Ibland undrar jag hur procentuppdelningen riktigt ser ut.

När en relation är på väg att ta slut: hur mycket är VERKLIGEN kärlekssorg och hur mycket är oro över vad som ska komma efter att det tagit slut? Att leva ensam, inte ha någon att hänga med på kvällarna, rädsla för att inte klara det ekonomiskt, krångligt att flytta isär och dela upp alla tillhörigheter, rädsla att aldrig hitta någon som älskar en på samma sätt.

Det är så svårt att se helt klart när det är hundratals känslor uppmixade med varandra. Inte helt lätt att veta vad som är vad.

I början orkade jag inte ens berätta för någon att vi skulle göra slut för jag pallade inte höra människors reaktioner eller behöva försöka förklara. Det finns 1000 olika förklaringar eller ingen alls, vilken ska jag välja?

Vissa dagar är jag rent ut sagt LIVRÄDD för hur jag över huvud taget ska klara hyran ensam. Vissa dagar hänger jag upp mig på vad som händer OM jag behöver akut hundvakt någon kväll. För det mesta fattar jag inte hur jag ska klara mig utan att ha någon att umgås med på kvällarna.

Alltid när katastroftankar dyker upp så tänker jag: vad är det värsta som kan hända? Det värsta som kan hända är att jag blir sjuk och det är jag inte just nu, och blir jag det får jag helt enkelt fokusera på att bli frisk. Det andra värsta som skulle kunna hända är att jag inte kan försörja mig och då får jag helt enkelt sälja lägenheten och ordna så jag får en inkomst. Det är inte heller så mycket med det. Allt löser sig.