som jag.

Förutom min stora kamp med framfällningar (skrev ett inlägg om det här) så är nedåtgående hund en av mina stora utmaningar här i livet.

En period i våras blev jag på allvar så arg när jag stod i den här positionen att jag inte yogade på flera veckor. Precis som när det gäller framfällningar så har jag känt mig så otymplig och det har varit väldigt ansträngande för mig att stå i nedåtgående hund.

På bilderna skiljer ett år och jag ser skillnad. Den är inte stor, men den finns där. Hälarna är närmare marken och ryggen är lite, lite rakare. 

Men den stora skillnaden har skett inom mig. Jag har bestämt mig för att vara snäll mot mig själv i den här positionen. Jag tänker inte pressa eller pusha mig någonstans. Det får ta tio år eller resten av livet innan det ser bra ut visuellt. Inom mig känns det redan bra. Jag trampar försiktigt ner hälarna och känner hur ryggen sakta, sakta rätas ut mer och mer. Jag kan kan andas i ställningen och blir det för mycket och andningen känns tung så lägger jag mig i barnet och vilar en stund i stället för att jobba upp en frustration.

Den här ställningen i sig är en lång resa för mig, men huvudsaken är att jag inte ger upp och skiter i alltihop. Lite varje dag, sakta, sakta. Det tar den tid det tar.