I förrgår när jag gick längs Götgatan med Stoffe kom en man mot mig. Han hade ett barn i famnen och ett som gick bredvid, i koppel hade han också en ung bullmastiff (jag skulle uppskatta att den var 6-7 månader).

När han gick förbi på fem-sex meters avstånd satte jag mig lugnt ner bredvid Stoffe för att han inte skulle springa fram mot valpen för att leka.

Men den här valpen gjorde i stället ett nyfiket utfall mot Stoffe. I och med att bullmastiffer är STARKA hundar, även om de fortfarande är valpar, så drog hunden så mannen för någon sekund vacklade till och tappade balansen. Han föll aldrig mot marken utan räddade upp situationen snabbt, men det var ändå tillräckligt för att barnet skulle började gråta.

Stoffe och jag började gå vidare, men jag vände mig om eftersom jag hörde att mannen skrek till ordentligt. Då såg jag hur han först lyfte upp valpen i halsbandet så den dinglade i luften och ströps. Sedan satte han ner hunden och måttade en spark i ryggen på den och drog den sedan snabbt vidare med sig över övergångsstället.

Jag stod kvar, fullständigt lamslagen, och stirrade på honom medan han gick därifrån. Mina ögon tårades samtidigt som jag kokade av ilska. 

Om det är någonting här i världen som gör mig galen så är det misshandel. Vuxna människor som VÄLJER att slå.

Det finns inget svagare. Det finns inget som får mig så illa till mods. Det är ALDRIG försvarbart att slå.

Men om vi ska bryta ner händelsen: först och främst, varför ÖVER HUVUD TAGET fundera på att köpa en gigantisk hund om du ska promenera omkring med den i Stockholms innerstad tillsammans med dina två barn?

En valp behöver FULL uppmärksamhet och hjälp att förstå hur de ska anpassa sig till att bli ”så som vi människor vill ha dem”. För en nyfiken valp ÄR det naturliga att dra fram mot en annan hund och vilja säga hej. Det är inget konstigt. Valpar är gläfsiga, glada, ofokuserade, har dålig kroppskontroll, kärleksfulla och vill upptäcka världen. Det är upp till ägarna att lägga ner all den tid som krävs för att hunden ska lära sig. Och stadsmiljöer är extra svåra, det finns så mycket lockande saker: fåglar, trafik, andra hundar, glass på marken, cyklar, märkliga ljud. Tänk dig själv att du gick på alla fyra nere på marken och betraktade en värld där allt känns nytt och spännande. Det TAR TID att lära en hund att föra sig i så pass händelserika och onaturliga miljöer.

Och herregud, bara för att det är en hund modell större så betyder det inte att den ska tåla stryk. Förr kanske folk pucklade på sina hundar för att de stackars människorna inte visste bättre, men i dag VET vi bättre. Studier visar att hundar känner känslor precis på samma sätt som människor (om det nu ens ska behövas studier på något som varenda hundägare redan vet). Ändå valde den här människan att göra hunden illa.

Jag undrar hur han tänker. Kanske tänkte han att han skulle uppfostra hunden till att veta hut och uppföra sig när barnen är med. Men hur tror han att barnen kände? Allvarligt. Fattar han inte att det känns fruktansvärt och sätter djupa spår i ett barn när ens pappa stryper och sparkar en familjemedlem och ens lekkamrat?

Jag undrar också vad det är som gör att det känns okej att slå en hund på gatan mitt på blanka dagen? Att all annan eländig jävla misshandel som pågår sker bakom stängda dörrar, men ”människans bästa vän” är det fortfarande okej att ge sig på öppen gata. Jag har en granne som beter sig på ett liknande sätt. Han lyfter upp sin schnauzer i halsbandet och skriker när hunden skäller på andra hundar. Som att det skulle göra att den skäller mindre!

Sedan kommer vi till det sista allra sorgligaste: kommer den här hunden att växa upp och bli en kärleksfull medlem i en barnfamilj? Troligtvis inte, för den kommer att vara rädd, otrygg och osäker.

Risken är att det kommer en dag då hunden får nog och hugger mot någon av familjemedlemmarna. I värsta fall mot barnen. Och då är det ägarna som plötsligt hävdar att hunden är ”mentalt störd” och måste omplaceras eller avlivas. Då undrar jag: vem är det som är mentalt störd, egentligen?