Jag intervjuade en härlig tjej för någon vecka sedan. Hon var ung, skarp och trevlig på alla sätt och vis, men det var också uppenbart att hon var totalt sönderstressad av livet. När intervjun var över tittade hon på sin telefon: 17 sms, fem missade samtal, 12 snapchatmeddelanden. För att inte tala om alla notifications från Facebook och Instagram.

Hon bara suckade.

Och jag mindes mig själv precis så som tonåring. Det hände saker hela tiden. Alltid fem, sex sms-konversationer igång. Man ringde en signal för att andra skulle ringa upp.

Allt var ett konstant drama. Killar som inte svarade på sms och kompisar som snackat skit bakom ryggen. Störa sig på människor som tyckte/gjorde saker ”fel”. Jag drogs till drama. Fanns det inte så skapade jag det.

Sedan blev jag vuxen och allt fortsatte fast på ett vuxnare vis. Högvis med mejl i inkorgen som jag aldrig tog tag i, pappershögar på skrivbordet och smutstvättberg hemma som jag mådde dåligt av att se. Ständigt med andan i halsen, alltid några minuter sen och irriterad på andra som var långsamma/förstörde tillvaron.

Det är jobbigt att leva så. Jag var under så många år offer för kaoset i mitt eget liv.

Tills jag sakta men säkert insåg att jag hade ansvaret. Ville jag ha ordning och reda på skrivbordet så fick JAG fixa det.

Ville jag inte konstant stressa till olika saker så fick JAG planera min tid på ett vettigt sätt.

Det är en skön känsla att ta kontrollen. Sedan finns det förstås en fin balans där, att inte låta kontrollen ta över. Att kunna lämna disk eller inte ta ett telefonsamtal när det inte finns tid eller ork.

Går det inte just den dagen så går det i morgon. Eller någon annan dag.

När jag rannsakar mig själv ser jag tydligt att direkt jag mår lite sämre och känner mig mer stressad, då vill jag ha mer kontroll. Det är då jag skapat drama och skällt ut Christian för att han inte tagit bort smulorna från bordet.

Som om några stackars små smulor en sketen tisdagskväll spelar någon roll.