Sitta tätt intill ute på kvällarna och titta på stjärnorna.

Stå vid spisen på kvällarna och röra i en väldoftande gryta och lyssna på Sweet thing med Van Morrison.

Vakna tidigt på lördagsmorgonen bredvid honom och veta att hela helgen breder ut sig. Rätta till kudden och somna om någon timme till.

Hitta ett bra berg att sitta på en hel eftermiddag med tidningar och böcker.

Rasa ihop innanför dörren efter att ha kommit hem från ett jobb och bara kunna skratta åt eländet tillsammans.

Promenera längs med årstaviken när löven är som allra höstsprakiga.

Jag gillar ju verkligen tvåsamheten. Ha någon att hänga med. Någon som alltid är uppdaterad på mitt liv.

Samtidigt, om det inte riktigt funkar, om det skaver lite här och där, då är de här sakerna ovan bara fina på pappret (och på bilderna på Instagram). För när man väl står där och rör i grytan så spelar det inte så stor roll hur väldoftande den är, för det är någonting inombords som talar om att allt inte är riktigt är som det ska. Kanske känner jag mig lätt irriterad, frustrerad eller splittrad. Kanske ekar det tomt inombords.

Personlig utveckling gör mycket gott. Men har man en gång väl tagit steget och börjat förändra sitt inre så ÄR det yttre också tvunget förändras, förr eller senare, mer eller mindre. För du är inte längre samma person som du var igår och absolut inte samma som för ett år sedan. När man väl börjat lyssna till den där inre rösten så är det svårt, för att inte säga nästan omöjligt, att slå bort den. För nu vet du plötsligt vad du behöver göra. Och du kanske försöker på alla möjliga olika sätt för att det ska gå ändå, kanske, tänker du, börjar du trivas på nytt om du bara ändrar din inställning, om du anstränger dig lite mer. Ja visst … jag har krampaktigt hållit taget om mitt liv så som det sett ut. Om jobb, om relationer, om alkoholen, om mina matvanor, om mina tankesätt.

Tyvärr. Har man levt ett liv på ett sätt och inte mått bra så kommer det att krävas förändring. Både inre och yttre. Det säger ju egentligen sig självt: det sätt du levt på har inte fungerat.

Det är inte enkelt. Tvärt om: Det är svårt. Jättesvårt! Det är förbannat knöligt, otympligt, jobbigt, sorgligt och det tar ont.

Så varför ska det ens göras? Varför ens börja vända upp och ner på livet som det sett ut? Varför krångla och hålla på?

För att någonstans innerst inne så finns det en stark känsla och visshet om att det är rätt. 

Klipper och klistrar in en krönika som jag skrev för Wendela i går, apropå komikern Jan Bylund och psykologen Mattias Lundberg bok ”Den lyckliga pessimisten”. ”Tänk negativt och bli lycklig” är rubriken på artikeln om deras bok. 

Här är hur som helst mitt tyck om saken:

Det räcker nu.

År ut och år in har det varit okej att håna och häckla positivt tänkande. Skratta åt carpe diem-kylskåpsmagneter och fnysa åt självhjälpsböcker. Bespotta Mia Törnblom och förakta ”coachsamhället”. Be folk komma ner på jorden, vara lite mer kritiska och framförallt: realistiska.

Det är väldigt enkelt att racka ner på positivt tänkande, jag vet det, för jag har gjort det själv. Hela mitt vuxna liv har jag också varit en av alla de ”smarta” som vet att livet inte alls är så förbannat lätt. Livspusslet ska ju läggas herregud. Jobbet är stressigt och hemmet ska renoveras och maten ska lagas och som om det inte vore nog ska hygienen skötas också. En liten kamp som ska utkämpas varje dag. Det har varit min verklighet.

Jag skriver har, för det är inte det längre.

Min historia är som första kapitlet i vilken självhjälpsbok som helst. Jag hade mått förbannat dåligt alldeles för länge. Jag var så less. Less på att känna mig stressad. Less på att hetsäta mackor på kvällarna för att det fanns ett tomt hål inom mig som behövde fyllas med någonting och varför inte med vetemjöl? Less på att aldrig känna mig harmonisk. Less. Less på allt.

Till slut kapitulerade jag totalt.

Min utväg blev att förändra mitt sätt att tänka. Att gå från att ha realistiska tankar till att faktiskt tro att saker och ting är möjligt, också för mig, att jag kan följa min drömmar och göra precis det som känns rätt för mig. Det är inget arbete som görs i en handvändning, många års invanda tankebanor ska justeras om. Och det gör definitivt inte saken lättare att en hel del människor klankar ner på det hästjobb jag och många andra försöker göra med oss själva för att må bra.

”Livet blir inte hallontårta bara vi tror på oss själva” säger psykologen Mattias Lundberg som tillsammans med komikern Jan Bylund släpper boken ”Den lyckliga pessimisten”.

Det är lustigt.

För sedan jag började tro på mig själv är livet precis just det: hallontårta.

Precis efter att det tagit slut frågade en närstående vad jag tar med mig från relationen. Alltså vad jag lärt mig under vägen. En himla massa förstås, men efter att ha funderat ett tag har jag kommit fram till följande:

Christian har varenda dag sedan vi träffades låtit mig vara precis den jag är. Han har accepterat precis allting med mig. Verkligen precis allt. 

Även om det känns självklart är det ju inte alltid så. Ibland hamnar man i relation där man till slut spelar rollen av att vara den partner man tror att man bör/förväntas vara. En kompis berättade till exempel om hur hon i slutet av sin relation blev en bulltant som stod hemma och bakade på helgerna och äääälskade det myspysiga livet med mönstrade cupcakesformar. Sedan tog det slut och hon bara ”alltså… jag tyckte ju inte ens särskilt mycket om att baka”… Hon hade helt och fullt levt upp till en bild av hur hon fått för sig att hon skulle vara i deras relation.

Ett annat exempel är när jag var tillsammans med en kille och fick i huvudet att min kropp måste se ut på ett visst sätt. Förmodligen för att han var så extremt mån om sitt yttre.

I alla fulla fall: Christians sätt att vara har gett mig ett stort stöd att utgå från den jag är och utveckla mig därifrån. För även om inte jag alla gånger trott på mig själv så har han alltid gjort det. Genom att spegla mig i honom har jag aldrig varit något annat än fulländad.

På många sätt är jag en helt annan människa idag jämfört med då. Ibland undrar jag om det verkligen kan vara samma. Numera har jag en stark självkänsla, andra intressen, överlag en helt annan inställning till livet, det går till och med att se tydligt på mitt yttre att jag genomgått en stor förändring. Men framförallt: jag mår bra. Inte hela tiden, men allt som oftast så mår jag alldeles utmärkt. Det är förstås ett jobb jag själv har gjort, men utan honom och hans villkorslösa kärlek hade det nog gått betydligt långsammare.

Sakteligen börjar det gå upp för mig att det här en av de allra finaste gåvorna man kan få av en annan människa.

Tack, tack, tack.

När jag mått som sämst har jag alltid så fruktansvärt svårt att ta beslut. Det är helt omöjligt. Kan gå in i en mataffär och komma ut tomhänt, för jag kan omöjligt välja någonting där inne. Än mindre fatta ett beslut om vad jag ska äta för mat. Ingen kontakt med någon som helst intuition över huvud taget.

I takt med att jag mått bättre så blir det mindre och mindre problem.

Men ibland dyker det upp, vilket väl är helt och fullt rimligt. Numera gäller det främst större beslut som kostar mycket pengar.

Beslutsångest är jobbigt. Det tar oerhört på krafterna och kan i princip driva en människa till vansinne. Jag kan känna mig så orolig för att välja fel. ”Tänk om” hit och dit. Jag försöker förutse framtiden och räkna med okända faktorer och det inre tjattret mal på i huvudet.

Flera gånger har jag tänkt: herregud, vad skönt det vore att gå genom livet och bara veta. Aldrig vända och vrida på allting utan bara ta ett beslut rakt upp och ner.

Jag har läst att undersökningar med framgångsrika personer visar att de tar över 90 procent av sina beslut baserade främst på sin magkänsla. De bara vet. Och det låter så enkelt.

Därför blev jag så glad i går kväll när jag hittade den här beslutsmodellen i går. Så här ser det ju vanligtvis ut:

Men jag har aldrig riktigt tänkt på att det faktiskt går att välja att se det som att båda besluten är rätt väg.

Båda vägarna kommer att ge möjligheter!

Ta ett exempel: att du ska stanna på ditt jobb eller välja ett annat.

Stannar du på ditt jobb kommer du kanske att bli befordrad. Du kommer må bättre av att du är där för att du faktiskt har valt att vara där. Du vet vilken trygg plats du har att gå till varje dag.

Väljer du att gå så är det en möjlighet att lära känna nya människor och bredda din arbetserfarenhet. Du lär dig hantera en ny spännande situation i livet.

Hur du än vänder dig är båda besluten bra! 

Jag gillar verkligen att försöka programmera om min hjärna att tänka på ett annat sätt. Det är förstås inte helt lätt, men det är heller inte helt omöjligt. Det kommer dock att krävas mycket jobb, tänk på hur stor kraft och hur många år vi lagt ner på att forma de tankemönster vi har i dag.

På yogan i går så pratade Magdalena om kärleksfull vänlighet. 

Att skicka kärlek till dig själv först, för att sedan kunna rikta den mot andra som behöver den.

Det känns extra aktuellt just nu.

För ju mindre ilska, irritation, separation och rädsla det finns i världen, desto mer kärlek = en bättre och härligare värld. Och allt börjar med dig själv. Först när du känner kärlek mot dig själv så kan du ge till andra, om inte kärlek så i alla fall en vilja att försöka förstå.

Men det räcker ju i princip bara att sticka näsan ut genom dörren för att inse att väldigt många inte alls lever livet så här. Jag gör det inte heller alltid, men jag försöker så gott jag kan. Tyvärr finns det mycket saker som rör upp dåliga känslor.

Hur andra människor beter sig i trafiken, långsamma människor i matkön, den där personen som postar 1000 inlägg på Facebook varje dag, störande kollegor, människor med ”fel” åsikter, fyllot på bussen.

Som den där mannen förra veckan som misshandlade sin hund. Jag blir skogstokig. Och ibland måste man tillåta sig att få bli skogstokig. Trots allt är vi ju inte så mycket mer än människor.

Men, kom också ihåg: när du väljer att vara upprörd, arg och ilsken så lägger du massor med energi på dåliga känslor. Du tillåter att den där idioten låter dig lida och agera utifrån ilska och hat. Trots att du sällan har hela bilden. Vad hen har för orsaker till att hen gör som hen gör. Vi har i princip ALDRIG verkligen HELA bilden.

Jag tänker på det här när jag läser många arga inlägg om Sverigedemokraterna på Facebook nu. Jag tror inte att ilska och hån är rätt väg att gå. Konflikter uppstår när två parter står på varsin sida och skriker argsint för sin sak. Krig börjar så. Vad skulle du helst skicka till ett krig? En medlare som från en neutral utgångspunkt är beredd att försöka lyssna och förstå eller en soldat med väskan fullproppad med vapen?

Hur svårt det än må kännas så tror jag att allt måste börja om inte med kärlek, så i alla fall med och förståelse. Jag tror starkt på att det jag kan göra är att försöka vända kärlek mot mig själv och handla utifrån det. Inte agera så starkt utifrån hat, ilska eller rädsla (även om jag förstås också GÖR det ibland, speciellt när det kommer till mina absolut värsta grejer: orättvisor när det gäller djur och barn så är det SÅ svårt).

Men jag tror verkligen att det är med kärlek allt måste börja. Det är ju enkelt egentligen. Med kärlek som grund skulle det inte finnas hemskheter som krig, rasism, våldtäkter, misshandel.

Hur ska man då lyckas påverka andra?

Jag tror att du påverkar andra långt mycket mer genom handlingar än prat. Försöka vara solidarisk, även när det känns omöjligt.

Jag vet inte. Testa, kanske funkar det.

I går gick jag på min allra första ledda yinyogaklass med Magdalena på Söder. Jag har ju yogat efter hennes bok ”Vila dig i form med yinyoga” och sedan några veckor tillbaka också appen. 

Jag gillar att yoga hemma. Kan göra det när jag vill och det är dessutom gratis.

Men atmosfären som skapas på yogaklasserna är svår att hitta hemma. Lugnet när 20-30 personer går in i sig själva för att hitta stillheten. När all skit i vardagen lämnas utanför. Det här passet visade tydligt att yoga är för ALLA, där fanns äldre tanter, småbarnsmammor med ryggproblem och män med löpningsintresse. Alla kunde förstås inte gå ner fullt i ställningarna, men det fanns många olika enklare alternativ för varje position.

Yinyogan är ju total avslappning. Fokuset är på att låta kroppen släppa efter alla spänningar och all stelhet så gott det går. Alltid när jag yinyogar känner jag mig förvånad över hur mycket mer det går att släppa. Jag tror att jag är avslappnad, men plötsligt känner jag hur musklerna i ryggen släpper taget och inser att jag spänt mig där hela tiden. I och med att det är så lugnt så blir det väldigt lite prestige. Jag kan helt och fullt ägna mig åt att bara vara och lyssna till lärarens röst.

Jag har ju tidigare skrivit om att sånt som händer i yogan speglar sig i verkliga livet och tänkte återigen på det går: När jag ligger i vissa mer krävande positioner, speciellt i sadeln, känner jag mycket av böjningen i ryggraden. Men av rädsla för att det ska göra ont så spänner jag mig. Om jag väl vågar släppa taget så är det oftast inte så farligt, alls. Snarare tvärt om: rädslan att det ska göra ont är värre än själva smärtan.

Jag tänker att det här återspeglar så många situationer då jag bygger upp rädslor inför hur någonting kommer att bli, men när jag väl vågar så är det inte alls någon fara.

Det är bra för mig med yinyoga sa mannen på ayurvedakonsultationen i går.

Det jag behöver träna på är att ta det lugnt och varsamt. 

Jag har alltid ogillat långsamt. Blir stressad av människor som är långsamma. Speciellt på jobbet, blir galen. Jag pratar snabbt, äter snabbt, skriver snabbt. Allt ska gå undan. Framåt, uppåt, pressa, stressa. Helst vara klart igår. Och det är ju SÅ smidigt att kolla på mobilen så fort det blir en paus på några sekunder.

Jag dras till ashtangayogan för den är fysiskt krävande och ”snabb”. När det egentligen är yinyogan jag behöver för att balansera mig. Yin och yang och allt det där. Jag är ju redan bra på att vara snabb!

Han sa att många, speciellt män (maskulinitet=mycket yang), börjar på ashtanga för att de vill åt utmaningen och så slutar de med att de pressar sig själva så att kroppen blir trasig, ryggen och lederna tar skada.

För att dra en parallell till hundträning så är det ju precis samma tänk där. En högenergisk terrier behöver som valp inte tränas med bollkastning och hetsiga dragkamper, det kan de redan. Det de måste lära sig är att komma ner i varv och kunna slappna av. Det behöver faktiskt inte hända någonting hela, hela tiden..

Jag var på en ayurvedakonsultation i dag för en artikel som jag ska skriva om till kommande nummer av Wellness.

Ayurveda handlar mycket om att få tanken att samspela med känslan/kroppen/själen, att verkligen försöka lyssna på vad kroppen har att säga. Att hoppa på en diet är till exempel inte att lyssna på vad kroppen har att säga, det är tvärt om att slå dövörat till och pracka på den en viss typ av mat som hjärnan övertygats om att ska vara bra (och hjärnan går på en massa dumheter rätt ofta, tänk bara hur starkt reklam påverkar oss).

I och med att vi slutat lyssna inåt så kör vi ju bara på. Vi maler dessutom sedan på i samma gamla repetitiva mönster och undrar vi varför vi är trötta, mår dåligt, är stressade och blir utbrända.

Jag vet ju egentligen vad som är bäst för mig. Det är inga konstigheter alls. Det är ju precis sånt som de flesta mår bra av. Att träna måttligt, vara ute i friska luften, ta det lugnt på kvällarna innan sängdags, inte jobba för mycket, låta matlagningen ta tid och äta i lugn och ro, vara snäll mot mig själv osv. osv.

Men på något vis tror jag att jag ska komma undan. Att jag på något mirakulöst sätt kan strunta i att jag får min kropp att må skit, stressa och kasta i mig maten och ÄNDÅ må bra och känna mig lugn och balanserad.

Det var som våras/somras när jag höll på att intala mig själv att jag nog kunde dricka alkohol som alla andra. Nej! Jag kunde inte det! Min kropp skrek ifrån varje gång! Dagen efter att jag druckit två glas var jag helt sänkt och mådde dåligt både psykiskt och fysiskt. Hade jag druckit ännu mer ville leva längre. DET om något var ju ett högljutt rop på hjälp från kroppen. Sluta för fan! Du mår ju inte bra av det här! Lyssnade jag? Nej. Det behövde gå så långt att jag skulle få det mest ovärdiga fyllemeltdownet ni kan tänka er – först då fattade jag.

Om ett beteende upprepats under väldigt lång tid så är det väl inte så konstigt att det får konsekvenser. Men! Den dagen vi väljer att bryta beteendet och ersätta det med något som stämmer bättre överens med vår kropp och själ så KOMMER vi att må bättre. Det är så enkelt, men så svårt.

I förrgår när jag gick längs Götgatan med Stoffe kom en man mot mig. Han hade ett barn i famnen och ett som gick bredvid, i koppel hade han också en ung bullmastiff (jag skulle uppskatta att den var 6-7 månader).

När han gick förbi på fem-sex meters avstånd satte jag mig lugnt ner bredvid Stoffe för att han inte skulle springa fram mot valpen för att leka.

Men den här valpen gjorde i stället ett nyfiket utfall mot Stoffe. I och med att bullmastiffer är STARKA hundar, även om de fortfarande är valpar, så drog hunden så mannen för någon sekund vacklade till och tappade balansen. Han föll aldrig mot marken utan räddade upp situationen snabbt, men det var ändå tillräckligt för att barnet skulle började gråta.

Stoffe och jag började gå vidare, men jag vände mig om eftersom jag hörde att mannen skrek till ordentligt. Då såg jag hur han först lyfte upp valpen i halsbandet så den dinglade i luften och ströps. Sedan satte han ner hunden och måttade en spark i ryggen på den och drog den sedan snabbt vidare med sig över övergångsstället.

Jag stod kvar, fullständigt lamslagen, och stirrade på honom medan han gick därifrån. Mina ögon tårades samtidigt som jag kokade av ilska. 

Om det är någonting här i världen som gör mig galen så är det misshandel. Vuxna människor som VÄLJER att slå.

Det finns inget svagare. Det finns inget som får mig så illa till mods. Det är ALDRIG försvarbart att slå.

Men om vi ska bryta ner händelsen: först och främst, varför ÖVER HUVUD TAGET fundera på att köpa en gigantisk hund om du ska promenera omkring med den i Stockholms innerstad tillsammans med dina två barn?

En valp behöver FULL uppmärksamhet och hjälp att förstå hur de ska anpassa sig till att bli ”så som vi människor vill ha dem”. För en nyfiken valp ÄR det naturliga att dra fram mot en annan hund och vilja säga hej. Det är inget konstigt. Valpar är gläfsiga, glada, ofokuserade, har dålig kroppskontroll, kärleksfulla och vill upptäcka världen. Det är upp till ägarna att lägga ner all den tid som krävs för att hunden ska lära sig. Och stadsmiljöer är extra svåra, det finns så mycket lockande saker: fåglar, trafik, andra hundar, glass på marken, cyklar, märkliga ljud. Tänk dig själv att du gick på alla fyra nere på marken och betraktade en värld där allt känns nytt och spännande. Det TAR TID att lära en hund att föra sig i så pass händelserika och onaturliga miljöer.

Och herregud, bara för att det är en hund modell större så betyder det inte att den ska tåla stryk. Förr kanske folk pucklade på sina hundar för att de stackars människorna inte visste bättre, men i dag VET vi bättre. Studier visar att hundar känner känslor precis på samma sätt som människor (om det nu ens ska behövas studier på något som varenda hundägare redan vet). Ändå valde den här människan att göra hunden illa.

Jag undrar hur han tänker. Kanske tänkte han att han skulle uppfostra hunden till att veta hut och uppföra sig när barnen är med. Men hur tror han att barnen kände? Allvarligt. Fattar han inte att det känns fruktansvärt och sätter djupa spår i ett barn när ens pappa stryper och sparkar en familjemedlem och ens lekkamrat?

Jag undrar också vad det är som gör att det känns okej att slå en hund på gatan mitt på blanka dagen? Att all annan eländig jävla misshandel som pågår sker bakom stängda dörrar, men ”människans bästa vän” är det fortfarande okej att ge sig på öppen gata. Jag har en granne som beter sig på ett liknande sätt. Han lyfter upp sin schnauzer i halsbandet och skriker när hunden skäller på andra hundar. Som att det skulle göra att den skäller mindre!

Sedan kommer vi till det sista allra sorgligaste: kommer den här hunden att växa upp och bli en kärleksfull medlem i en barnfamilj? Troligtvis inte, för den kommer att vara rädd, otrygg och osäker.

Risken är att det kommer en dag då hunden får nog och hugger mot någon av familjemedlemmarna. I värsta fall mot barnen. Och då är det ägarna som plötsligt hävdar att hunden är ”mentalt störd” och måste omplaceras eller avlivas. Då undrar jag: vem är det som är mentalt störd, egentligen? 

I går åkte jag för första gången på nio månader till ett kafé och satte mig och jobbade. Jag tog med mig Stoffe till Götgatan Stories (i Skrapan) där det är okej med hundar. I den boken jag läser nu så finns det en övning som innebär att man ska göra någonting litet, eller stort, som är utanför ens bekvämlighetszon. Det kan vara småsaker, i dag till exempel log jag mot en kvinna på tunnelbanan och i går tog jag mig då till det här fiket för att jobba.

Jag jobbar ju hemifrån vareviga dag. Det är jätteskönt. Precis så jag vill ha det. Jag har insett att jag har en bra disciplin, mest för att andra säger ”oj det skulle jag aldrig klara av”.

Men det är förstås jättebra med disciplin, dock finns det en baksida också.

Jag får så dåligt samvete när jag sliter mig från datorn ”för mycket”. Jag tror att jag måste sitta stationerad där mellan 9-17 med en timmes paus för lunch. Även om jag kört fast. Även om allt känns totalt meningslöst.

Jag VET att det går så mycket bättre om jag tar flera pauser. Bara släpper jobbet med jämna mellanrum. Jag måste bara bli snällare och tillåta mig själv att göra det.

Jag läste någonstans att många framgångsrika människor jobbar mycket med pauser. De använder hjärnan mer som den dator den faktiskt är. De matar in vad de vill få gjort, till exempel i mitt fall skulle de kunna vara: jag vill skriva en krönika om jämställdhet.

Sedan släpper man det jobbet! Gör andra saker, äter en lunch eller går en promenad och låter hjärnan processa jobbet i lugn och ro. Sedan när du minst anar så dimper det ner en aha-upplevelse och du vet precis vad/hur du ska göra.

Jag testade i går och det funkade!