Gudarna ska veta att jag hängt upp mig på den här tatueringen den senaste månaden. Det var ju förhastat, har jag tänkt. Dumt. Fånigt. Naivt.

Fast å andra sidan. Det var det inte alls.

Jag minns när jag första gången träffade någon som hade sin partners namn tatuerat. Jag tyckte att det var helt galet! HUR HADE HAN VÅGAT? Det skulle ju vara kvar hela LIVET!? Samtidigt så var det så modigt. Att tro så mycket på någonting att han valde att göra en tatuering. Tatueringar för mig har alltid varit lite obehagliga på så vis att jag inte fattat hur jag någonsin skulle kunna hitta något som jag vill ha resten av livet.

När jag bestämde mig för att tatuera in Christian så valde jag att tro. Just då var det min sanning. Jag visste så klart att det fanns en möjlighet att det inte skulle vara för evigt (jag är ju inte helt tappad) men jag ville på något vis manifestera hur mycket jag trodde. Så här i efterhand så ser jag ju att jag litat helt blint på kärleken. Lite för mycket. Jag har trott att bara kärleken till en person finns så kommer allt annat att ordna sig. Riktigt så är det inte, inte för mig i alla fall. Jag måste ordna mig själv först. Jag måste tro på mig själv i första hand. Inte på en parrelation.

Så länge, tills jag bestämt mig för vad jag ska göra med den, så väljer jag att låta den symbolisera min tro, hur stark och intensiv den faktiskt kan vara. Det är varken något fånigt eller dumt med det. Det blir som man väljer att se det.